Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. Fredagen den 7 juni 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske i närmaste postanstalt.—Bidrag från alla områden för qvinlig
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör
användas och marginal lemnas. Namn och adress torde.ailtld noga
angifvas, och kan fullkomlig diskretlon från redaktionens sida påräknas
ser att omvexlande nöjen ej saknas för dem, som
kommit titi vestkusten för att njuta några veckors
behöflig vederqvickelse efter vinterns ansträngande
arbete. Ofta komma dessutom resande konstnärer
och bjuda på konserter och soiréer af skilda stag.
Man frestas lätt att höra en berömd artists
förträffliga återgifvande af kända favoritsånger eller
en på landsmål oefterhärmligt lustigt berättad
bond-historia m. m. i samma väg.
Ingen må dock föreställa sig, att alla dessa
företräden gjort Lysekil till en blott och bart modern
och af den fina verlden eftersökt badort. Nej,
enhvar kan der lefva efter egen smak, hyra en
elegant villa i Kyrkviken eller ett par anspråslösa
rum i Gamla köpingen, njuta af ett gladt
sällskaps-lifs behag eller uteslutande sköta sin helsa, ligga
på hafvet från morgon till qväll eller ensam sträfva
omkring bland klipporna, bese intressanta
fisklägen, fyrar, stenhuggerier och natursköna ställen på
grannskären eller sitta på badhusverandan och
insupa helsa och krafter för kommande år. Förstår
man att inrätta det för sig både nyttigt och
angenämt, bildar man ett litet utvaldt båtlag af gamla
eller nyförvärfvade vänner, hyr sig en af de större
båtarne för längre tid och gör med den utflygter
öfverallt i skärgården, än utåt öppna hafvet, än
in i den vackra Gullmarsfjärden, någon gång, om
vinden det tillåter, ända fram till det längst in i
samma fjärd för sitt natursköna läge vidt
beryktade stället Saltkällan. Om sällskapet är riktigt
företagsamt, kan det med dessa goda segelbåtar
göra ännu längre turer, så_som t. ex. till den
storartadt vackra egendomen Åby, den härigt belägna
staden Uddevalla med det i närheten liggande,
fordom mångbeprisade Gustafsberg och till Marstrands
och Ljungskiles omtyckta badorter, ja, om väder
och vinci äro rätt gynsamma, segla ända bort till
Kristiania.
Jnga bestämda terminer tvinga till en viss tids
uppehåll på platsen, utan kan man komma och
fara när man behagar. Man behöfver ej heller
hyra rum på förhand, utan finnas sådana ständigt
att tillgå. Angenämaste tiden på Lysekil, om man
ej framför annat eftertraktar nöjen och
lustbarheter, är försommaren, så vida väderleken ej är allt
för kall och blåsig, eller tiden från säsongens
början till slutet af Juli, då dc flesta badgästerna
anlända, lyxen i toiletter blir större och de mera
storartade nöjena, såsom bazarer,
sällskapsspek-takler venetianska fester o. d. förekomma. De
sistnämda med de af kulörta lampor och bloss
upplysta segelbåtarne, som på det lätt krusade
vattnet glida om hvarandra under lifliga sånger
eller stilla, vemodiga melodier, medan granna
fyrverkerier afbrännas på stränderna eller längre ut
då fjärden, äro synnerligen pittoreska och
stämningsfulla.
Ett stort nöje är äfven den nästan hvarje år
återkommande kappseglingen mellan den lilla
badgästflottans segelbåtar, och det båtlag känner sig
mycket stolt, hvars »båtkarl», som skepparen
vanligen kallas, vinner ett första eller andra pris.
Stor skicklighet ådagalägges mången gång å
sjömännens sida vid dessa regattor, och vid en af
dem tog en ung fiskare, som blott hade ena armen
i behåll och dertill en af de minst snabbgående
båtarne, första priset. Allt emellanåt frestas man
att på lek segla i kapp med andra båtar och yfves
ej litet, då man inom kort lemnat alla de andra
båtarne bakom sig.
