Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. Fredagen den 6 september 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som e] antages till Införande, återsändes, såvldaporto bl- i p\ I | kl Annonser mottagas endast mot kontant liqvid I förskott af 26 t>re prn
fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I LJ LJ ’ * spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons Införes under I krona.
Klas slet sig ifrån honom. »Hvad angår
jag väl dig? Hvarför kommer du i min väg;
här åtminstone finnes väl plats för oss båda?»
»Förlåt mig,» utropade Sigfrid, »se, hvad
som blifvit utaf mig, huru jag lidit!»
»Som om du vore den ende. Gå bort ifrån
mig, för mig är du död, som jag för dig.»
»Jag kommer för att varna dig, du är i fara »
Klas skrattade hånfullt. »Du varna mig!
Vore jag i fara, såge jag mig nog om efter
en annnan hjelp!»
»Lita inte på Beppo, han är en dålig
menniska.»
»Och du, usling, hvad är du?»
»O Klas, jag var från mina sinneu!»
»Galningar flyr man som ilskna hundar.
Gå! Här är jag herre. Gå och låt afguda
dig af din hustru, tillbedja dig af dina
smickrare. »
»Käthe vet, hur det är med mig.»
»Kanske också Margaretha? Du kunde inte
bära bördan ensam, måste också förgifta själen
för ditt oskyldiga barn!»
»Hon vet intet.»
»Du skall ej heller säga uågot. Detta är
min enda önskan.»
»Jag skall snart ej längre kunna säga något
åt någon, Klas; läkaren ger mig ej lång tid.
På dig skall jag dock alltid tänka — alltid!»
Han gick. Klas rörde sig ej. Utan ett
ord stirrade han ut öfver det gråa hafvet,
hans kärleks graf.
Skymningen föll redan på, när Sigfrid gick
hemåt efter den skogbevuxna vägen. Beppo
mötte honom. Han skrattade hånfullt: »Ni
en väu till herrn! Han har sagt åt mig, att
jag inte får släppa er in än en gång!»
Fartyget, som skulle föra dem hem, låg i
hamnen; platserna voro redan bestälda, Käthe
längtade efter afresan. »Mig är det, som
kunde jag icke slita mig bort,» sade Sigfrid,
»som måste jag här lemna mitt lif.»
»Hvad är döden mot den tortyr, han låter
dig lida,» sade hon bittert. »Finnes det
inte en försoning för alla? Han har aldrig
älskat dig!»
En gång förvisso. Men nu —? Jordisk
kärlek förgår, och hans har jag sjelf dödat.
Min lefver dock och kan aldrig släppa
honom.»
Då de om aftonen sökte honom, var han
försvunnen. Han gick i skymningen. Ej måne,
ej en stjerna lyste på himmelen. Allt var
tyst kring det lilla huset. Vågorna
sqval-pade sakta mot stenmuren. Äfven hunden
var försvunnen.
I ett fönster brann ljus. Han visste, att
det var vännens kammare. Han blickade
dit upp som mot en stjerna. »Jag älskade
dig dock,» hviskade han, »jag dör, låt mig
inte förgås i denna förtviflan!»
Det drog honom till sig med trolsk makt.
Trappan var mörk, han smög sig upp; ingen
hindrade hans väg. Framför dörren
stannade han; han vågade ej öppna den. Då
hörde han ett buller; en vild ångest grep
honom. Hvem vet, hvad der inne försiggick.
Beppo, tjufpacket — föll det honom in;
och hunden, som var försvunnen! Trots sin
svaghet kunde han kanske hjelpa! Hastigt
kastade han upp dörren.
Beppo och Zeppa plundrade i rummet.
Då karlen fick syn på honom, öfverföll han
honom som ett vildt djur. »Bra att du kom,
din hala orm, sjelf gick i fällan; nu skall
du inte längre spionera och sqvallra! Zeppa,
kom, rafsa inte till samman allt onyttigt
skräp. Det är ingenting värdt och kan
förråda oss.»
