Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. Fredagen den 7 juni 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålles ett nummer |weckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon. i p\ | I kl Idun, erhill** cit gratltexemplar för hela den tid, under hvilken abonne
nenter, »om tamlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I L» U IN mentet räcker. Äro de »amlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera
om en brödbit under eD kamp för tillvaron,
som spänner hvarje nerv på dessa tusenden,
hvilka, med mer eller mindre hopp om att
lyckas, söka uppnå en ställning, som höjer
dem upp till ett fåtal af menniskor, från
hvilka glansen utstrålar, och der arbetet blott
består i de nöjen, som blifvit till pligt blaud
denna del af folket.»
Jag drog till med nog starka färger på
denna punkt för att imponera på mina åhörare,
och jag slutade mitt anföraude med att betona,
huru som våra städer med hvarje år växte,
utbredde sig, uppslöko gamla, lummiga
trädgårdar och bördiga fält, klättrade uppåt klippor
och anekterade delar af sjelfva hafvet samt
med magnetisk kraft drogo till sig landtfolket,
hvilket de omskapade till en lägre klass.
»Se, sådana äro städerna i mitt fosterland,
och dertill äro de prydda med statyer öfver
män, hvilkas namn inläras i våra skolor, samt
med slottslika fängelser, lasarett och fattighus,
och det är för dessa städer, som jag nu ber
eder tömma denna skål 1»
Man hade i början lyssnat med spändt
intresse och med samma irriterande småleende
som alltid, då jag framhöll våra företräden;
men nu hade, då jag slutat mitt tal, männens
leende forbytt sig i dystert allvar, oeh
qvinnorna voro likbleka. Ingen gjorde min af
att vilja dricka för våra städers storhet och lif.
Hemma var jag van vid applåder, så snart
jag slutat ett tal, äfven om åhörarne ej varit
disponerade att höra på mera än sjelfva
slutet, då jag med en plastisk rörelse höjde mitt
glas, så att jag vardt något flat öfver denna
tystnad samt generade mig för att dricka
helt allena.
Då reste sig en medelålders qvinna och
talade lugnt, mildt och allvarligt. »Ivära
vänner!» sade hon. »Den skildring af ett
omenskligt tillstånd, som denne främling nu
gifvit oss, återför ju våra tankar till en
tidigare punkt i vår egen samhällsutveckling,
och derför kunna vi också förstå hans
tankegång, fastän den nu ej är vår. I dag fira
vi en fest för att glädja oss åt ett vunnet
framsteg i vår andliga utveckling; det är
blott af obekantskap med våra förhållanden
och åsigter, som främlingen, vår unge gäst,
stört vår glada stämning genom att
frammana gamla tiders mörka skuggor samt
påminna oss om, att folk finnas, hvilka ännu
hålla det för storhet, som vi kalla olycka.
Herr borgmästare,» vände hon sig till en
äldre herre, »helt säkert skall det intressera
främlingen att af er få veta orsaken, hvarför
våra städer numera stå i ett fullt passande
förhållande till landets folkmängd och
näringsförhållanden.»
Medan hon sade detta, bjöd hon mig en
fruktskål, och under det vi förtärde den
utsökta deserten, talade borgmästaren med mig
i helt vanlig samtalston utan att kräfva det
öfriga sällskapets uppmärksamhet för en sak,
som var dem alla välbekant.