Hvad lefnadskostnaden beträffar, ställer den sig
på det hela taget ganska billig i Lysekil. Vill man
inackordera sig på någon af restaurationerna, kan
man göra detta för ett. pris af 2:50 till 1:50 per
dag. Detta är mycket beqvämt för alla, som ej
vilja ha besvär med eget hushåll, hvilket ställer
sig vida billigare. Har ett båtsällskap, hvars
medlemmar äta på samma restauration, lust att göra
en längre utfärd, kan man få mat för dagen
inpackad der och jemte nödiga serveringsmedel
nedförd till båten. Nu står det sällskapet fritt att
intaga sina måltider när och hvar det behagar ute
i det gröna eller på något aflägset fiskläge. Långa
segelturer blifva på detta sätt mindre besvärliga
och kostsamma än eljes vore fallet.
Lysekil har obestridligen genom sitt läge och sina
många företräden framför en del andra badorter
resurser till en angenäm, helsosam och
njutningsrik sommar. Må hvar och en sjelf resa dit och
pröfva om delta ej är förhållandet!
B/enda.
Sen till, ärade läsarinnor, att Idun ej saknas
hos någon af edra bekanta!
Julklappsarbete — sommar^
arbete.
I-H der alla, kära systrar, vill jag af hjertat
Ks^e råda att i god tid begynna med
julklappsarbetet. Med sommarferierna följa för
många stadsfamiljer en frist landtlif eller
åtminstone någon frihet från annars öfliga
hvar-dagsbestyr: då få husfruarne tid till
handarbete. Andra, för hvilka forhållandena icke
medge en resa eller ett sommarnöje, kunna
ju försköna sitt hemlif med en sysselsättning,
om hvilken de veta, att den är ämnad göra
deras kära en glädje. Man må icke ipvända,
att det ännu är för tidigt att börja med
julklappsarbeten, att man då ej kan få »det
nyaste» m. m. m. m. Så hastigt vexla icke
moderna för qvinliga handarbeten, och hvad
som är vackert i sommar, kommer äfven att
vara det i december.
Jag börjar redan nu med mina gåfvor för
julen. Vid sitt eget julfirande eller vid besök
vid andras julklappsbord hör man mången
önskan uttalad. Sådana uttalanden skrifver
jag genast upp och anskaffar materialet för
att på mina fristunder, på regniga söndagar,
i ensamma timmar begynna arbetet. Jag har
då den glädjen att vid en tid, under hvilken
de flesta fruar plåga såväl sig sjelfva som
sin omgifning genom öfveransträngning,
nattarbete och nervöst jägtande, i all ro kunna
träffa mina förberedelser till den stora festen
och dervid hängifva mig åt helgens glädje
med friskt lynne oeh friska krafter.
Fru E/in.
Wt
Iduns
Byrå och Expedition
hållas under sommarmånaderna öppna hvarje
helgfri dag kl. 11—2.
Redaktör Hellberg1
kommer alt vistas borta under större delen af juni
månad, och skötas redaktionsbestyren under denna
tid af hr Johan Nordling. Expeditionen föreslås af
fröken Viktoria Schoultz.
Alla skrifvelser i redaktionsangelägenheter torde
ovilkorligen adresseras till Iduns Redaktion,
Stockholm; skrifvelser angående expeditionen
deremot till Iduns Expedition, Stockholm.
Ett storstadsbarn.
Berättelse för Idun
af Johan ]nordling.
(Forts.)
et var Ruth, som åter först talade.
Genast hon började, spratt Vrede till af
den största fSrvåniDg: hennes röst var lugn
och dämpad, tonen nästan enkel, en
märkvärdig kontrast till det lidelsefulla utbrottet
nyss. Hon måste dock ega en
beundransvärd magt öfver sig sjelf, denna unga qvinna,
tänkte han, medan hans blod böljade gå
sjudande varmt i hans ådror, allt efter som Ruths
närhet kom en aldrig slocknad kärlek att
glöda upp under askan.
