Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 31. Fredagen den 2 augusti 1889
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
h ilias ett nummer Weckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- t ni | | m Idun, erhålles eit gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken
abonne-nenter, »om samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I U U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera-
gade hon vederqvickelse och tröst, och ingen
fattig gick ohulpen hennes dorr förbi. Men
så känsligt hade hennes sinne ej blifvit för
andras nöd, om inte de der pröfningsåren
varit. De hade om möjligt ännu mer ökat
hennes anlag att blifva en den förträffligaste
lilla prestfru, som inte ens förhäfde sig, när
hon blef prostinna i ett af Skånes fetaste
pastorat.
»Det här präktiga ’brödstycket’ oeh all
annan välsignelse har jag, näst vår Herre, dig
att tacka för,» säger också prosten ibland.
Men det är blott sant till hälften, ty denne
varmhjertade man sköter minsann sitt embete
till församlingens hugnad. Dock, enighet ger
styrka; vore ej de båda så innerligt förenade
i kärlek till hvar andra, så skulle de ej ega
kraft och förmåga att som nu fostra sina barn
i tukt ocb Herrans förmaning. Ej heller
skulle de kunna förmå att i allt vara en
föresyn för äkta makar, hvars hem vi kunna
förlikna vid en ljuflig lustgård, doftande af de
oförgängliga rosor, som heta sjelfuppoffrande
kärlek, hopp och undergifvet tålamod.
* *
*
Och så till slut äunu en liten
verklighetsbild, äfven den framställande ett par
liktänkande, lyckliga makar.
Min barndomsvän, Annie H., var en i allo
förtjusande flicka. Om den saken voro såväl
qvinnor som män eniga. Skada blott, att
denna hennes omedvetna tjusningskraft
bringade många af de sistnämda en verklig
hjerle-pina. Men härom tycktes vår lilla
oskuldsfulla vän ej hafva den ringaste aning. Hennes
hjerta räckte till för allt och alla. Män,
qvinnor, barn, hundar.och ej minst de sköna
konsterna voro der sammanförda med hvar andra.
Och endast det lilla lönrum i hjertesnibben,
som endast kan upptagas af »honom», stod
oupptaget i det längsta. Det var många, som
sökte få komma in der; men gardeslöjtnanten
måtte varit för lång, grosshandlaren för tjock.
Nog af, ingen af hennes friare kunde berömma
sig af ett uppmuntrande ord, ehuru
hjertegod-het och välvilja ständigt strålade fram ur
hennes rena blick. Men sådan var hon mot alla,
hög och låg, fattig och rik. Jag öfverdrifver
ej, hon var verkligen ovanligt älsklig. Tänk
t. ex., när hon, den firade och beundrade, en
gång smög sig bort från festsalen för att uppe
i barnkammaren sätta sig ned och samspråka
med värdfolkets guvernant, hvilken ansetts för
simpel att deltaga i festen. När man så sökte
vår Annie, så fann man henne der med
armen om lifvet på den förtryckta flickan.
Men sjelfva solen har ju fläckar, skulle då
ensamt vår lilla hjeltinna vara utan fel?
■ Ja, jag måste i sanningens intresse medgifva,
att hon hade ett sådant, om det nu skall
kallas ett fel. Hon var allt för artistiskt
anlagd för att egna det minsta intresse åt
husliga göromål.
Men så klagade då inte föräldrarne heller
måttligt deröfver, på samma gång de dagligen
uppmuntrade hennes anlag för de sköna
konsterna. Hon fick taga dyra lektioner i sång,
deklamation, ja, äfven målning, bara hon lät
bli att gå in vid den »otäcka akademien» —
en sak, hon gerna velat göra, ty
målarekonsten utöfvade hon dock con amore.
Hon brukade ofta besöka hufvudstadens
muséer samt äfven sitta oeh »kopiera» på
nationalmuseum.
Hände så en dag, då hon der stod och
betraktade en tafla, att hon tyckte sig höra
några lätta vingslag i rummet — det var
Amor som kom. Hans pil träffade det der
lilla oupptagna hjerterummet, och från den
dagen blef hon ej så sorgfri och glad som förr.
