Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. Fredagen den 13 september 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hälles ati .lummer litckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- I f""v I I |VI Idun, erhålles ett gratlsaxemplar för hela den tid, under hvilken
abonne-nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I U U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera-
ett glas gyllene rudesheimer, att noga
öfver-tänka, hvarför jag egentligen blef kallad
toffelhjelte; då skulle jag lättare bära det, tillade
ni. En dag före supén satt jag med mina
studiekamrater och jemnåriga, som dels voro
gifta, dels ännu lefde det »fria»
ungkarlslifvet, vid våra sejdlar. Det var riktigt"
trefligt. Der herskade denna slags stämning,
under hvilken den tarfligaste vits framkallar
skrattsalfvor. Flere, som redan för länge
sedan velat aflägsna sig, hade börjat på med
en ny sejdel. Andra, som likaledes ville
bryta upp, läto öfvertala sig att stanna, för
att ej deras uppbrott skulle störa glädjen.
Då närmade sig klockan 9, mattiden i mitt
unga hushåll. Den tid, vid hvilken jag förut
alltid punktligt passat på, for att genom min
goda aptit göra heder åt min lilla hustrus
kokkonst. Och i afton skulle jag dess mera
vara precis, som hon hade något »särskildt»,
som hon helt hemlighetsfullt anförtrott mig.
Borde jag nu bryta upp? Utan tvifvel! Jag
hade ju lofvat det. Efter en stunds förlopp
skulle man ju likafullt bryta upp, och då
kom jag hem. Visserligon kunde jag inte
ha någon förnöjelse deraf, då jag skulle
plågas af tanken på att icke ha hållit ord och
på att ha förderfvat glädjen för min lilla söta
hustru, som kanske hela eftermiddagen gått
i spänd förväntan efter min hemkomst. Men
gent emot detta stod möjligheten, att mina
vänner gjorde narr af mig. Beslutsamt grep
jag hatt och käpp. »Ack, stanna då en stund
till!» »Det är så trefligt!» »Hemma får du ju
inte annat än kallmat.» »Yi ska’ sända bud,
att ni kommer senare.» Så löd det på alla
sidor. »Nej, mina herrar,» invände jag, »jag
har lofvat att vara hemma klockan 9.» »Dirt
toffelhjelte,» ropade en temligen beskänkt
ungdom, och efter dessa stickord följde en hel
salva af mer eller mindre fina tillmälen, långt
sedan jag redan hunnit utom dörren. Jag
må till min skam bekänna, käre vän, att jag
tvekade några ögonblick, medan den friska
aftonluften kylde min brännande panna. Skulle
jag vända till baka och med mina gerningar
visa dem, att jag var herre i huset? Då stod
bilden af min lilla hustru framför mig, huru
hon nu stod och lyssnade efter mina steg,
medan henaes kinder glödde af glad
förväntan, och »nej», »hem» klang det i mitt hjerta.
Jag har sällan så gladt mig öfver någon
seger som den aftonen, och min hustru
förundrade sig icke litet, då jag spenderade en
flaska af mitt bästa vin till de stekta
rapphönsen. Man hade alltså kallat mig
toffelhjelte, derför att jag medgaf min lilla hustru
rätt att fordra af mig, att jag skulle hålla
ett en gång af mig gifvet löfte? Det var då
alltför galet! Jag skulle stanna, derför att
jag genom mitt uppbrott ansågs störa
trefnaden; men min hustrus trefnad, mitt angenäma
hemlif och min hustrus tillit till mig skulle
jag bringa som offer. Var jag då berättigad
till att ändock begära den punktlighet i
hushållningen från min hustrus sida, som alltid
hade gjort mig så lycklig och varit mig ett
sådant stöd vid uppfyllandet af mina pligter.
Kunde ej min hustru då, när en gång maten
icke blifvit färdig i rätt tid, med rätta
und-skylla sig med, att jag på sista tiden icke
infunnit mig så punktligt till måltiderna?
En dumhet skulle dra flere efter sig. Då
var det första steget taget. Detta ljufva, att
vara två själar, en tanke, två hjertan och ett
slag, skulle då vara förloradt; och så var
ganske grunden lagd till mycken split. Detta
fick icke ske. Jag fortfor liksom förr att umgås
med mina kamrater; men efter några svaga
försök att öfvertala mig läto de mig sedan
alltid gå min väg, när jag önskade det. Jag
var en toffelhjelte och är det ännu.
