Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. Fredagen den 24 maj 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för ett I P\ II M Tidningen Innehåller nästan uteslutande originalbidrag. — Uppgif à
qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt.— | LJ U IN närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, så er-
tister, och hon var lycklig nog att kunna
underställa sina första försök erfarna och
vänligt stämda konstdomares pröfning.
Hennes förste lärare voro Ludvig
Norman och Josef Dente. I Paris, der hon
sammanlagdt vistals flere år, studerade hon
under den berömde Benjamin Godards
ledning, och denne har om hennes
kompositioner lemnat de mest smickrande omdömen.
Fröken Munktells kompositioner — bland
hvilka främst står en suite för orkester —
utmärka sig äfven för mycken
melodirikedom, fin känsla och en lätt oeh flytande
form. Bland hennes sånger nämna vi i
främsta rummet »Sof» och »Sorrento», med
framgång sjungna både här hemma och i
utlandet. Om en annan sång, »Melodie»,
utförd i Paris på en af Amalia Riégos
konserter, gifven i den kände bataljmålaren
Berne-Bellecours kolossala atelier, skref
Post- och Inrikeslidningars
pariskorrespondent i numret af den 23 maj 1885: »Ett
särskildt nöje var att höra fröken Uhrström
sjunga en högst intagande komposition
»Melodie» af fröken H. Munktell.»
Som sagdt, både här hemma och
utomlands har hennes begåfning som
tonsätta-rinna vunnit stort erkännande, framkallat
mycken sympati, och vi instämma gerna i
Théodore Lacks en gång om henne fälda
yttrande: »Ce n’est pas une femme qui
compose, c’est un compositèur!» — »det
är inte en qvinna, som skrifver musik, det
är en kompositör!» Och detta var
antagligen det högsta beröm, den spirituelle
fransmannen trodde sig kunna ge.
Fröken H. Munktell är född den 24
november 1852 — således ännu med hela
framliden för sig, och en vacker framtid,
det tro vi oss kunna spå. Hennes anlag
äro så utpräglade, hennes uppfattning så
fin, att om hennes energi går hand i hand
med talangen, vi helt säkert någon
teaterafton i kommande år skola få helsa henne
som en operakomponist af rang. Den
Munktellska slägten har då med trenne namn
skrifvit in sig i vår konsthistoria: Henrik
Munktell, fadern, Emma Sparre (den
bekanta målarinnan) och Helene Munktell,
döttrarna. Och det är minsann vackert så!
I dagens nummer hafva vi tillika nöjet
få meddela en originalkomposilion af den
begåfvade tonsättarinnan. Vi äro
öfvertygad om, att detta skall bereda många af
våra läsarinnor ett nöje, på samma gång
det bidrager till omvexling i tidningens
innehåll.
Viola Trieolor.
Jb&
är fjärdarnes is har flyktat
och träden ha gått i knopp
och vindarne oårligt spela
kring sippor, som vaknat opp,
då mins jag den gröna gatan
med kantning af dikesren
ocli vänliga, låga trähus,
begjutna af solens sken.
Dit stämde oi lustigt möte
i frihet från skolbänkstvång,
här brydde oss inga lexor,
här gjordes ej tiden läng.
Kom bonden från handelstorget,
han vänligt emot oss log
och gerna i halmströdd skrinda
den sorlande hopen tog.
Han flitigt med j>iskan smälde,
och stolla oi- åltte fram
till målet, den hvälfda porten,
som ledde till Zinkensdam.
Här spridde sig nu vår skara
kring backarne under skratt.
Hvart grönskande strå, som spirat
i våren, oss blef en skutt.
Head fröjd, att på fria stigar
få taga ur jordens famn
de nyfödda, späda växtbarn
med enkla och Itända namn!
Men plötsligt ett rop af jubel
den skingrade hopen når;
man funnit i bergens skrefvor
en viola trieolor.
Som lärjungar nu vi sitta
i vaken och stillsam rad
och lyss till den gamla sagan,
som täljes af blommans blad.
På styfmodern djupt vi harmas,
som tronar på stolar två
och låter de egna barnen
förtränga de stgfbarn små.
Till staden vi vända åter
med gamman och muntra språng.
Men hjertat en vårbrodd döljer
af harm mot förtryck ocli tvång. —
Från lexor och lek vi vuxit
och kommit i verlden ut,
der stundom i lifvets skola
vi mötas en kort minut.
Ej mer vi karnratlikt blicka;
vi le mot hvarann, men stelt,
och ej Som i barndomsåren
förstå vi hvar andra helt.
