- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1889 /
157

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. Fredagen den 10 maj 1889 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Manusicripi, »om 03 antage» till Införande, återsändes, såvldaporto bl- | r\ I | k I Annonser mottagas endast mot kontant liqvid I förskott af 26 öre pr 4
fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I U U IN spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons Införes under I krona.

Pà fredagen i denna vecka begynner hr Conrad
Behrens sitt gästspel som Vilhelm Tell i operan
med samma namn. Rollbesättningen blir på flere
händer ny. Sålunda kommer hr Strandberg att
uppträda som Arnold, hr Sellergren som Melchthal,
hr Nygren som Gessler och fröken Jungstedt som
Hedvig. — Hr Behrens kommer vidare att uppträda
som Mefistofeles i »Faust», som Marcel i
»Hugenotterna», äfvensom i »Alphyddan».

Fröken H. Munktells opera-comique »I Firenze»
har nu börjat inöfvas och torde om ett par veckor
vara färdig till uppförande.

K. dramatiska teatern gaf i måndags för första
gången »Den vilda jagten», komedi i 4 akter af
Ludvig Fulda. Stycket kan 110g tillvitas åtskilliga
brister i tekniskt hänseende, men var på det
hela taget underhållande samt hade att bjuda
på en ledig och spirituel dialog. Grundidén i
stycket är ett gisslande af den jägtande och vilda
oro, som utmärker vår tids såväl affärs- som
konstnärs- och sällskapslif, jagten efter guld, ära och
nöjen. Hufvudrollerna i stycket, den berömda
målarinnan Melanie Dahlberg och den ännu i
början oberömde docenten i historia Max Weiprecht
— mot styckets slut berömd professor — utföras
förtjenstfullt af fru Fahlman och hr Personne.
Särskildt förtjenar den förstnämda beröm för ett
naturligt och lagom modereradt spelsätt med vackert
och tydligt uttal af dialogen. Hr Personne är ock
som sagdt allt erkännande värd, ehuruväl Max’
roll ej alldeles torde ligga för denne skådespelares
naturell. Hr Thegerström hade i medicinalrådet
Liebenaus roll — styckets moraliserande
personlighet, dess deus ex machina — fått en tacksam
uppgift, och han löste den samma på sitt kända
samvetsgranna ocli sympatiska sätt. Bland de
öfriga uppträdande, hvilka samtliga oklanderligt
utförda sina roller, framstod i all synnerhet hr
Frc-drikson, hvilken af en föga tacksam uppgift
säkerligen gjorde betydligt mera, än de flesta andra
skulle lyckats gåra. För den synnerligen goda
iscensättningen förtjenar hr Personne allt beröm.

En kyrkokonsert till förmon för Katarina
församlings skollofskoloni gifves i Katarina kyrka
nästkommande lördag. Bland de biträdande märkas
grefvinnan Mathilda Taube och fröken Z.
Wenander. Det behjertansvärda ändamålet i förening
med det goda programmet torde komma att locka
fullt hus.

Studentkonserter gifvas i Katarina kyrka
nästkommande onsdag och torsdag — en glädjande nyhet
för alla älskare af den ständigt friska
studentsången — och hvem är ej det? Någon vidare
rekommendation behöfves ej. Studentsången drager
alllid fullt hus. Behållningen af den första
konserten är anslagen till insamlingen för aflidne
professor P. Wikners efterlefvande familj samt af den
andra till insamlingen för »Upsala universitets
orkesterfond». Båda således för behjertansvärda
ändamål.

Tvänne soaréer gifvas å Vasateatern på tisdag och
onsdag nästa vecka af kassören vid nämda teater
hr Gustaf Carlsen, bekant för publiken sedan f. d.
Nya teatern, på hvars tiljor han bland annat
debuterade som Gustaf Vasa i Strindbergs skådespel
»Mäster Olof». Programmet, som synes varda
särdeles lockande, upptager Kjellanders nya
operett »Don Ranudo», vidare en ny svensk
original-fars »Svärfars första besök», deri hr C. utför en
af hufvudrollerna, samt slutligen en
konsertafdel-ning.

Den 8 maj.

