Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. Fredagen den 13 september 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kottar fär ott
qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. —
IDUN
Tidningen Innehåller nästan uteslutande originalbidrag. — üppglfå
närmaste postanstait namn och adress samt erlägg en krona, sa er-
detta slags varelser. Men hvem bär då
skulden, att dessa oälskvärda egenskaper
så lätt och yppigt inveckla sig i den gamla
ungmöns karaktär? Ingen annan än det
samhälle, som med fördomens
hårdnacken-het utestänger qvinnan från snart sagdt
alla arbetsområden, hvilka kunde gifva
lifvet ändamål och innehåll och så i någon
mån hålla de qvinnor skadeslösa, hvilka
förvägras äktenskapets och familjens lycka.
Huru skola dessa arma varelser med mild
välvilja, med vänskapliga känslor och ett
gladt leende kunna möta det samhälle, som
utan skuld dömer dem till ett ofruktbart
elände?
»Ett onyttigt lif är en förtidig död». Att
kärlekslöshet, ofördragsamhet och
skadeglädje uppstå i sinnet hos dessa olyckliga,
som framsläpa ett onyttigt och glädjelöst
lif, är endast den naturliga konseqvensen
af deras lefnadsställning, och man har skäl
att förundra sig öfver, och det bär vittne
om en synnerligen stor fond af
hjertegod-het, att dock så många bland dem äro fria
från dessa egenskaper. Alla sysslolösa
menniskor, vore de ock de mest välartade,
gripas af en benägenhet att göra andra
ondt, om ock endast för att med något
utfylla sina dagar. Fliten, den regelbundna
verksamheten deremot upphöja till och med
låga själar. Såsom magneten blir sinnet
stärkt af att bära stora bördor, under det
sysslolösa andar, likt dolken som aldrig
drages ur slidan, till sist frätas sönder af rost.
Jag tror, att för en menniska ingen större
olycka gifves än den att sakna en
lifsuppgift. Och till denna själ och hjerta
förödande olycka dömes flertalet af de
qvinnor, som ej gifta sig. Mannen, som allt
sedan tidernas begynnelse gent emot
qvinnan handlat i enlighet med grundsatsen:
l’état c’est moi, har bestämt såväl sin egen
som hennes ställning i staten efter
godtfinnande, så som det för hans personliga
fördel synts honom ändamålsenligast. För
sig sjelf har han reserverat den offentliga
verksamheten, äreposterna, värdigheterna,
utmärkelserna. Åt qvinnan har han sagt:
var vacker, älskvärd, behaglig, lär koka
och sticka strumpor, bemöda dig att vinna
en af oss till gemål. Om det lyckas dig,
då får du som belöning, för att du förestår
hans hushåll som trogen och omsorgsfull
värdinna, bära hans titel och namn o. s. v.
Och qvinnorna — med dessa få undantag,
som i alla tider, tyvärr förgäfves, kämpat
för sin rätt — qvinnorna böjde hörsamt
sina mer eller mindre förtjusande små
hufvuden, lärde sig rätt och slätt huslighetens
pligter, pyntade ut sig likt små kattor, så
prydligt som möjligt, och sträfvade att så
fort kunde ske kapa åt sig »en svärson åt
mamma». Att under en sådan tingens
ordning gamla ungmor ses öfver axeln är fullt
naturligt, då man alltid tänker sig om dem,
att de icke voro vackra, behagliga och
älskvärda nog för att finna en man, som kände
böjelse för dem. Den tanken att en
gammal ungmö ej »blifvit sittande» på
äktenskapsmarknaden, utan att hon låtit sina
tillbedjare »bli stående», faller sällan någon
in, då majoriteten af manliga och qvinliga
tvåfotingar håller det för en ren omöjlighet
att en flicka skulle kunna afslå ett. något
så när antagligt parti och föredraga att
ensam vandra sin öde lefnadsstig framför
att räcka handen åt en man, hvilken
hennes hjerta icke tillhör.
^ i TI
Ett ord.
Af Carmen Sylva.
an sade tydligt: mamma!
Mitt barn har: mamma! sagt
och skrattar och säger det åter
för mina kyssars magt.
Fullt tydligt: mamma! — tänk blott
det underbara ord!
Och åter ocli åter svarar,
otaliga gånger spord.
Doclc alltid, då för de andra
helt stolt jag det visa vill,
så tiger den dumma pysen
helt egensinnigt still.
Då skratta de och mena,
jag mig bedragit har;
dock genast ljöd det mot mig,
så fort jag ensam var —
mig ensam, liksom det vore
den största hemlighet;
och jag — jag kan icke hvila,
förr’n hela verlden den vet!
J. N—g.
Floras barn.
Från italienskan af Gudrun.
V.
Ros a Théa.
ivlp, ilen dyrbara fajansvasen höja de praktfulla
rosorna sina grenar och skott, hvilka falla
smäktande till baka, smekande piedestalenss
mäck-ra elegans. De bleka, köttfärgade léarosorna smyga
sig tätt intill hvar andra liknande barnhufvuden, och
hvar och en af dem bär sitt eget uttryck af
jungfrulighet eller qvinlighet, af öppenbjertighet eller
falskhet ; de blygsamma, nyss utslagna med sin fina
rodnad och späda blad, som sluta sig om dess sköte;
de prunkande, som öfverflöda af lifskraft och breda
ut sig i all sin fägring; de medtagna små, som hänga
med sina trötta hufvuden och fälla sina vissnande
blad, de älskliga, de djerfva, de blyga och de
praktfulla, alla finnas de der i den halfmörka salongen,
åt hvilken de förläna en prägel af lif, som annars
skulle saknas.