Jag fick snart veta orsaken. En ung
konstnär hade, just samtidigt med att hon
beundrade den der taflan, stått och beundrat henne.
Och vips passade Amor på att spänna bågen.
Den unge mannen hade länge på afstånd
följt henne med intresse. Men nu var
tillfället gynsamt, för att han i egenskap af
målare skulle kunna presentera sig. Och det
gjorde han äfven. Så följde ett samtal om
den der märkvärdiga taflan, och snart funno
de, att de voro själsfränder.
Deras vägar hade efter detta en förunderlig
makt att sammanlöpa. Var hon på
konstföreningen, kom han också dit. Och stod hon
och målade på museum, var han ej långt
borta. Att så skedde funno de båda lika
naturligt, som att de också utan all förkonstling
öppet visade sin glädje häröfver. Slutligen
gick ingen dag förbi, utan att de träffades.
Men då fingo de gamla, hennes föräldrar,
bekymmer, de som hade fruktat värre än
pesten att få en artist till måg, märkte nu de
ungas tycke.
Från den dagen stod fadern som en Argus
bredvid sin kopierande dotter. Men artisten
var inte rädd för det, utan kom ofta fram och
besåg hennes arbete. Och en vacker dag var
han nog dristig att öfverraska »Argus» med
att komma på visit i familjen.
Kort derefter följde en sorgfull dag för
liten Annie.
Den unge mannen hade hos fadern anhållit
om hennes hand, men fått nej, »emedan det
ej dugde, att två sådana opraktiska menniskor
gifte sig».
Domen var fäld, och nu följde en tid af
sorg för de unga. Lydig sin faders vilja
lofvade Annie att ej söka träffa artisten längre.
Men mången tår föll på hennes palett, och
hennes vackra sång fick hädanefter en så
dyster tonklang, allt för den sakens skull. Men
hon var oeh förblef lydig, dock med vilkor,
att hon aldrig skulle behöfva gifta sig med
någon annan. Och det behöfde hon ej heller;
ty sedan de unga modigt kämpat, fast utan
framgång, för att glömma hvar andra,
inträffade en dag en händelse, som gjorde, att solen
bröt fram ur molnen.
Nog af, några tunnor guld, som den unge
mannen numera förfogade öfver, tjenstgjorde
som sprängbomb mot fördomarnes förskansning.
De gamla gåfvo alltså med sig, »ty äro de
bara förmögna, så må de gerna sitta der och
måla till sammans», hette det nu. Och kort
derefter stod bröllopet.
Aldrig har jag sett en ljufvare brud eller
lyckligare brudgum. De voro så ödmjuka och
genom den sanna kärleken luttrade från all
slagg. Af den yttre ståten och flärden om
kring dem märkte de föga, endast ett var
dem klart, de hade funnit hvar andra, oeh
nu skulle ingen dödlig kunna skilja dem åt.
År hafva kommit och flyktat sedan den
dagen. Vår Annie är fortfarande lika älsklig
och ljuf, älskar hela verlden på sitt eget
till-litsfulla — kanske okritiska sätt. Och sjelf
är hon — den sällsamt begåfvade qvinnan —
fortfarande lika afhållen af alla, unga och
gamla, men mest dock af honom, med
hvilken hon har gemensamt alla de egenskaper,
som utmärka äkta konstnärssjälar. Ja, de tu
äro ett, ej minst i sin trånande längtan, att en
gång fi skåda det oupphinneliga idealet, som
deras skönhetsälskande andar törsta efter.
Floras barn.
Från italienskan af Gudrun.
II.
Liljan.
från den öppna kyrkan strömmade en bländande
ljusstrimma ut på den halfmörka gatan;
folkmassan inträngde, pyntad, högtidlig och tyst bredde
den ut sig under sidoskeppens majestätiska hvalf.
Längst borta i fonden, i det mörka koret, strålade
altaret af guld, purpur och ljus, under det att
rökelsen i genomskinliga ringar uppsteg mot hvalfven
och draperiernas silfverkanter, de målade fönstren,
de talrika små altaren och nischerna med
helgonbilderna upplystes af otaliga lågor.
