Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. Fredagen den 4 oktober 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mod Iduns expeditlon är förenad Iduns uträttnlngsbyrå, hvilken gratis | r—v l I ivi till billigaste pris och på bästa sätt utför alla möjliga uppdrag tllltjenst
verkställer alla uppköp åt Iduns abonnenter I landsorten samt för öfrigt | LJ UJ IN för Iduns ärade läsarinnor.
gen. Och flyttning är nu en gång för alla
något, som måste bringa nervsystemet i
oordning på en ordentlig husmoder.
Det kan väl i herrans namn inte vara
roligt att se sitt bohag — magnifikt eller
anspråkslöst, stort eller litet — plockadt
huller om buller på dessa ohyggliga skallrande
tingestar, som kallas flyttvagnar. Hvem kan
stå likgiltig och lugn vid all denna
förödelsens styggelse och se, hur ovärdiga
flyttkar-lar dänga hörnet af sekretären emot
trapp-hörnet, så at;t en bit af den vackra
skulp-teringen brytes af och faller med ett
skräl-ligt ljud mot den nedre trappafsatsen ?
Huru kan man begära, att en qvinna skall
kunna beherska sin harm, när hon ser en
rödbrusig sjåare valka sin buss och så helt
oskyldigt — af misstag bara, det förstås —
lägga en lång strimma tobakssaft i den
eleganta chaislongen, som han kånkar och bär
på? För min del skulle jag hellre vilja
vara min frejdade romerske namne och lägga
min venstra hand i offerelden än vara en
ordningskär husmor och se, hur en slampig
tjensteande slänger ned familjens kolbox i
en korgsäng full af flna, crëmefärgade
gardiner, nyss köpta i K. M. Lundbergs
bosättningsmagasin.
Hvad gör den äkta mannen under dessa
kritiska dagar? — Är han en klok och
förståndig och själfständig man, så håller han
sig på sitt kontor eller sitt ämbetsrum på
förmiddagen och — äfven med risk att få
namn om sig som en smula vidlyftig — på
kaféet om eftermiddagen. Ty det fins inte
exempel på, att en man, vore det också en
general, van att kommendera arméer, kan
vinna något gehör hos den trängbataljon,
som kuskar trossen vid familjens flyttning,
eller att han. kan bringa någon reda i det
kaos, hvilket, obevekligt som ödet, följer
med, när man skall byta om våning. Det
enda han kan göra är att göra oredan ännu
värre. Därför låta också förståndiga fruar
samvetsgrant bli att pressa sina män till
tjenstgöring i flyttningsbråket och nöja sig
med att efteråt låta dem få betala
krigsomkostnaderna.
Jag träffade i går fyra af mina vänner —
ungkarlar allesammans — som stodo i liflig
dispyt framför Opris.
— Det kan aldrig stå rätt till med
Petterbom — sade vännen A. — Jag har aldrig
sett en karl med mera förstördt utseende.
För min del tror jag att hans affärer äro på
obestånd; han har sett så beklämd ut under
de sista dagarne.
Vännen B. kikade bortom hörnet.
o # m
— Ahnej, jag ser honom gno der borta på
bron. Jag känner igen hatten. Annars var
jag nästan rädd för, att han skulle hoppa
öfver barrièren.
— För min del tror jag, att han har
na-geltrång — menade C., som är en lugn
natur och alltid söker medla.
— Det kan ju också hända, att han skulle
ner till båten för att ta emot sin svärmor —
framkastade D.
— Ni misstar er allesammans, mine
herrar — upplyste jag. — Vännen Petterboms
tru är, som ni vet, litet viljekraftigare än
han, och hon har tvungit honom att hjelpa
till vid, flyttningen.
Scævola.
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
En syförening.
