Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. Fredagen den 13 september 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 37. Fredagen den 13 september 1889. 2:dra årg.
B yra:
Klarabergsgatan 54, en tr.
Annonspris:
25 öre pr petitrad (= 10 stafvelse^.
Tidningen kostar
endast 1 krona för qvartalet.
postarvodet inberäknadt.
Ingen !ösnuinmerforsäljning.
Redaktör och utgifvare:
FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å byrån kl. 10—11.
Allra. Telef. 61 47.
Utffifning-stid:
hvarje helgfri fredag.
Infaller helgdag på fredagen,
utgifves tidningen näst föreg, eller
nästfölj. söckendag.
Prenumeration sker
I landsorten: å postanstalterna.
1 Stockholm: hos redaktionen, å
Stadspostens hufvudkontor, i bokladorna
eamt ä tidningskontoren
Laster och dygder
de dödliges söner
blandade i bröstet bära;
ingen fins så felfri,
att ej fläck han har,
ingen så usel, att han till intet duger.
Jfåvamål»
Om qvinnans värde.
Tre artiklar af Irma von Troil-Borostyàni.
I.
jå|||könhet är qvinnans mission;. under
lüSß andra betingelser existerar hon ej.
Utan denna kostbara gåfva försvinner hon
ur den verld, i hvilken man älskar,» säger
en fransk författare, E de Neufville.
»Qvinnan är skapad för att behaga mannen,»
påstår Jean Jacques. Arthur Schopenhauer
förklarar, att »den gamla qvinnan är
afskyvärd», och ännu en annan skriftställare
yttrar, att »ej åren, utan utseendet
bestämmer en qvinnas ålder».
Från den rubrik, jag gifvit dessa rader,
och från sammanställningen af dessa skilda
uttalanden af mer eller mindre berömda
män, hvilka alla uppskatta qvinnans värde
efter hennes förmåga att uppväcka
mannens välbehag, alltså efter hennes skönhet
och ungdom — från allt detta kanske I,
mina ärade läsarinnor, dragen den
slutsatsen, att jag här ämnar göra eder
uppmärksamma på de »garanterade verkningarna»
af något kosmetiskt medel, hvars bruk ända
in i sen ålder förlänar skönhetens och
ungdomens tjusningskraft. Med tungt hjerta
måste jag bekänna, att jag ej känner mig
vuxen en slik uppgift. Jag vet om de
ryktbaraste skönhetsmedel intet med större
visshet att säga, än hvad de tidningsannonser
förtälja, som utbasuna deras fenomenala
verkningar.
På sin höjd kunde jag vara i tillfälle —
om jag vore elak — att berätta eder några
rätt fatala fall, som sammanhänga med
användandet af en del kram, afsedt att på
artificiell väg ersätta bristande naturliga
behag: huru t. ex. fru von X. i en
tékon-selj plötsligt tappade ett af sina skönt båg-
tecknade ögonbryn i koppen, oeh hur
fröken Y., då hon profvade ett nytt
hårfärg-ningsmedel, till sin fasa såg håret glänsa i
skönaste spenatgrönt i stället för i
guldgult o. s. v., o. s. v.
Som sagdt — ett elexir, som låter en
synas skönare och yngre, än man verkligen
är, känner jag ej. Men förvisso känner
jag ett, som beröfver ålderdomen dess
skarpaste och plågsammaste törnen. Dock
härom längre fram ...
Nu först en fråga! —
Hvarför blifva då ungdom och skönhet
hos det qvinliga slägtet så högt skattade?
Hvarför anstränga sig qvinnorna så
högeligen att pryda sin yttre varelse med så
mycket behag som möjligt? Hvarför äro fula
och bedagade ungmor mera ett föremål för
spefull medlidsamhet än gamla och fula
ungkarlar? Hvarför kallar — som jag nyss
framhöll — Schopenhauer den gamla
qvinnan »afskyvärd»?
Svar: emedan den idén vunnit öfverhand,
att mannen kommit till verlden för sin egen
skull, men qvinnan ej för sin egen, utan
för mannens skull. En princip, som i
visdom ungefär går upp mot den, hvilken
Heine lägger i munnen på sin
nyttighets-fanatiker, då han säger: »träden ha fått
gröna blad, derför att grönt är välgörande
för ögat». Då nu särskildt männen äro
genomträngda af den öfvertygelsen, att den
gode Guden anskaffat qvinnorna nätt upp
endast till deras nytta och förnöjelse, så är
det blott strängt konseqvent, som de
betrakta qvinnans fulhet som en större brist
och en »gammal ungmö» — denna
samhällets askunge — som en öfverflödig
möbel, den der på sin höjd behandlas med
någon hänsyn endast af dem bland hennes
anförvandter, som en gång hoppas få ärfva
henne.
Det faller ingen in att förebrå en
gammal ungkarl, derför att han ej gift sig, ej
grundat familj, eller att i umgängeslifvet
visa honom mindre aktningsfull höflighet än
en gift man af samma sociala ställning.
En gammal ungmö deremot betraktas som
en person, den der förfelat sin lifsuppgift,
och hon måste beständigt göra den
erfarenheten, att vida yngre, på den
samhälleliga rangordningen likstående, men gifta
damer föredragas och — af både qvinnor
och män — behandlas med större
höflighet. Det är på tiden, att denna princip,
som i qvinnan trampar all menniskorätt
under fötterna, blir vederlagd. Det är på
tiden, alt måtlet för den aktning, som
bevisas en qvinna, ej längre förblir det värde,
hon representerar för mannen, utan hennes
eget värde som sjelfständig medlem af
samhället.
Man må icke söka svara mig, att
orsaken, hvarför en »gammal ungmö» i regel
får erfara så mycken ringaktning och
ovänlighet, hufvudsakligen ligger i de föga
älskvärda karaktärsegenskaper, hvilka typiskt
låda vid denna species af damer. Jag är
ingalunda sentimental nog för att instämma
i den panegyriska lofsång, hvilken Jean
Paul i ett känslosamt ögonblick stämde
upp. Han säger: »en qvinna, som icke
äktar någon man, förmäler sig dock
vanligen till sist med en dygd: ordning,
kärlek till nästan, fromhet och dylika. Men
de män, som ej gifta sig, ingå dock
slutligen alltid förening med en oart, och i
detta hänseende lefva de flesta ungkarlar i
ett sannskyldigt månggifte.» Jag kan till
min djupa ledsnad ej förneka, att min egen
erfarenhet tyvärr ger stöd åt det allmänna
omdömet om den fula bitterhet, intriglusta,
trånghjertade sjelfviskhet m. m., som i
genomsnitt känneteckna artkaraktären hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