Vårfesten till förmån för en
åkerbrukskoloni

för små fattiga, värnlösa barn är framflyttad till
onsdagen den 15 maj, med anledning af dess höga
beskyddarinnas, prinsessan Eugenie, timade frånfälle.
Säkert skall förutom den sympati, som detta
menni-skovänliga företag väckt i vida kretser, äfven
minnet af den utaf hela vårt folk så innerligt älskade
furstinnan mana till ett allmänt deltagande för saken.
Uppropet till förmån för den samma var det sista,
åt hvilket hon gaf sitt namn: och ännu några dagar
innan hon slöt sina milda ögon i döden, talade hon
med intresse om den tillämnade festen samt gladde
sig åt tanken på de många värnlösa små, som skulle
finna uppfostran och bergning inom
åkerbrukskolonien. De bidrag som gifvas bärtill komma derför
att för evärdliga tider vid detta företag anknyta
minnet af en utaf de ädlaste qvinnor, som försynen
någonsin skänkt till tröst och hjelp åt den lidande
menskligheten. Bidrag mottagas, utom af de damer
som undertecknat uppropet, äfven från och med
måndagen den 13 maj å Börsen 2 tr. upp.

Ett storstadsbarn.

Berättelse för Idun
af Johan ]nordling.

(Forts.)

IV.

Till den långa hvilan.

M]ägra dagar derefter fördes de jordiska
qvarlefvorna af pappa Robelledo ut
till Nya kyrkogården, der han fått en
grafplats icke synnerligen långt ifrån den kulle,
under hvilken han en gång offrade sin
konstnärslager åt den lilla fruns minne. Under
de dagar, som gått emellan dödsfallet och
begrafningen, hade Ruths siDiie, sedan den
första sorgens våldsamma storm mojnat af,
hållits uppe genom den mängd af vexlande
omsorger anordningarna förde med sig. Här
gällde att börja så godt som från början för
att omgifva den döde med någon skymt af
renlighet och trefnad; den lilla kammaren i
musikantens hus och äfven köket derutom
undergingo i all skyndsamhet en grundlig
renovering. Så skulle kista anskaffas och
svepningen besörjas, de få gästerna uppsökas
och bjudas.

Ty der voro icke många, som hade något
intresse af att minnas den gamle koristen,
och dessa få voro ej lätta att finna. Men
Ruth lade en viss, naivt pietetfull vigt vid,
att icke pappa Rebolledo skulle fara allt för
ensam till den långa hvilan.

Klara stod henne under dessa dagar troget
bi. »Musikanten» höll sig, underbart att
säga, i två hela dygn nykter oeh stöflade i
tystnad omkring bland alla tillrustningarna
utan en min af missnöje; han syntes snarare
på sätt och viss road och intresserad af all
denna plötsliga verksamhet. Någon sorg till
det yttre efter den döde kamraten kunde hos
honom ej heller förspörjas.

På qvällen före begrafningsdagen hade
Ruth och Klara tagit en vagn tillsamman
och reste så efter de sommardammiga gatorna
den långa vägen upp till söder och
Hornskroken, der det öfvergifna barndomshemmet
med sina tillskrufvade fönsterluckor och
igenbommade port föreföll Ruth som ett älskadt
ansigte, i hvars vänliga ögon man icke på
länge blickat. Men hur har ej otaliga
gånger under skiljsmessans år detta ögonblick i
hoppet stått for ens sinne, då man åter skulle
få se in i det kära ansigtet. Och så till sist
— en dag är den eftertrådda stunden inne, och
jag finner i smärta det kära anletets klara
ögon fördunklade af blindhetens sky, som
lagt sig, för evigt, mellan mig och hvad jag
djupast älskat.

Så kände Ruth inför dessa, igenlyckta
fönster och slutna dörrar; och hon förnam en
brännande saknad, som efter något för alltid
förloradt, inom sig. Sakta runnö varma
tårar öfver hennes kinder, när hon, stödd på
Klaras arm, steg ut på den knaggliga
trottoaren ur sufflettens skugga.