»Ser ni, min unge vän», sade han, »af
vår äldre historia ha vi lärt oss att skatta
ett lands blomstrande åkerbruk och öfriga
väl brukade naturliga tillgångar som det
bästa beviset på ett folks sunda materiella
utveckling. Vi förlägga icke vår industri
företrädesvis till städerna, och i vår lag är
det förbjudet, och det sårar vår
menniskokärlek, att packa in folk i hus, dit hvarken sol
eller luft kan komma. Lasterna, brotten och
eländet i de stora städerna är oss nogsamt
bekant, och den som kan utföra sin gerning
och sitt arbete på landet, den gör det här
med glädje. Häraf uppstår en temligen jemn
folk- och arbetsfördelning, liksom äfven ett
gemensamt intresse för stad och land, och
hvad som är lika vigtigt, en allmän kärlek
för andlig odling, emedan vetenskapsmän,
konstnärer, tänkare och uppfinnare ej helt
och hållet stänga sig inne i städerna, utan
lefva midt ibland oss, lärande af naturen och
menniskolifvet lika mycket som af böcker
och gamla pergament. — Ni förstår mig icke,
ser jag,» afbröt han sig småleende, när han
såg, hur jag med stor energi skakade mitt
hufvud; »det bästa sättet att lära förstå
andras lif är ej heller en styckad berättelse om
det, som skall ses i sin helhet. Lef en
tid bland oss, se och hör utan fordom, så
skall det hela kanske förefalla er mindre
un-deiligt än nu.
Men här ha vi nu ungdomens glada
festtåg! Nu ut alle man till festen i skogen!»
»Är det skolungdomen, åtföljd af
lärarepersonalen?» sporde jag ifrigt.
»Ni unge mastodont-diminutiv, som blifvit
hitspolad!» skrattade han och skakade mig
skämtsamt vid skuldrorna.
Men jag blef stött, förebar illamående och
begaf mig till mitt rum, i mitt sinne besluten
att grundligt granska detta lättlynta folks
skollokaler, material och undervisningssystem
och sedan skrifva en kritik öfver allt deri,
som afvek från det vi hade hos oss der hemma.
Iduns sjette pristäf/ing.
Då vi nu åter stå i begrepp att för våra
läsarinnor anordna en ny pristäßing, känna
vi oss, uppriktigt taladt, temligen tveksamma,
huru och efter hvilken plan denna
lämpligen hör ordnas. Och orsaken härtill
ligger i den erfarenhet vi samlat oss från
föregående täßingar. Det har af dessa, visat
sig, att, då bestämdt preciserade ämnen
uppställs, såsom t. ex. i vår tredje pristäßing,
deltagandet visserligen varit mindre, än då
större frihet rid ämnesval tillåtits; det har
dock synts oss, som om de insända
täßings-skrifterna i det förra fallet stått högre i
värde. De poetiska täßingarna ha vidare
hittills lemnat det svagaste resultatet, hvarför
vi nu ock senast alldeles uteslöto denna
afdelning. Emellertid, ha med anledning häraf
åtskilliga beklaganden ingått, hvilka tyckas
tyda på, att åtminstone ej intresset för en
poetisk täfian saknas.
Efter åtskilligt öfvervägande har derför
Redaktionen beslutit för Iduns sjette
pristäßing uppställa- förIjande tvänne
ämnen:
1. Om konsten i hemmet. (Pris 30 kr.
Uppsatsens omfång högst 5 spalter.)
2. Ett för Idun lämpligt poem om
hög-st fem strofer eller verser. (Pris
15 kr.)
Tåßingsskrifterna, hvilka skrifvas på
endast en sida af papperet och förses med.
förseglad namn&edel och signatur, skola vara
insända inom utgången af juni månad. A
baksidan af konvolutet bör tecknas ordet:
Täflingsskrift.
Redaktionen.
Idun bör ej saknas i något hem; den vill för.
alla vara en god tomte, en tillförlitlig
rådgifvare.
Wt
Från våra badorter.
IV.
Lysekil förr och nu.
Hedersamt omnämd vid Iduns 5:te piistäfling.
ppbör omkring trettio år sedan besökte jag den
Ulla föga kända badorten Lysekil, hvars rena
och undergörande hafsluft redan då ådragit den
herrar läkares uppmärksamhet. Mina af en lång
och tärande sjukdom ytterst nedsatta krafter
åter-stäldes under några veckors uppehåll der, och med
nyvunnen helsa lemnade jag den anspråkslösa
badorten, hvilken då ej var stort annat än ett vanligt
fiskläge. Den lika dåligt bygda som barbariskt
stenlagda » Gamla köpingen» kunde ej erbjuda de
fåtaliga badgästerna annat än ytterst bristfälliga
bostäder, och den lilla trekanten, parken kallad,
som bestod af några få träd och ett par obeqväma
träbänkar, var allt som fans af promenadplats.
