Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. Fredagen den 24 maj 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
h illes att .lummer Weckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abort- i r\i I ti Idun, ernälle* »it gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken abonne
n an ter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I U U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera
hvari så många qvinnor prunka, förtjusta
öfver sin glänsande yta, månne det icke ofta
köpes med familjefaderns vanheder eller olycka?
Det är denna uppfattning — att ytan är
det fornämata — som vi skulle motarbeta
hos oss sjelfva och förnämligast hos våra
barn. Men göra vi det? Jag fruktar, att
vi alla svårligen försynda oss i detta stycket.
Eller hvem bland oss är det, som icke då
oeh då förlöjligar eller till oeh med klandrar
en gammalmodig drägt, en tarflig måltid, ett
fult ansigte? Jag säger icke, att vi framför
allt klandra eller af illvilja förlöjliga — jag
säger blott, att vi göra så ibland, och att vi
aldrig borde göra det. »Ah, så hon såg ut!
Sådan hatt hon hade! En sådan vagn hon
åker i! Så ful hon är! Så fult hår! Så stora
händer! Så grofva skor!» Detta är temat
med oändliga variationer. Eller omvändt:
»Hvilken förtjusande hatt! Hvilken charmant
möbel! Ett så elegant ekipage!» m. m., m. m.
Vi kunna ju icke binda för våra ögon —
vi måste se, att den ena är vacker och den
andra ful, att den ena är smakfullt och den
andra illa klädd, och vi kunna ej heller
hindra oss från att finna det ena behagligt och
det senare obehagligt. Men hvarför skola vi
tala om det så, som om vi satte ett så stort
värde på den vackra ytan och ansåge den
mindre vackra så förringande? Barnets sinne
är så öppet för intryck, oeh det är så
oberäkneligt, hvilka intryck som stanna qvar,
och hvilka som förflyktigas, att ett ord, som
vi obetänkt fålla i deras närvaro, oss
ovetande kan blifva ett utsäde för lifvet. Här
beror så mycket på den rätta såningstiden,
och det är ej godt att veta, när den är inne.
Derför borde föräldrar sorgfälligt vaka öfver
sina ord, när barnen äro närvarande och icke
yttra något, som skulle kunna förvända deras
begrepp om rätt och sanning.
Men vilja vi verkligen gifva våra barn en
allvarligare riktning, så finna vi snart, att vi
sjelfva också måste inslå på en annan väg
Ty om vi äfven binda vår tunga, så att aldrig
hon i detta fall försyndar sig, kunna vi
likaväl med lefnadssätt och exempel hos barnen
inympa en oskälig beundran för ytan och ett
lika omotiveradt förakt för innehållet, hvilket
allt i en framtid skulle kunna störta barnen
i olyckor, för hvilka vi skulle hisna, när vi
blott tänkte derpå. Och äfven derför är
det första steget i detta hänseende, att vi
sjelfva ej få låta vårt omdöme om menniskor
och om lifvet så mycket bero på ytan af
tingen.
Det är hos mången en inrotad fördom, att,
när en menniska hunnit till mognare år, kan
hon icke förändras till det bättre. Hon är,
som hon är — hon är nu en gång sådan —
uppfostran, omständigheter hafva gjort henne
sådan — nu få andra hålla till godo med
henne, som hon är. Hon kan icke blifva
annorlunda!
Mycket möjligt, men hon vill sannerligen
icke heller. Hon vill icke ransaka sig sjelf
och se sina fel och svagheter utan att
ursäkta dem. Jag är alldeles viss på, att, om
sjelfpröfning vore litet allmännare, skulle
bättring ej heller vara så sällsynt. Det skulle
ej heller förundra mig, ifall man kunde vända
ut och in på själens hemligaste kamrar, om
man då på dess väggar finge se den
inskriften hos de flesta: jag är ändå litet bättre än
andra. Jag säger de flesta, ty jag vet ju,
att de finnas, som icke blott säga, men
verkligen känna och tänka: jag är den
förnämligaste bland syndare. Men till huru många
procent af menskligheten kunna dessa räknas?