Från orgelläktaren uppstämde en kör af barnröster
en brinnande bön, full af bäfvande innerlighet,
presten, osynlig för åhörarne, besvarade den med djupa
bastoner, hvilka under kadenserna ackompagnerades
af de andäktiga åhörarnes döfva mummel.
Processionen på Kristi lekamens fest tågade
långsamt genom kyrkans midtelskepp. Den purpurröda
baldakinen med guldfransarne gungade redan i all
sin glans i ljuset, och Vår Frälsares och Guds
moders standar af hvitt siden med purpurblommor och
guldliljor vaggade framåt som ett skimrande
underverk.
Den långa processionen ringlade sig fram genom
midtelskeppet: först de små gossarne med sina tända
vaxljus och sina blombuketter, sjelfsvåldiga och ystra,
låtande sina vaxljus drypa heta droppar på
kamraternas nackar och medels armbågsknufiar och
nyp-ningar stridande om de främsta platserna; så flickorna,
mera stadiga, nästan snärjda i sina åtsittande hvita
kjolar och med slöjor, som hänga ned öfver deras
ansigten likt tårpilar; förstulet betrakta de hvar andra
med blickar, som sqvallra om qvinlig afund; så
de äldre qvinnorna, förmögna handlerskor, gamla
ungmor och pergamentstorra nunnor, mest hårda
ansigten, i hvilka sällan lyste en kärlekens och
barm-herlighetens milda låga, utan fastmer fanatismens
förtärande eld; så officianterna i röda messhakar och
hvita skjortor, under hvilka pantalongerna och de
kolossala skorna bildade en mörk skugglinie; och
slutligen, omedelbart efter Sancta Annas standar och
mellan två hvitklädda små flickor, som strödde
blommor med fulla händer, processionens
hufvudattiak-tion, den lille Sanct Johannes, rosig och hurtig,
med den lilla nakna skuldran stickande upp ur
lamskinnet, som var fäst som ett ordensband, en liten
gosse, älsklig, blond och oskyldig med sin krona af
lockar och liljeknippan — en god del större än han
sjelf — i de små händerna, från hvilka den hotar
att tumla ned på golfvet.
»Ack, så rar han är! — en sådan söLunge! Se
på honom, på hans vackra ögon och hans vackra
hår . . . Ah sådana ögon! . . . Och de små fötterna i
sandaler. . . En sådan liten engel.»
Qvinnorna och barnen böja sig framåt med hela
sin själ i ögonen och kasta slängkyssar till honom,
gripna af denna ljufva mystik, af en nästan
smärtsam hänryckning, som åstadkommes af denna ståt,
som talar till sinnena och inbillningskraften, som
verkar på det rent animala hos menniskan, och
hvars ursprung är att söka i materien.
Plötsligen höres bland folkmassan en våldsam
snyftning, men mumlet öfverröstar den snart i sin
likgiltiga sjelfviskhet, och det är endast de närmaste,
som gifva akt på den stackars qvinnan, som fallit
snarare än satt sig ned på bänken, och som bakom
sina krampaktigt hopknäpta händen gjuter en ström
af heta tårar.
»Det är fruktmånglerskan vid Porta Vittoria»,
säger en gammal qvinna och ser sig omkring med
vigtig min. »Förra året var hennes gosse den
helige Johannes ... den lille som dog i difteri.»
Förra året! . . . och nu hvilade den rosiga lilla
kroppen i jorden, i det kalla, mörka, under
sommarnattens ljusa stjernehimmel. . . och hans
smultronröda mun skulle aldrig mera ropa »mamma»; de
små händerna skulle aldrig mera trycka intill bröstet
liljorna, som hade gungat på hans nakna små knän.
Processionen försvinner i de kolossala sidoskeppen,
förjagande skymningen med sina strålar af ljus och
glitter; sången stiger uppåt, och orgeln brusar som
ett hastigt stigande haf.
I rökelsemolnen tar liljornas bedöfvande doft allt
mera öfverhand, och det söijande modershjertat
gjuter blod lika rödt som det purpurfärgade hyende, på
hvilket hvilar den lille Sanct Johannes, som nu
aflägsnar sig på sin rosenströdda stig.
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
267
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:41 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1889/0271.html