Min uppriktiga tack till er, käre vän! Jag
lofvar er att hela mitt lif förblifva — under
toffeln. P. L.
m–
Betjeningen vid bordet.
nnan man börjar lara en ung, oerfaren
tjeust-’ flicka, huru hon skall passa upp vid bordet,
något som ofta kräfver stort tålamod, lär man
henne framför allt på egen hand regelrätt duka
ett middagsbord och förklarar för henne
ändamålet med och användningen af de olika
föremålen. Detta är en alldeles nödvändig grund.
Flickor, som tjena för första gången eller aldrig
förr ha tjenat i ett större hushåll, ha ofta de
märkvärdigaste begrepp om saker och ting, som
dagligen användas i ett sådant.
Då olika fordringar råda i olika hus och i följd
deraf anordningarna vid bordet äfven bli
skiljaktiga, vill jag endast erinra om, att man i detta
afseende bör fordra den strängaste renlighet och
ordning af tjenarinnan. Man bör tillse, att
tallrikarne, om de äro målade, ställas så, att
mönstret vändes riktigt mot åskådaren och ej står på
hufvudet, att hon lägger de omsorgsfullt putsade
knifvarne, gaftlarne och skedarne lika och
regelbundet, sedermera att kuverten dukas på samma
afstånd och midt emot hvar andra, och att hon
ställer stolarne litet på afstånd från bordet och
rätt framför kuvertet. Osnygghet, oordning och
brist på symmetri äro på ett dukadt bord för ett
vid bättre vant öga det samma som dåligt lagad
mat för en förfinad gom.
Först när tjenstflickan verkställer bordets
dukning efter önskan, utan fel, och har vant sig vid
den största ordning, börjar man lära henne att
passa upp vid bordet. Till en början inprentar
man hos henne töljande allmänna regler:
1. En tjenarinna, som skall passa upp vid
bordet, bör bära ett rent, hvitt förkläde, ett par lätta
skor, som ej göra väsen af sig, när hon går, och
en ren servett, med hvilken hon kan taga varma fat.
2. Tjenarinnan bör beflita sig om den största
möjliga ljudlöshet. Passar hon till en början upp
något långsamt, men utan buller, får man ha
tålamod. När man utan annan hänsyn befaller
henne att vara skyndsam, en sak som sedan
infinner sig af sig sjelf genom större öfning och
säkerhet, förvirrar man en nybörjare och vinner
för det mesta endast, att hennes närvaro blir
plågsam genom buller, slammer med fat och tallrikar,
spillande med maten o. s. v.
3. Den uppassande tjenstflickan måste strängt
afhålla sig från att tala, skratta eller truga till
att äta.
4. Hon bör ha sina tankar samlade kring
upp-passningen och särskildt noga rikta sin
uppmärksamhet, på hvad hon har för händer, ej på
samtalet vid bordet.
Tankspriddhet och nyfikenhet äro oftare orsak
till tjenstflickans dåliga uppassning än otymplighet.
5. Tomma tallrikar och glas, knifvar, gafflar
oeh skedar ställas, läggas och borttagas alltid från
högra sidan af den, som passar upp, men
maträtter och fylda glas räckas från venster sida.
6. Alla stek- och fiskfat, andra fat, såsskålar
o. s- v., försedda med nödvändiga skedar o. s. v.,
hvarmed man kan servera sig, bjudas den
spisande i beqväm ordning.
7. Om flickan endast bringar ett glas vatten,
en sked eller en gaffel och dylikt måste hon
dertill alltid använda en liten serveringsbricka eller
en tallrik.
8. När hon ställer fram på bordet eller tager
af derifrån sätter hon i god ordning så mycket på
brickan, som hon, utan att anställa skada, kan
taga med sig. Härigenom undvikes det ideliga
springandet fram och åter mellan kök och
matsal, som gör ett sådant oroligt intryck.
Har man gjort tjenarinnan förtrolig med dessa
regler, hvilka för att understödja hennes minne
(med förändringar efter behag) kunna upphängas
i köket, skrifna öfverskådligt och med tydliga
bokstäfver, så går man öfver till praktiken, som är
den bästa läromästaren.
Det är mycket lämpligt att uppöfva en
nybörjare vid middagsbordet i familjen. Befallningarna
böra gifvas i en så lättbegriplig och kort form
som möjligt. Många ord och ett upphetsadt sätt
hos värdinnan förvirra nybörjaren. Visar hon sig
mycket tafatt, bör husmodern icke sky omaket I
att stiga upp och sjelf visa henne, huru hon skall
utföra den begärda tjenst, hvilken hon utfört dåligt,
på det rätta sättet. Från början bör man gå
mycket grundligt till väga, icke öfverse med något
fel, utan låta tjenstflickan så länge göra om, hvad
som brister, till dess hon utför det till full
belåtenhet. Första gången flickan tillåtes uppassa
i gästers närvaro bör vara vid en enklare måltid,
som består af soppa, fisk, kött och desert.