Sjelfpröfning är således det andra
nödvändiga, om vi skola med framgång bekämpa
den öfverhandtagande ytligheten — ty det
kan ej förnekas, att ytligheten mer och mer
utbreder sig. Men det är så många af oss,
som icke tro sig vara ytliga. Yi skrifva och
tala och hålla föredrag om det bittra och
djupa lidande, den förfärliga verklighet, som
lifvet eger, och som döljes under en fager
eller förvillande yta. Men när man så får
se en sådan moralpredikant, blir man oftast
helt häpen, ty der man väntade sig en anakoret,
får man stundom se en sprätt eller en
goddagspilt, och der man väntade sig en
barm-hertighetssyster, möter man en verldsdam i
sammet och perlor. Det är ursäktligt, om
man då får den föreställning, att alla
deklamationer om mensklighetens lidanden äro
något ytliga, och om den djupa realiteten i
deltagandet deri förekommer något misstänkt.
Att det finnes mycket lidande, mycken sorg
här i verlden, ja, mera sorg än glädje, hvem
är icke benägen att tro detta? Men då man
kommer och säger oss, att det finnes ingen
verklig glädje och lycka i lifvet, intet
verkligt godt, då uppreser sig vår känsla deremot,
äfven om vi icke strax inse, att det är det
ytliga betraktelsesättet, som framkallat
ytterligheterna i dessa påståenden.
Ty i ytlighetens tidehvarf sträcker sig
ytligheten äfven till betraktelsesättet. Oeh
derför kan så mycket få passera, som eljes
aldrig skulle förblifva utan anmärkning. Och
äfven den, som sjelf tror sig gå till botten
med allt, blir mot sin vilja ytlig, blir det
utan att veta deraf. Det är derför
sjelfpröf-ningen blir oundgänglig. En liten
ransak-ning med vårt eget jag inför sanningens
domstol och med samvetet såsom vittne skulle
göra oss alla utomordentligt godt och i hög
grad motverka både ytlighet och ytterligheter.
Hafva vi blott en gång kommit derhän,
att vi veta med oss sjelfva, huru nödigt det
är att arbeta på daglig förbättring, oeh äro
vi öfvertygade, om att vi måste gå tillbaka,
om vi ej gå framåt, då är första grunden
lagd, och vi hafva något att bygga vidare
på. Det är icke så roligt att 3e sina fel
och svagheter i ansigtet, och oftast nöjer man
sig med att så der i allmänhet medgifva dem.
»Jag har nog också mina fel», heter det,
»men», tröstar man sig genast, »hvem har icke
det? Åtminstone vet jag då, att jag inte
har det eller det felet», o. s. v. Men den,
som allvarligt vill lefva ett nyttigt lif och
icke ett ytligt, innehållslöst, låter sig icke
nöja med en så ytlig sjelfkännedom — ty
sjelfpröfningen kan nog också vara ytlig —
utan undersöker litet närmare, försöker få
rätt på motiverna till sina handlingar, jemför
dem med det rättesnöre, en hvar hederlig
menniska för sig uppdrager, och ser efter
om de hålla profvet. Det händer då, att
man i bland gör förvånande upptäckter.
Det är ganska antagligt, att många af oss.
om vi företaga en sådan allvarlig
sjelfpröfning, skola finna, att vi verkligen vida mer
än vi anade, sätta högt värde på ytan. Det
är äfven antagligt, att rätt många skola
betrakta detta såsom både förlåtligt och
oskadligt. Det är ju också möjligt, att det icke
skadar dem sjelfva, men det är ganska säkert,
att det skadar deras omgifning. Det är
möjligt, att många menniskor kunna högt värdera
ytan och ändock bibehålla aktning för
innehållet, ändock bibehålla allvar och djup i
karakteren, men det är alldeles säkert, att
icke alla kunna det, ja, att de flesta icke
kunna det. Derför bör hvar och en efter
makt och förmåga söka motarbeta ytlighetens
utbredande. I ytlighetens spår går flärden,
och flärden förleder till ytterligheter, som
man skulle kalla vansinniga, om de ej voro
så löjliga.