Den gamla hade förskräckt sett på. »Du
skulle inte ha utgjutit blod, Beppo. Blod
är farligt, det förråder mer än mitt usla byte.»
»Ah, strunt! Hvarför strök han omkring
här? Båten ligger i ordning; de skola inte
se oss åter, och den här kan inte förfölja
oss.»
Sigfrid var ensam, han sjönk ned öfver
bordet; först nu kände han, att en varm
blodström sköljde öfver honom. Ljuset brann
allt fortfarande helt lugnt. Han kände ett
välbehag, sådant han ej förnummit på länge.
Om ock till ingen nytta — hans blod flöt
dock för Klas. Kanske skulle han nu ha
medlidande.
Hunden släpade sig gnällande fram till
honom. Han kunde inte hjelpa honom, men
han strök smekande hans lurfviga hufvud.
Än en gång en rossling från det stackars
djuret. Så var allt tyst.
Hur länge Sigfrid låg på detta sätt, det
visste han ej. Ett klart ljus väckte honom,
han såg Klas stå lutad öfver sig.
»Förlåt, att jag är här,» stammade han,
»det skall inte bli länge. Beppo. . . jag
ville ...»
Krafterna öfvergåfvo honom på nytt.
»Den otacksamme skurken,» utropade Klas,
»otacksam som alla!»
Rådvill och förtviflad såg han sig om efter
hjelp, för första gången kände han sin
ensamhet. Han var allena, helt allena. På nytt
qvälde blodet fram ur såret. Han sökte
hejda det, men allt jemt utan uppehåll flöt
det varma hjerteblodet öfver honom. Det
var som blandade det sig med hans eget
Milda ord gingo omedvetet öfver hans
läppar. Han ropade efter hjelp. Så godt han
kunde förband han Sigfrid och lyfte honom
upp på sin bädd.
Med ens blef det ljud i huset. Käthe,
som ända in i sista minuten förgäfves
hoppats på Sigfrids hemkomst, hade gjort alarm
i värdshuset. De visste hvar han var att
finna; man sökte honom der. En läkare
tillkallades. Sigfrid kunde icke flyttas. »Ni
måste således fördraga oss,» sade Käthe.
»Låt oss sluta fred,» svarade Klas, och
hans röst ljöd beslöjad, »hvar skulle Sigfrid
ha det bättre än hos mig?»
Han hemtade sig ej mer. Långsamt
af-togo hans krafter. Det var, som vände i
döden hans ungdom till baka. Klas
igenkände det milda ansigte, som han älskat hos
gossen.
De stodo alla kring hans bädd. Sin hustrus
hand höll han i sin, Margarethas försökte
han lägga i vännens. »Hon har alltid älskat
dig,» hviskade han, »och äfven jag. Dock —
dock...»
Sedan de fört honom till kyrkogården, låg
villan så tyst, som hade också ur den allt
lif flytt sin kos.
Mer än ett år var gånget. Rosorna
omslingrade som med en glädjekrans cypresserna;
då öppnade sig dörren. Ett ifrigt rustande
begynte. Packlådor spikades samman,
staplades upp. En smärt, ung flicka gick från
och till. Hon hjelpte, men ej med frisk håg,
utan hon gick slappt och motvilligt till verket.
Det var en stilla sommarqväll. Månen
stod på himmelen. Myriader stjernor blickade
gnistrande ned öfver jorden. Klas satt med
hufvudet lutadt i handen. Scrgsen skådade
han ut öfver hafvet. I fjerran aftecknade
sig masterna och seglen på det fartyg, som
nu så snart skulle föra bort ifrån honom allt,
vid hvilket hans hjerta var bundet, och lemna
honom ensam qvar. Hvarför föreföll det
honom så bittert? Hade han ej sedan långa
år vant sig dervid?
Margaretha trädde ut till honom i resdrägt.