Men der nere i backen syntes redan
kyrk-drängen från Maria, hvilken hade uppsigt
öfver den obebodda gården, komma
skramlande med sina nycklar. Ruth hade gripits
af ett oemotståndligt begär att ännu en gång,
innan staden till hösten ref det gamla
rucklet ned, få kasta en blick in i sin barndoms
paradis bakom den gröna porten. Och hon
ville se den gamle fosterfaderns kista prydd
med en krans af blommor från hans egen
täppa.

* *

*



Hur gnisslade icke de gamla gångjernen i
sorgmodig klagan, innan kyrkdrängeu fick
upp den ena porten, och entréen dit in låg
fri för de båda väninnorna! En ljum pust,
bemängd med kryddoft från trädgårdslandens
växtlighet, slog dem till mötes, den långa
dagens instängda solqvalm, orördt af vindarne
i det höga plankets hägn. Det var en
strålande skön qväll, och ännu föll, vestersols
ifrån, det klara skenet in som ett duggregn
af guldstoft öfver den lilla anläggningens
ovårdade vegetation.

Med fot som bäfvade, likt hade den
bestigit helig grund, steg Ruth, tätt följd af
Klara, in och drog porten igen bakom sig.
Kyrkdrängeu föredrog att stanna utanför på
gatan och sqvallra med blusmännen, som nu
kommo dragande en efter annan från sitt
arbete på Liljeholmskanten; en omedveten
finkänslighet, som gjorde honom de två
qvinnorna varmt förbundna.

Der inne var allt sig likt, och dock hur
olikt. Sedan nu såväl plantor som träd i
åratal saknat hvarje slags eftersyn, hade
ogräset, de gula lafvarne och den gråa mossan
återtagit regementet, och gräsvallen hade
flutit ut öfver sandgångarne, som lågo fyllda af
vindfälle och ris. Men de gamla aplarne
stodo ännu på stället hvila och sträckte sina
giktknotiga armar liksom beskärmande ut
öfver villervallan omkring dem, och, strödda
bland groddbladen och mossan, lyste här och
hvar prunkande brandröda liljor och hvita
convolvler. Och der, der stod den taggiga
busken skyldtvakt vid bersån i kokett
uniform af skära provinsrosor.

Ruths ögon blefvo torra och glänsande,
och en svag rodnad steg upp i hennes bleka
ansigte. Hon stannade en stund som
framför en skön hägring och endast fråssade med
vidöppna ögon. Till och ined den föga
fantasirika Klara kände en underlig värme inom
sig, när hon på nytt stödt midt inne i detta
lilla rike, der hon så många gånger pratat
bort glada fritimmar med dess blonda
herrskarinna under gångna lyckliga fliekdagar.

Arm i arm gingo de sakta fram och åter
mellan de risiga stickelbärsbuskarne, som nöpo
med sina hvassa fingrar efter deras svarta
sidensläp, oeh efter en stund stannade de
bägge som af sig sjelft framfor dörren in till
huset, dörren till pappa Rebolledos rum.

Först såg Klara på Ruth, och så Ruth på
Klara.

»Skola vi gå in», sade den senare efter
någon tystnad.

Då den andra hvarken jakade eller
afböjde, kände Klara på låset. Dörren var
icke reglad och sprang upp för en stöt.

Der inne hade luften denna kyliga,
obebodda råhet, som blir den egen i öfvergifna
boningar, och som fönsterluckorna voro
för-skrufvade, föll endast genom dörröppningen
bakom dem en gata ljus tvärs öfver rummet.

Der var dystert och tomt. Alla möbler,
allt husgeråd bortfördt; väggarne i sin
oombonade nakenhet flangade af de fuktfläckiga
tapeterna, som hängde i långa refvor från
golf till tak.

Dock ett fans qvar från gamla tider. På
spiken ofvan den plats, der den oblekta
tapetrutan ännu sqvallrade om pappa Rebolledos
pinnsoffa, hängde de vissna resterna af den
döde konstnärens »lagerkrans» nummer 2 —
den af ljung och gulnadt krösaris.

Ruth tog den ned från dess plats och
blåste försigtigt dammet från de torra bladen.

In i de andra rummen kastade de blott
en flyktig blick. Ruth kände ånyo smärtan

157

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1889/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free