Men, som sagdt, då ytligheten kommer in
i det allmänna tänkesättet, då man vänjer
sig vid ett ytligt sätt att betrakta lifvet, vid
att snart glämma, ofta byta om både kläder,
nöjen och åsigter, då har ytligheten
åstadkommit ytterligheter. Då skall allting
framför allt vara nytt — icke framför allt vara
godt. Det nya kan gerna vara dåligt,
ovaraktigt, en lätt afnött fernissa — det gör
ingenting, blott det är nytt. Det får gerna
vara skadligt, förgiftande, sjudande ondt —
det gör ingenting, blott det är nytt. Det
behöfver icke ens vara vara vackert — man
är mätt på det sköna — det får gerna vara
vidrigt, upprörande för den sedliga känslan,
grymt, rått, ohyggligt — det gör heller
ingenting, blott det är nytt.
Man predikar sedlighet genom att
undanrycka grundvalen för all sedlighet; man
skrifver ljungande diatriber mot de rika och
afslöjar de fattigas uselhet, medan man sjelf
med all makt fikar efter de njutningar, som
man gör till de rikes förbrytelser; man för
de förtrycktes talan, man skildrar
öfverklas-sens orättfärdighet, man föraktar dem som
ega detta lifvets goda, och man slutar med
— ja, stundom med att taga lifvet af sig,
för det man sjelf icke har Aladdins lampa
till sitt förfogande, utan måste försaka
åtminstone några af de njutningar jordelifvet kan
skänka. Man predikar om
egendomsgemenskap med juvelringar på fingrarne och
esco-moterar bort folkfriheten, medan man gör den
till fotapall för politiska uppkomlingar —
och så har ytlighetens tidehvarf fördt oss in
i ytterligheternas.
Men för att det skall komma så långt
med oss, derför bevare oss, milde Herre Gud!
Och här är det, som vi qvinnor skola gripa
in. Här är det, som den sanna qvinligheten
skall koirma till heders. Ty det är vi, som
genom enkelhet, måttlighet, allvar och trohet
skola sätta en gräns för ytligheten. Det är
ju vi, som uppfostra barnen! Det beror i
icke ringa grad af oss, huru ett kommande
slägtes öden gestaltas.
Det beror på oss, om våra barn och
framtidens män och qvinnor skola blifva ytliga,
njutningslystna varelser, som med stora steg
hasta mot ytterligheternas afgrund, eller
allvarliga tänkande menniskor, som vilja lefva
till glädje oeh nytta för hvarandra. Allt
detta beror på oss, hustrur, mödrar,
arbetande och icke arbetande, begåfvade och icke
begåfvade qvinnor, de som verka i vida
kretsar och de som äro trogna i det lilla. Måtte
vi alla rätt uppfatta våra pligter och troget
söka fylla dem, förstå vårt dryga ansvar och
icke söka undandraga oss det!
Men det blir oss för tungt, måhända, detta,
ty vi äro, om sanningen skall fram, dock
alltid det svagare kärilet. Och derför skulle
vi hafva stöd och hjelp i vårt arbete af
kraftigare händer.
Det lider ej heller något tvifvel att vi ju skola
få sådant stöd, sådan ledning. Qvinnor, som
vilja det rätta, skola aldrig förgäfves vädja
till rättänkande män, och det skall helt säkert
icke behöfvas mer, än att vi qvinnor visa, att
vi hafva allvar med oss i att motarbeta
ytlighet och flärd, för att vi skola få alla
tänkande och hederliga män på vår sida.
Mathilda Langlet.
175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