»Du låter oss verkligen fara ensamma,
gudfar Klas! Du kommer inte med hem?»
»Hem, Margaretha? Jag har intet hem!»
»Visserligen, om du betraktar oss som
främlingar!»
»Verlden skulle snart bevisa mig, att jag
måste det. Du är intet barn längre,
Margaretha.»
Hennes ögon fylldes af tårar.
»Och ej längre värd att bli fördragen och
älskad. Det är mycket hårdt att vara stor.
Jag förlorade allt dermed, far, dig!»
»Mig! Mig förlorar du aldrig, Margaretha;
jag lofvade det, när jag bar dig på min arm
och blef din gudfar. Just derför att jag inte
glömt det, följer jag er ej nu. Låt oss
förblifva vänner!»
Han fattade hennes hand. Men hon drog,
innan han kunde hindra det, hans hand häftigt
upp till sina läppar. »Hvad är det för
dumheter, Margaretha,» brast hau ut och ryckte
den lös ifrån henne.
»Dumheter,» snyftade hon, »då vill jag inte
bli förståndig. Förstår du då ej, att jag inte
kan fara, gudfar Klas? Att jag tillhör dig,
från mitt första andedrag. Har inte min far
lagt min hand i din, för att du skall hålla den
qvar. Älskar du mig då inte det minsta mer?»
Han blef blek som döden. »Jag inte älska
dig! Väck inte sällhetstankar, Margaretha,
till hvilka jag ej har någon rätt — jag sade
det redan en gång och har bittert nog erfarit
det.»
»Du icke rätt till lycka, den bäste, den
oegennyttigaste af alla menniskor!»
»Skulle jag köpa den med ditt friska, unga,
löftesrika lif — jag toge den icke.»
»Och läte oss båda försmägta dervid. Du
skall snart finna det, då jag är borta,»
snyftade hon. »Vi två skola finna det, vi skola
ängslas, ängslas som i de hårda år, då du
gällde för död; om du åter dör för mig, dör
äfven jag.»
»Margaretha,» ropade han och öppnade
sina armar. »Nej, vi skola lefva! Jag vill
tänka, att din fader sänder dig, och vår
förlorade kärlek står åter upp i dig.»
Från Iduns läsekrets.
Om svampförgiftning.
I eder ärade tidning förekom nyligen en
uppsats under rubrik: Mot svampförgiftning, som, ehuru
den i många fall är fullkomligt riktig, dock kan
leda till ganska sorgliga följder. Först och främst
hafva vi de giftiga flugsvamparne, hvilka innehålla
narkotiskt gift, som ej löses i kokande vatten.
Vidare rutoloma- och hebeloma-arterna, som jag
för min del anser klokast undvika äfven om de
samma skulle vara preparerade, såsom uppgifves
i åberopade uppsats. Ett par arter rörsopp,
bole-tus satanes och bol. luridas torde vara bäst att
utesluta från de ätliga svamparne. Att ryssar och
finnar äta alla slags kremlor känner jag, men jag
vill också minnas, att giftet löses ur dessa
svampar genom uppkok i salt vatten, som sedan
bort-slås, åtminstone har en ryss, som jag samtalat
med derom, förklarat saken så. Det borde i regel
alltid iakttagas att förvälla svamp i salt vatten,
för den händelse att någon giftig art blifvit
insamlad, som deraf kunde oskadliggöras. Dock bör
man alltid först bortkasta de förut uppräknade
farligaste svamparne. Med pepparlingarne förhåller det
sig så, att, utan föregående förvällning i salt vatten,
aflägsnas icke pepparsmaken. Gift i dessa finnes
icke eller åtminstone obetydligt. Af skäggig
pep-parling har jag ätit utan olägenhet, fast den samma
då icke var förvälld i salt vatten, utan endast fått
ett uppkok i vanligt vatten.
Summa summarum: var försigtig med svamparne!
Gammal soampoän.
313
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