^Ip|jöst och rusk hvarje dag! I samma mån
man börjar gå och småfrysa, börjar
man fundera ut, hur man skall ställa med
barnens kläder för vintern, och hur man bäst
skall kunna skydda dem för kylan. Ofta
kommer väl den tanken för en, att man så
gerna ville värma andra små också, sådana
stackars barn, som ha endast tunna paltor på
sina små kroppar. Med en suck slår man
bort tanken — man känner sin oförmåga.
Barnens utnötta kläder få väl göra, hvad de
kunna, och deröfver anser man sig ej kunna
gå — och kan det heller ej i de flesta fall.
Mången varmhjertad mor känner sig dock
ej tillfredsstäld med detta lilla, utan vill så
gerna göra mer, men egna tillgångar, krafter
och tid räcka kanske ej till. I många
trakter bildas derför s. k. syföreningar. Ortens
damer komma tillsammans en
öfverenskom-men dag i veckan och sysselsätta sig med
något handarbete; dessa handarbeten försäljas
sedan, och för pengarna köpas kläder till
fattiga och utdelas vid julhelgen.
Detta är ju godt och väl, men de
välvilliga damernas manliga anhöriga äro i
allmänhet ej förtjusta i auktionerna på dessa
arbeten, då deras portmonnäer skola öppnas på
vid gafvel.
För någon tid sedan fick jag kännedom
om en syförening, som hade samma syfte,
men var litet olika anordnad. Damerna
(deras antal vexlade mellan 20 och 28) erlade
vid arbetsårets början, i september, 1 kr. 50
öre à 2 kr. i årsafgift; således omkring 40
kr. tillsammans. För dessa pengar inköpte
den af damerna, som för året var
föreståndarinna, oblekt domestik, strumpgarn,
half-ylle och litet sybehör och klippte till olika
stora skjortor, linnen, kjolar, lifstycken,
koftor m. m., allt kläder, afsedda for barn. När
medlemmarne sammanträdde, arbetades af
hjertans lust på dessa olika plagg — två
symaskiner voro alltid i gång, husets egen
och en handmaskin, som en af fruarna
medförde. De, som voro mest vana vid
stickning, togo en strumpstickning hvar. En dag
hvar annan vecka offra destre timmar af
eftermiddagen åt detta arbete. Under vinterns
lopp fingo de dock i medeltal ihop 200 olika
klädespersedlar, deraf 20 à 25 par strumpor.
Kläderna delades sedan ut, efter som de
blefvo färdiga, för att göra största möjliga
nytta. Under april och maj månader
lemnades dock ej bort annat än ett och annat
domestikplagg, utan det, som då förfärdigades,
gömdes till hösten. Tre månader på
sommaren var det ferier.
Naturligtvis räckte ej de 40 kronorna af
årsafgifterna till vinterarbete for så många
flitiga händer. Dock hade damerna kommit
öfverens att ej be om pengar för sin förening,
utan hellre sluta arbetet, när pengarne toge
slut. Men det blef som enkans oljekruka.
När det lidit om några månader och herrarne
ej hörde af något attentat mot deras kassor,
veknade deras hjertan. Ofta hittade en femma,
ibland t. o. m. en tia vägen till
syföreningen. Sutto några herrar en afton vid ett
spelparti, hände det ofta, att värdinnan fick
vid supén mottaga vinsten för syföreningens
räkning. Många bäckar små göra en stor å.
Ett år anordnades en soaré med dans, ett
annat år sällskapsspektakel; behållningen gick
till syföreningen. Afbränningarna voro
obetydliga, hvar och en hjelpte till i sin mån,
allt enkelt och anspråkslöst — äfven behåll-
ningen, men den räckte dock att värma många
små, som frösö.
Under årens lopp insattes öfverblifna medel
i sparbanken att qvarstå och förräntas, så
att, om hårda tider stundade, det skulle
finnas något att ta till. Första året nådde
inkomsterna ej ens upp till hundra kronor, men
sedan tog det sig för hvarje år.
I höst börjar denna syförening sitt åttonde
år, så man ser, att den ej blef ett
ögonblickets barn.
