Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. Fredagen den 4 oktober 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för ett
qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. —
|p\ I | KI Tidningen Innehåller nästan uteslutande originalbidrag. — Uppgif å
U U IN närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, så er-
af arbetande qvinnor, hvilkas lott torde
höra till de minst tacksamma oeh mest
tunga. I n:r 2 af Idun för i år hade vi i
denna filantropiska fråga infört ett upprop
af Mathilda Langlet, hvilket utgör ett
ytterligare bevis på, att härvidlag föreligger en
ömmande och behjertansvärd sak, som ock
mångenstädes i vårt land väckt ädla
qvin-nors beaktan.
Med dessa ord vilja vi här blott ytterligare
pointera den betydelse, fru Nyströms
stiftelse och dess verksamhet ega. Enligt
senaste årets berättelse räknade föreningen då
166 medlemmar och delegare i sjukkassan
samt ett hundratal hedersledamöter, hvilka
lemna bidrag till lån- och hjelp fonderna.
Föreningens uppgift är »alt genom fri
läkarevård, fri medicin och penningeunderstöd
gifva sina medlemmar hjelp under sjukdom,
understödja dem som konvalescenter,
försträcka dem smärre lån samt slutligen att
genom personlig omvårdnad, bildande
samqväm, föredrag och boklån inverka
stödjande och förädlande äfven i inre hänseende.
Från och med 1886 har föreningen
beredt de sjukligaste tillfälle till en månads
sommarferier på landet med fullständig
hvila, bad och andra landtlifvets fördelar.
I allmänhet hafva af läkare 20 flickor
rekommenderats till dylik rekreation. De
ha sedan fördelats på två afdelningar med
10 i hvarje. Hvar afdelning har
kostnadsfritt fått tillbringa en månad på landet i
föreningens (under en särskild husmoders
ledning stälda) sommarhem i Stockholms
skärgård.
Ofta samlade fru Nyström de fattiga
sömmerskorna omkring sig i sitt eget hem
till angenäma samqväm med fägnad för
kropp som själ. Föredrag höllos äfven då
understundom och tycktes lifligt intressera.
En gång talade en läkare öfver helsovård,
med särskild hänsyn fästad vid
åhörarin-nornas behof, en annan gång en prestman
i religiösa ämnen o. s. v. Dock visade fru
Nyström beständigt den fina taktfullhet och
urskilning, att hon ej lät sin egen
allvarsamma religiositet på något sätt göra sig
gällande derhän, att den kunde utöfva det
minsta tvång öfver föreningens medlemmar.
Den ädla qvinnan, som närmast sörjes
af make och bröder, skall derför förvisso
äfven uppriktigt saknas af många, som egna
hennes minne sina hjertans tack och
välsignelse.
J. N—g.
När hösten kommer.
(7)alier och astrar ännu prunka,
^ Svanen dröjer än vid gräsrik strand.
Men de sista gula bladen sjunka
Vissna ned på fuktig trädgårdssand.
J konturer vilda parkens toppar
Stå mot grå oktoberhimmels grund,
Liksom gråt från svarta grenar
droppar —
Något dör förnimbart hvar sekund.
Han står lutad öfver balustraden
På spalier om spunnen trappafsats,
I fåtöljen, trött af promenaden,
Hon, försänkt i drömmar, lag it plats.
Deras blickar söka ej hvar andra,
Tystnaden ej bryts af älskad röst,
Slappa känslor börjat åtskils vandra
Båda ana, att det blifvit höst.
Ack, när dalier och astrar hjerta
Ändock minna om, hvad sommarn gaf,
Skall ej då ett stackars menskohjerta
Ha en suck ens på sin kärleks graf!.
Karl Åkermark.
Om sättet att läsa.
IJ[pij|uru tomt skulle ej lifvet vara för många
af oss utan böcker! Ja, vi som
knappast förmå fatta, hvad vi utan dem skulle
vara, kunna med skäl vara tacksamma öfver
att lefva i en tid, då sä oändligt mycket
skrifves och tryckes.
Tidskrifter och lätt lektyr ha i synnerhet
i förunderlig grad ökats under de senare åren,
och häri ligger visserligen en fara. Det tycks,
som om vår tid vore så ifrig, våra lif så
upptagna af brådskande verksamhet, att
allting måste läsas så sammanfattadt som
möjligt. Vår kunskap om menniskor oeh ting
måste sväljas klunkvis, vi ha ej tid att smälta
något i lugn.
Men hvad blir följden af denna ytliga
läsning?
Jo, just den att i många fall det lästa
lika hastigt glömmes, som om det aldrig blifvit
läst. Detta skulle ej vara förhållandet, om
man studerat ämuet i detalj, i bokform.
Det fins någonting, som kan kallas för
»pluggläsning», äfven utanför skola och
examina, och derför tro vi det ej vore ur vägen
att tala några ord om läsning samt den nytta,
man derutaf kan och bör draga.
Först ett ord om romauliteraturen, jemförd
med allvarligare läsning. För icke så många
år sedan dömdes den såsom syndig af många
religiösa personer, oeh en roman skulle man
sky värre än gift. Yi ha blifvit
förståndigare numera; eller också ha romanerna blifvit
bättre och renare. Ej ens den strängaste
person behöfver totalt förbjuda alla berättelser
och romaner. Vi tala icke om den
förderfliga massan af sensationsromaner. De finna
tyvärr allt för många läsarinnor bland unga
flickor, allt för enfaldiga eller okunniga att
förstå, hvilken skada de dermed göra sig.