»Herr Vrede», sade hon, »vi bete oss ändå
dåraktigt med att tvista. Det närvarande har
sorger allt for nog, för att man skulle kunna
känna sig frestad att rifva upp gamla. Och
hvarför förebrår jag er; hvad hade jag
egentligen haft rätt att begära eller vänta? Förlåt
min vrede nyss, jag ber er derom och jag
skall förlåta er — er — edra obetänksamma
ord. Men ni lofvar mig då ock att ni aldrig,
hör ni, aldrig talar till mig ur den tonen.»
»Ni fordrar det orimliga, Ruth», afbröt han
hastigt.
»Så — glöm er ej! Ni må inte tro, att
jag är samma barnsliga lilla flickunge nu,
som jag var — den gången. Åhnej, dertill
har jag sett och lärt allt för mycket.»
Ett nervöst litet skratt.
»Och alla edra deklamationer skulle for
mig aldrig kunna komma att gälla for annat,
än hvad de äro — tomt munväder, som jag
förbjuder, derför att jag är för stolt att gitta
höra derpå ...»
»Ni har dömt mig utan ransakning, Ruth;
det fins väl dock äfven för mig ursäkter ...»
han var ifrig, tonen häftig, halft bönfallande.
»Ransakning — ursäkter — hvad behöfver
ursäktas? Ni var ung, full af djerfva
framtidsplaner, full af kärlek till er konst; ni
kommer ned till Paris, midt upp i alla
konstintressens brännande centrum, ni finner
värdiga kamrater och fullt upp af värdigt
arbete för er talang — att ni då glömmer ett
flyktigt pojktycke, en barnslig lek — ty det
var aldrig mer — hvad kan i hela vida
verlden vara rimligare, naturligare ...»
»Det är sant, hvad ni säger, Ruth, sant
och dock osannt; jag glömde — o, hur kunde
jag göra det? — oeh glömde dock aldrig.
Det var under de första hårda arbetsåren,
som de trägna studierna, de många
ekonomiska bekymren så belt och hållet upptogo
mitt sinne och min tid, att det blef — blef
ett afbrott i vår korrespondens. För hvar
dag, som gick utan att jag skref till er, Ruth,
blef det mig svårare att komma dertill. Det
var, som hade jag förbrutit något — jag hade
ju också gjort det — och så ville jag komma
åter, först när jag kunde komma som segrare
att taga min förlåtelse, min belöning. Och
så sköts det upp, månad för månad, år efter
år Men aldrig, aldrig var du ur mitt sinne
under denna långa tid! Oeh så, när min
sjelf-bot var färdig, när jag tänkte komma till dig
med jubel att lägga mitt rykte för dina fötter
som mitt hjertas offer, då var det — för sent.’
Nej, den dagen, den glömmer jag aldrig, oeh
hvad jag kände, blefve jag så tusen sinom
tusen år! Hvad jag kände, när jag tyckte
mig vara vid målet — och så plötsligt,
plötsligt — skulle jag tro mina ögon; hade mitt
förnuft svikit mig? — såg jag dig
framför mig som en annans — och — hvilken
annans . . .?»
Hans röst, som under denna obetvingliga
bekännelse undan för undan jagats upp till
stormande häftighet, skälfde till sist af
passionerad smärta. Och Ruth, som från böljan
med ovilja sökt hejda hans ord, rycktes efter
hand oemotståndligt med, blef uppmärksam,
upprörd, andlöst lyssnande i feberaktig
spänning. Hur våldsamt bultade hennes pulsar,
hur svidande brände hennes blod!
Det var dock sant, obestridligt sant, att
han älskat henne, att han älskade henne, att
han aldrig upphört att älska henne! Så kunde
icke lögnens ord gå öfver menniskoläppar.
Och när han till sist afbröt sig, fiek hon med
möda fram öfver sina läppar detta enda ord:
»Såg . . .?»
»Ja, jag såg er i Paris, dig och — din
man. Ett kort, fruktansvärdt ögonblick. Sjelf
gaf jag mig inte till känna.
Det var just om dagen före den, då jag
tänkte resa åter till Sverige, efter så lång
skiljsmessa, att göra mina anspråk gällande,
mina anspråk på dig, Ruth. Aldrig har en
196
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
