Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. Fredagen den 24 maj 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
Ett och annat om parisiskan.
Sådan hon är och sådan hon icke är.
(Från Iduns pariserkorrespondent.)
fransk författare — om det är Catulle
Mendés, de Banville eller kanske någon
annan, det erinrar jag mig inte precis — har
i en liten förtjusande saga berättat om en fé,
som, — det var naturligtvis för »mycket,
mycket länge sedan» — gaf hvar oeh en af
jordens qvinnor en skänk. Den ena fick
skönhet, den andra godhet, den tredje blef
kärlekselden beskärd, på den fjerdes lott föll
behaget, o. s. v. Men fransyskan, hon fick
— allt.
Ni protesterar kanhända, min vackra
läsarinna? Ni har läst franska romanförfattare? . ..
Ah! ni behöfver inte rodna för det!
Men jag vill säga er en sak, detsamma f. ö.,
hvarom baronessan Harel upplyste
stockholmarne förlidet år: romanliteraturens
fransyska är icke typen för den franska qvinnan,
genomsnittsfransyskan har med henne föga
gemensamt. Författarne må teckna undantagen
bland menniskorna — undantagen äro ju de
intressantaste att studera —, och de ha rätt
dertill, men vill man finna den typiska
representanten för en klass, ett folk, då måste man
oftast lägga boken ifrån sig och gå ut i lifvet.
Är hon då vacker, fransyskan? Ja och nej.
Uppställer ni som vilkor för qvinnofàgringen
en näsa, så klassiskt skuren som den meliska
Afrodites, ett par ögon, hvars drömmande
svärmeri griper er så sällsamt som Madonna
di San Sistos, då måste Frankrike uppge allt
hopp om segerns pris vid de nu moderna
skönhetstäfiingarna. Men det gifves ju många
slag af skönhet. Den t. ex., som ligger i den
halft omedvetna charme, hvilken kan göra ett
i vanlig mening ej vackert ansigte nästan
förtrollande, det skälmska lekande behag, som
kan forma ansigtslinier så gratiösa. Det var
detta je na sais quoi, som säkerligen gjorde,
att Ninon de 1’Enclos’ skönhet trotsade åren,
och det är detta, som än i dag gör parisiskorna
tilldragande. En låg panna, ett par ljusbruna,
romerskt mandelformiga ögon, hvilkas tunga
loek gifva dem ett smäktande drag, en liten,
något böjd näsa med öppna, vibrerande
näsborrar öfver ett par små, tunna läppar — lägg
dertill en hvad italienarne kalla morbidezza,
d. v. s. en fyllighet, som står på gränsen af,
men ej öfverskridit embonpointens område, och
ni har typen af en parisiska för er, une jolie
femme.
Hvad, som ökar hennes behag är den
medfödda smak, hvarmed hon vet att kläda sig.
Jag tänker nu inte på den fina
demimonden, hvars ekipager väcka beundran de
vackra vårdagarne i Champs-Elysées och
Bou-lognerskogen, oeh i hvars aristokratiska
privat-hoteller — ty det finnes många både
hertiginnor och markisinnor bland demi-monden — de
löjliga moder uppfinnas, hvilka sedan
omständligt skildras i deras organ, Gil Bias och Le
Figaro: röda frackar, skospännen i form af
ur, o. s. v. Ej heller syftar jag på
cocott-verlden i Paris, hvilken söker sin like i
elegans, men hvars elegans ingalunda är den
smakfullaste. Ju djerfvare
färgsammansättningar dess bättre, är der toalettens första
budord.
Men la femme vravrmnt dislinguée est celle,
qv}on ne distingue pas — d. v. s. den
verkligt distinguerade qvinnan är den, som man
ej urskiljer — har Balzar yttrat, och
parisiskan är af samma åsigt, hon må nu tillhöra
hvilken samhällsklass som lielst.
Hon klär sig enkelt — hon som mannen.
I Stockholm kan, liksom i Berlin, en herre
styra ut sig i den brokigaste kostym, och han
anses elegant ändå. Fransmannen deremot,
och framför allt parisaren, fordrar af en man,
som vill gälla för a(t vara distinguerad, att
hans drägt är elegant, men hållen i mörka
färger. Cylinderhatt, violblå cravatt och svart
bonjour, antingen dubbelradig eller af engelskt
snitt — parisaren imiterar gerna det engelska
— är den vanliga klädseln för en person, som
vill uppträda som gentleman.
Parisaren är rädd att väcka uppseende, det
är skälet.
Vill ni kläda er parisiskt, min läsarinna?
Nåväl, kläd er då enkelt! Det är snittet,
elegansen kommer an på. Parisiskan älskar det
stålgrå, det grå med de blå eller violetta
skiftningarne, och, Gud, hvad det klär henne 1
Hvilken form sedan tyget får, det bestämmer
modet, och hon lyder modet, men trotsar det
också ibland, om det blir f&r extravagant.
Tumyren har hon för länge sedan gifvit afsked,
och luggen, ja, den fick följa med — på sin
höjd kan några hårstrån vid hvardera tinningen
dragas ned i snigelform. Ett toalettfel har
hon, och det bör ej imiteras: benägenheten att
pudra sig. Här i Paris har emellertid
poudre-de-riz i boudoirerna öfvergått från lyxens
område till att vara en ren nödvändighetsartikel,
som är omöjlig att utrota.
Men den fattigare klassens qvinnor då, de,
som ej ha råd att välja sina kostymer hos
damskräddaren Worms? Ja, det är just hos
dem, fransyskans naturliga smak bäst visar
sig — en smak, som ersätter hvad som saknas
i portmonnän. Går man uppför bankarne i
Belleville eller till de osnyggaste qvarteren i
Monmartre, skall man finna detta. En qvinna
må här vara aldrig så fattig, så vet hon dock
att fästa sin tarfliga bomullsklädning, att
upplägga sitt hår, så det får en viss, distinguerad
prägel. Detta i förening med gången, sättet
att föra sig. Den franska gracen är också
tidigt utvecklad. Lägg t. ex märke till en
liten, liten unge, hvilken plastisk ställning hon
intar, när ni tilltalar henne, och med hvilket
oefterhärmligt behag hon säger: »Oui, m’sieur!»
eller: »Non, nfsieur/»
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