Hvad år det, som vållar kylan?
Månn’ olika tankar blott
om värdet af prakt och höghet,
om menniskors skilda lottt
Ack, violan i sin knoppning,
den blott som ett minne står
af ltänslor, som oss förenat
en gång kring en trieolor.
Amalia F&blstedt.
Ytligheter och ytterligheter.
torde i allmänhet icke hafva gjort
sig reda för, huru nära slägt dessa
båda äro — ytterligheterna och
ytlig-nian skulle till och med kanske vara
böjd att alldeles förneka all slägtskap
emellan dem och påstå, att just djupare anlagda
naturer skulle vara mest böjda för att gå till
ytterlighet uti all ting. Det synes stundom
så, meu månne det också verkligen är så?
Det torde ej kunna förnekas, att ytlighe-
tens tidehvarf — ty det finnes sådana —
äro mest rika på öfverdrifter inom alla
områden. Och det är ju också naturligt, att
den, som blott ser till ytan, blott, så att säga,
skummar gräddan af all ting, snart tröttnar,
önskar ombyte, förkastar utan att pröfva oeh
icke är nöjd, förrän han nått gränsen för
nöjet och njutningen, och — öfverskridit den.
Den ytlige ropar nemligen icke blott som
den njutningslystne: »mer, mer!», utan också:
»nytt, nytt!»
Historien visar oss också, att ytlighet och
veklighet hos folk och samhällen medfört de
vildaste excesser, den omåttligaste öfverdrift,
och att sedermera ingenting annat än det
grymmaste blodsdop förmått borttvätta den
smitta, som från ytan och ytligheten trängt
ända in i nationens eller samhällets hjerta.
Det bland Europas folk, som anses mest
ytligt, är ju också det, som snarast går till
ytterligheter.
Ytligheten går i civilisationens spår. Det
vill säga, när denna blir till öfverförfining.
Det är då ytligheten för spiran och regerar,
så att det hela faller samman oeh förstöres
i den grad, att endast af spillrorna kan
något godt komma fram. Yi märka det ej;
vi veta ej af, huru dag för dag ytligheten
tilltager. Mången gång få vi aldrig veta det,
men dock torde det hända, att vi ibland
vakna upp med forfaran och finna, att det
vi dyrkat, det vi utan knot underordnat oss,
det var blott ett tomt skal, ett lysande
so-domsäpple, inuti fyldt af aska och
orenlighet.
Och lika litet veta vi af, huru mycket vi
bidraga till ytlighetens herravälde, eller huru
starkt vår medfödda böjelse derför är. Jag
vill icke säga, att ytligheten är störst hos
qvinnorna — himlen må veta, att det finnes
nog af ytliga män också — men jag fruktar,
att den hos dem fostras som mest, och det
är icke omöjligt, att den ofta från dem
öfvergår till männen. Åtminstone påstår man
detta — om med skäl vilja vi lemna
oafgjordt. Visserligen var det ju så, att redan
i paradiset qvinnan frestades af att
kunskapens träd var »lustigt» att se på och
frukten »ljuflig»; men det att frukten berömdes
för att gifva förstånd synes hafva lika
mycket frestat henne. Men i stället att tvista
om den saken, borde vi må hända hellre söka
utreda, i hvad mån och på hvad sätt vi fostra
ytligheten, och hvad vi kunna göra för att
omvända och bättra oss.
Det första missgreppet torde vara, att vi
låta vårt omdöme allt för mycket påverkas
af ytan. Detta är tillika, så att säga,
kärnpunkten i det hela. Visserligen säga vi ofta:
»ytan bedrager», »det kan bo mycket fult i
fagert skinn» o. s. v. Men huru ofta handla
vi i konseqvens härmed? Jag frågar bara.
Skulle vi, till en början, väl låta i så hög
grad regera oss af modets och fåfängans
nycker, om vi icke satte ytan högre än
innehållet? Skulle männen fjäska kring en
tanklös modedocka — ty det gören I, mina
herrar — och skulle qvinnorna leende och
tacksamma låta sig omfamnas — ty det gören I,
mina damer — af den elegantaste dansören
och på samma gång ovärdigaste mannen —
skulle sådant ske, om vi ej högre värderade
en lysande yta än ett inre värde?
Skulle en man, som har andras penningar
på sitt ansvar, tillgripa dem, om han icke,
bedragen af ytan, trodde, att ett lysande
lefnadssätt skulle gifva honom det värde, den
samhällsställning, hvarefter han fikar?
Och månne icke det siden och sammet,
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