Noggranna räkenskaper föras, och namnen
på de personer, som erhålla kläder,
upptecknas, jemte specifikationen på det gifna. Det
är nämligen nödvändigt vid följande
utdelningar att kunna se, hvad hvar och en
erhållit, för att kunna dela någorlunda jemt.
Skulle någon finna sig tilltalad af denna
enkla organisation af en syförening och finna
sig böjd att inrätta något dylikt (och förstås
äfven utföra det), vore förf. innerligt glad.
Säkerligen stå Iduns spalter öppna för
förfrågningar i detta ämne, om sådana skulle
anses behöfliga. Säkert är ock, att den lilla
möda, man offrar på ett dylikt företag, blir
rikligen ersatt af den tillfredsställelse, man
erfar, att man i någon mån bidragit att »kläda
de nakna». —ina.
Från Anne-Marie till Lissie.
Flickfunderingar öfver ett svenskt »Bon marché!»
»Kära Lissie!
MQX,usen tack för ditt intressanta, kärkomna bref
från det glada Paris; jag är då den sista att
förvånas öfver, att du trifs der förtjusande;
jag minnes allt för väl, hur betagen jag sjelf var för
två år sedan, när pappa och jag voro dit öfver, du
vet. Ja, tänk dig, det var ett riktigt säUhetsrus!
En sak har jag dock funderat ut nu efteråt, sedan
jag börjat blifva gammal och förståndig, och det är,
att vi resande svenskar, när vi första gången komma
ut, allt äro benägna att öfverdrifva saker och ting
för oss sjelfva en smula. Det kanske inte är så
mycket att undra öfver — för det är ju verkligen
storartadt! Du berättar, hvilket öfverväldigande
intryck du fått af de stora modemagasinen — »Le
prin-temps», »Bon marché» och hvad de nu allt heta —
och naturligtvis var jag sjelf der och såg och såg
och beundrade. — Du har rätt: det är ett paradis
för oss svaga Evor.
Men kan du tänka dig, här gå vi i alla fall midt
i vårt kära gamla Stockholm, som vi tycka oss
känna från tull till tull, år ut och år in, och ha
egentligen ingen ordentlig aning om, hur nära »Le
printemps» och »Bon marché» äro oss; förstå mig
rätt, icke de parisiska, men godt motsvarande
stockholmska.
För att nu tala om Labatt t. ex. — ja, du
känner honom lika väl som jag, hela det qvinliga Sverige
känner honom; o, jag minnes väl, hur den klädde
ditt svartburriga lilla hufvud förtjusande, den
körs-bärsröda vårhatten, du köpte der förleden; ja, för
att nu tala om Labatt endast, så är ju hans affär
här vid den trefliga Drottninggatan riktigt en
storstadsaffär.
Ja, vi damer reflektera aldrig så noga öfver
det, hvilken storartad utsträckning det förnämsta i
den vägen äfven här hemma har nått, ty »parisiskt»,
»parisiskt» klingar det beständigt, som något
oupp-nådt, oöfverträffligt, i våra öron. Men här om dagen
var jag verkligen der uppe på öfre botten, y jag
behöfde några svarta spetsar till min klädning. Jag
har nämligen fått sorg efter gamle onkel Fritz, du
kommer nog ihåg honom se’n den der qvällen, då
ban bjöd oss på glace i Berns i vintras.
Så träffade jag den artige chefen sjelf, och af en
slump kommo vi in just på det här kapitlet, om
hvilket jag nu så sakförståndigt predikar. Och när
jag talade om Paris och Paris, så log han till sist
och sade:
»Ja, det är nog sannt, att dit ha vi här hemma
ännu ej hunnit. Men ett godt stycke på väg äro
vi, och om det roar damerna (tv, ser du, mamma
var med), så skall jag ha äran föra eder genom
etablissementet. Dömen sen sjelfva!»
Naturligtvis roade det oss! Och tänk dig — det
349
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