Man vandrade på klipporna, dessa kala klippor,
som ega ett för vestkusten egendomligt behag, och
utåt den dammiga Uddevallavägen, satt på
badhusverandan och insöp hafsluft och helsa samt
gjorde någon gång kortare segelturer inåt fjärdarne
eller utåt hafvet. Någon sammanhållning mellan
de få, från när och fjerran komna badgästerna
kom e,j i fråga, utan skötte hvar och en sig sjelf
efter eget behag.
Jag hade lyckats att få en jemförelsevis beqväm
bostad hos en af ställets välmående skeppare, en
ung, vacker och ståtlig karl, som utan varmare
tycke gift sig med en några år äldre, föga
intagande, men ganska förmögen hustru. De voro ej
synnerligen lyckliga, och, då jag ungefär ett tiotal
år senare åter besökte Lysekil, var han en
förfallen, ruinerad och försupen stackare, skild från
hustru och barn, som gick omkring i skärgården
och tiggde, ett för denna trakt nästan enstaka fall.
Hustrun deremot hade det ännu rätt bra och
försörjde både sig och barnen. Dessa tio år, som
bragt min forne värd till liggarstafven, hade gått
temligen spårlöst förbi den lilla badorten, ehuru
den var vida mera besökt än fordom. Ett och
annat hus hade visserligen växt upp i den s. k. »Nya
köpingen», egentligen blott en dammig landsväg,
och ett nytt, rymligt badhus invigdes mot slutet
af sommaren, men på det hela taget var ej
mycket gjordt för sommargästernas trefnad eller
beqvämlighet.
Annat är förhållandet nu, ty på de sista två
decennierna har Lysekil gått framåt med jettesteg
och utvecklat sig till en af vestkustens mest
framstående och omtyckta badorter. Den fordom
dammiga landsvägen genom »Nya köpingen» är en bred,
på ömse sidor med präktiga hus bebygd gata,
butiker af alla slag, krambodar, modehandel, boklåda,
apotek, postkontor, bank, hotell och värdshus m.
m. Utmed hela kusten, från ångbåtsbryggan till
badhuset och vidare från detta ända fram till
»Gamla köpingen», resa sig vackra, stilfulla och
inredda villor med balkonger och verandor åt den
breda fjärden eller det härliga öppna hafvet. Två
större parker erbjuda omväxlande promenader och
angenäma sittplatser. Ett stort rymligt
varmbadhus, der alla slags bad, från de synnerligen
omtyckta och helsosamma halfbaden till de mera
komplicerade, såsom tallbarr- och gytjebad, väl
serveras, en präktig för några få år sedan nybygd
herr-bassin (kanske den yppersta vid liela vestkusten),
en ansenlig bygning för sjukgymnastik, ett ståsligt
societetshus med bred veranda, stor bal- och
konsertsalon samt läsrum, der de flesta svenska och
åtskilliga utländska tidningar finnas att tillgå, och
till sist en särdeles vacker och väl inredd
restaurationslokal pryda nu den plats, der fordom
Mo-lénska huset och det gamla bristfälliga badhuset
lågo på ömse sidor om en kal och bränhet
sandöken. Denna senare är förvandlad till en
behaglig park med en mängd för den trötte vandraren
inbjudande och beqväma soffor och stolar.
Brokigt skiftande blomstergrupper och täcka små
vattenkonster möta ögat öfverallt. I badhusverandan
åt parken serveras alla slags in- och utländska
mineralvatten. Läkarevården bestrides af skickliga
läkare, och den bästa massagebehandling står
äfven att få.
För badgästernas nöje är äfven väl sörjdt. En
stor flotta af starka och snabbgående segelbåtar
med erfarne och sjövane kaptener står till
badgästernas förfogande, och kan enhvar efter råd och
lägenhet hyra sig en större eller mindre segelbåt
på längre eller kortare tid för ett ganska moderat
pris. En af badgästerna sjelfva väld direktion till-
195
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