Husets herskarinna, klädd i en hvit drägt med
böljande spetsar och fladdrande ljusgröna band, sväfvar
omkring i salongen som najaden i böljorna.
Hon närmar sig vasen, och hennes små fingrar
börja ifrigt ordna rosorna.
»Nej, då stannar jag förr hemma från balen! Det
är en skam. Neka mig en ny baldrägt for lumpna
tre hundra lire. Hur vågar han! Hans snålhet är
oerhörd, men han skall komma att ångra det.»
De något tilltufsade rosorna lemnas ensamma och
sticka åter upp sina glada anleten, så leende och så
nyfikna.
En liten gosse springer in, vacker och kraftig med
det blonda håret, som faller ner i den hvita pannan
och med af vrede blixtrande ögon.
Hans lilla ridspö med silfverknapp piskar
obarmhertig! de stackars blommorna.
»Mademoiselle är elak, jag afskyr henne. Mamma
skulle jaga bort henne ur huset. Hon säger, att jag
inte får jaga Qärilar, de ha känslor liksom vi, men
det är osanning! Jag afskyr henne!»
Under piskslagen faller ett doftande regn af
rosenblad öfver det japanesiska bordet med dess
silfver-ornament, ocb så faller portiéren, en praktfull
gobe-lin, igen efter den vredgade lille herrn.
»För mycket blommor, som vanligt. Den der
afskyvärda lukten kan pina lifvet af en!» utropar herrn
i huset, som just träder in. Och hans nerver, som
skakats af den häftiga äktenskapliga scenen, urladdar
öfver de oskyldiga blommorna den elektricitet, som
samlat sig under stormen.
Blombladen hvirfla, som fattade af en orkan; några
falla ned på den mjuka turkiska mattan, andra på
den plyschbeklädda hvilstolen, öfver hvilken familjens
vapen prunkar, och en liten ros lägger sig till hvila
i askkoppen på det eleganta rökbordet bredvid en
halfrökt cigarett.
Salongen är åter tom.
En betjent kommer in och ser sig försigtigt
omkring. Hans uttryckslösa ansigte med de orörliga
musklerna och de glasartade ögonen omgestaltas
plötsligt.
Och purpradt af vrede, elakt och simpelt antar
det ett uttryck af vildt raseri.
»Ja, vänta mig! Eländiga blommor, som förpesta
hela huset!»
De obarmhertiga fötterna krossa utan försköning
blommor och blad, men på ett oväntadt buller i
angränsande rum bildar sig åter drag för drag den
ogenomträngliga, lögnaktiga masken med de glasartade ögonen
i, och den nyss af vrede skälfvande rösten uttalar
utan en darrning ett vörnadsfullt: »Hvad har herr
markisen att befalla?»
Mademoiselle har trädt in, blek, tafatt och
obetydlig, en liten tarflig varelse, af hvilken man blott
begär, att hon skall vara en maskin.
»Ack, de vackra, de kära blommorna! Vi hade
sådana hemma. Ah mon Dieu!»
Och stora tårar falla på de skrynklade bladen,
och dessa dricka begärligt dessa tårar, som inviga
dem i sorgens hemlighet.
Salongen står åter tom och för en god stund denna
gång. Solen silar sig in genom de japanesiska
persiennernas spjelor och upplyser allt med sitt färgrika
ljus.
Rosorna, som ännu äro qvar i vasen, sträcka på
sig darrande och förskräckta: och luta sina nyfikna
små ansigten tätt tillsammans, hviskande:
»Menniskornas lif är mycket sorgligare än vårt. De lefva
längre — men endast för att lida.»
Iduns sjunde pristäfling.
Redaktionen har beslutit att vid Iduns
sjunde pristäfling, den tredje för innevarande
år, till hvilken vi härmed inbjuda våra ärade
läsarinnor, i stället för flere mindre pris
ut-fästa endast ett å
Sextio (60) ür.
för den bästa, för Idun lämpliga
originalföljetong. Denna uppsats får
till omfång ej understiga 15 spalter, d. v. s.
efter det utrymme, vi i hvarje nummer
vanligen pläga egna åt följetongen, genomlöpa
5 af Iduns nummer; 20 spalter bör den å
andra sidan ej öfverskrida.
Tiden för täflingsskrif’temas insändande
utgår den 15 instundande oktober. De
insända täfUngsskrifterna få naturligtvis ej förr
vara offentlig/gjorda. Manuskriptet bör
skrifvas på endast en sida af papperet och hvarje
täflingsskrift märkas å baksidan af kuvertet
med påskriften: Täflingsskrift samt förses med
en signalur ocli förseglad namnsedel.
Redaktionen.
Under toffeln.
minns väl, käre vän, med hvilken ifver
jag tillbakavisade ert påstående, att jag
ej blott på skämt kallades för »toffelhjelten» •
efter mitt giftermål, utan att jag äfveD
verkligen ansågs för en sådan. Ni gaf mig den
gången så många välmenta vinkar med på
min nya bana, som jag föresatte mig att söka
följa, och först nu har det blifvit mig klart,
hvarför jag med handslag måste lofva er, vid
318
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