Framför allt bör man vara öfvertygad om, alt
hon förstår att komma riktigt in i rummet med,
en besatt bricka. Jag har sett mången otymplig
uppasserska, som vändt sig på så sätt i dörren,
att hennes rygg först blifvit synlig i rummet,
hvilket ser lika klumpigt som ohöfligt ut. Vid
sådana tillfällen bör man låta’ henne öfva sig i
att komma in, i det man låter henne taga brickan
på venstra armen och trycka den lätt emot sig,
öppna dörren med högra handen, i det hon tar
tag öfver brickan, låter henne stiga in rätt genom
dörren och åter sakta stänga den bakom sig med
höger hand. Hvarje skjutande och stötande pä
dörren med foten, något hvarmed flickor, som ej
äro inlärda, söka underhjelpa sina oöfvade
händer, bör man strax från början förbjuda som
opassande.
I en beqvämt inrättad matsal har man vid sidan
af matbordet ett med duk försedt serveringsbord,
på hvilket brödkorgen, en korg för knifvar,
gafflar och skedar o. s. v. stå, ocb på hvilket man
kan ställa ifrån sig bricka och andra begagnade
saker.
Man låter först tjenarinnan här ställa brickan
och derefter, om husmodern sjelf öser för soppan,
placera soppskålen med slef och de i hvar andra
stälda djupa tallrikarne framför hennes plats. När
husmodern fyllt en tallrik, tar tjenstflickan den
samma i den högra handen, sätter den efter den
ordning, husmodern bestämt, på högra sidan om
den, som passas upp, och fortsätter så, till dess
alla äro försedda, då hon går till baka till
serveringsbordet.
Om man ej tycker om den uppassandes ständiga
närvaro, kan man skicka ut henne med befallning
att komma igen om en stund, eller ock kallar
man henne till baka med bordsklockan. Hon har
då, för så vidt icke soppa bjudes två gånger, att
sätta skål och slef till baka på serveringsbordet
och borttaga tallrikarne. Detta sker sålunda:
flickan tar den begagnade tallriken jemte skeden med
höger hand från höger sida af den, hon betjenar,
derefter flyttar hon den öfver i venstra handen,
tar nästa tallrik och sätter den i den första, sedan
hon tagit ur skeden och lagt den i den öfversta,
derpå den tredje o. s. v. och bär de begagnade
tallrikarne ut i köket.
Består andra rätten af fisk, och de små
fisk-gafflarne icke vid dukningen äro lagda vid sidan
af de stora, så lägger tjenstflickan fram dem
samtidigt med den rena, varma tallriken och placerar
dem antingen på venstra sidan med klorna upp
eller på högra, vid sidan af tallriken.
Skall uppasserskan bjuda fisk, sås och någon
birätt samtidigt, använder hon bricka. Få äro
skickliga nog att endast med händerna bjuda flere
fat. Annars sätter tjenarinnan birätten vid sidan
af den, som skall serveras först, och denne
sänder den sjelf vidare; hon tar fiskfatet på en
sammanlagd servett på flata handen och bjuder
omkring det. Sedan alla försett sig, sätter hon till
baka faten på serveringsbordet. Om en rätt skall
bjudas om en eller två gånger, bestämmer
husmodern.
Är man färdig med denna rätt och servisen
förts bort, bär flickan in steken och hvad till
denna hör. Hon ställer den och förskärarbesticket
vid sidan af den eller de, som öfvertagit
förskärningen. Bredvid ställer hon ett väl uppvärmdt
förskärningsfat till att lägga de uppskurna styckena
på och lägger vid sidan derom en tvåkload gaffel,
med hvilken man kan servera sig. När det är
förskuret, bjuder hon omkring efter förr nämda
regel.
Till desserten har tjenstflickan att på bordet
framsätta de dertill bestämda tallrikarne, likaså
skedar och knifvar, om de ej redan vid dukningen
lagts på bordet. Hon bjuder ock omkring desserten,
den der allt efter sin art måste vara försedd med
redskap, med hvilka man kan lägga för sig.
Drickes kaffe på platsen strax efter middagen,
så afdukar flickan all servis på bordet, innan hon
tar in det, och afborstar medels bordborste och
en bricka de smulor, som finnas på duken. Kaffet
serveras i ej för fulla koppar på en bricka
tillsamman med grädde och sockerskål.
Serveras vin, dras flaskorna upp i köket. Äro
korkarne illa genomborrade, ersättas de med nya
korkar eller de så mycket omtyckta
silfverbords-korkarne; flaskorna torkas försigtigt af, utan att
319
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