Sådana böcker alstra blott en osund smak
för kännedom om ämnen, der okunnighet i
sanning är lycka, gifva en falsk uppfattning
af lifvet samt döda rena och ädla taukar.
Det är gagnlöst att uppsätta några bestämda
regler rörande romanläsning. Att behandla
själen liksom kroppen är ett godt råd. Hvad
som lämpar sig för en, är skadligt för en
annan. Några kunna blifva oberörda, af hvad
som gör ett djupt intryck på andra. För
somliga kan en större qvantitet vara bra, då
deremot for andra små portioner äro rådligast.
Det är med romanläsning liksom med mat,
somliga kunna lefva på betydligt högre diet
än andra, men måttlighet är säkert bäst i
båda fallen. Låt oss blott komma ihåg, att
romaner äro en lyx och måste användas som
sådan. Att ej läsa någonting annat är lika
ohelsosamt och skadligt, som det skulle vara
att lefva uteslutande på tårtor och bakelser.
En omvexlande diet uppehåller bäst
kroppen. Omvexlande läsning närer bäst själen.
Kropp och själ utveckla sig af den föda,
man ger dem, och kunna ej lefva utan sådan.
Svält endera, och den dör.
De som endast läsa romaner, blifva så
småningom ur stånd att läsa något annat,
emedan dertill fordras en smula
tankearbetet. Vi kunna läsa en berättelse utan någon
ansträngning, hvaremot annan läsning ofta
kräfver en sträng uppmärksamhet. De, som
aldrig göra bruk af denna egenskap, finna
det svårt, men ju mindre den öfvas, dess
svårare blir det, tills man slutligen alldeles
förlorar förmågan att bringa sinuet under
kontroll oeh koncentrera det vid en bok,
utestängande alla tankar, som ej höra till ämnet.
Än mer — man tröttnar slutligen äfven på
romaner; allt som går en smula djupare än
till ytan, hvarje liten afvikelse, som
innehåller kanske något tankekorn af mer värde än
det hela, skyndar man förbi eller hoppar
alldeles öfver. Naturbeskrifningar, hvari
måhända författaren lyckats bäst, läsas icke, blott
sjelfva intrigen ögnas igenom.
Vi skulle allvarligt och enträget vilja
uppmana alla våra läsarinnor, som värdera sin
själs helsa, att åtminstone göra ett försök, en
ansträngning med någon gedigen läsning. Det
blir nog svårt i böljan att få tankarna att
följa med de lästa orden, och ämnet kan
tyckas torrt och intresselöst, men uppgif det
icke. Var bestämd med att anslå åtminstone
en halftimme om dagen dertill. Har man
tid att läsa berättelser, så har man också tid
att läsa andra arbeten. Var blott besluten
att förstå och finna intresse i boken; läs ord
för ord och om och om igen, om så skulle
behöfvas. Men intresset skall komma,
uppmärksamheten skall fastas. Tröttna icke, om
också den först lästa, gedigna boken
förefallit torr och tråkig och ej värd den tid och
möda, det kostat att läsa den.
I de flesta fall ligger felet ej i boken,
utan i vår egen okunnighet. Belöningen
kommer emellertid snart; hvarje arbete, man läser,
blir mera underhållande än det föregående,
oeh sådan läsning efterlemnat- en verklig
tillfredsställelse och sprider klarhet öfver all
annan läsning, gör den begripligare,
intressantare och mera njutbar. Ju mer vi läsa,
dess mera nöje ha vi af att läsa. Kuuna
vi säga det samma om romaner? Tillstån nu,
I som läsen roman på roman, ökas väl
intresset, eller förefaller ej slutligen allt samman
platt oeh enahanda?
Som vi nyss anmärkte, växer anden såväl
som kroppen af den föda, man ger den. Läs
endast romaner, och sinnet skall blifva ytligt,
tomt och saknande fasthet och stadga, ur
stånd att bedöma eller bilda en sjelfständig
åsigt. Läs blott värdefulla, lärorika böcker,
och sinnet skall växa i styrka och omfång,
blifva i stånd att tänka och afgöra för sig
sjelft, i stånd att mottaga och äfven sjelft forma
nya idéer.
Vi hafva sagt mer i detta ämne, än vi
haft för afsigt, mycket mer, frukta vi, än de,
som bäst behöfva det, skola bry sig om att
läsa. Men det är ett ämne, som verkligen
kan behöfva talas om, då hundratals
välupp-fostrade flickor, sedan de lemnat skolan, aldrig
drömma om att läsa ens en biografi eller
resebeskrifning. När så mycket beror af vår
läsning, är det icke någon likgiltig sraakfråga,
hvad vi läsa, utan en pligt, ett pund att
aflägga räkenskap för. De äro i sanning
lyckliga, som hafva någon förståndig äldre
person, anhörig eller vän, som leder deras
läsning och väljer eller föreslår böcker. De,
som ej äro lika lyckligt lottade, måste vara
346
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
