Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. Fredagen den 25 oktober 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manus|cript, som e] antages till Införande, återsändes, sävldaporto Dl- ■ p» i | kl Annonser mottagas endast mot kontant liqvid I förskott af 26 öre
pr«-fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I U U ’M spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons Införes under 1 krona
laga till bollar; de mera försigkomna kunde
sy små förkläden, lappa någon gammal
klädning oeh — åter de gamla strumporna! — rispa
upp ett par gamla strumpskaft för att med
garnet skarfva ett annat par o. s. v. Sålunda
skulle barnet lära sig att taga vara på
småsaker, att ej låta något gå till spillo, hvaraf
ännu någon annan kan hafva nytta, äfven
om man ej sjelf behöfver det. De skulle
lära sig att gifva med urskilning — och då
de en gång vuxit upp, skulle de komma
att göra oändligt mycket verkligt godt, utan
att derigenom skada vare sig det egna hemmet
eller samhället. Tänk blott i tid!
Finska.
Bevaren edra hemligheter!
En värdig qvinna af 40 års ålder, hvars lif
hade varit lugnt och fridfullt, gaf följande råd till
ett ungt, nygift par af sina bekanta.
Akten som en helig skatt hemligheterna om
edra hjertan, om ert familjelif och om er ställning,
så att icke ens far eller mor, syster eller bror må
få rum mellan er eller tillåtas att dela den glädje
eller den smärta, som tillhöra er ensamt. Lefven
nöjda sins emellan och gören icke ens edra mest
kära jordiska vänner förtrogua med saker, som
angå er husliga frid och lycka, på det att de
stunder af svårigheter, som komma, icke må blifva af
lång varaktighet. Talen aldrig derom utomhus,
men berätten för hvar andra edra motgångar, och
allt skall vara snart hjelpt. Aldrig skall då
morgondagens sol gå upp öfver edra bekymmer.
Tän-ken på de löften, I gifvit hvar andra, och förnyen
dem; det skall stadfästa en kärlek, som är
starkare än döden, och I skolen förblifva att vara en
själ. A. O.
Kärlekens seger.
Skiss ur lifvet af Adolf Hef/ander.
|piile dansade fram sida vid sida, speglande
sig i hvar andras blickar, jublande åt
våren utom och inom dem, hänryckta af sin
kärlek. Han var 22 år, hon 19, och lifvet
låg framför dem som ett omätligt, solbelyst
fält, utan en skugga, med en himmel öfver
sig utan ett moln.
De sågo knappast verldsvimlet och
menniskorna omkring sig. De lefde i sina
drömmar, i stolta framtidsperspektiv, ty intet var
ju omöjligt för deras unga, varma kärlek.
Ännu var han visserligen ej något, han hade
nyss afslutat sina studier och inskrifvit sig i
ett par verk, och icke egde han något heller,
men framtiden låg ju öppen för honom, och
den måste bli lysande. Hon hade fått en
god uppfostran, ty hemmet hade varit burget,
men vid faderns död var allt slut. Dock,
hon var ju förlofvad, skulle med tiden få
eget hem, och då var ju allt bra. Väl
skakade välvilliga menniskor på hufvudet, de
der kloka menniskorna, som fordra garantier
och försäkring för hvarje steg i lifvet, och
»uudrade, hur detta månde blifva», men det
var så länge sen de voro kära, eller kanske
de aldrig varit det, och derför förstodo de
inte de unga.
Det sjöng inom honom, då han med lätta
steg skyndade till embetsrummet, efter att
först ha gått förbi huset, der hon bodde, och
kastat en blick upp emot fönstret Mellan
de torra meningar, han nedskref på papperet,
dansade hennes bild, ungdomligt fager. Han
lät pennan hvila emellanåt och drömde. Hvad
timmarne gingo långsamt, hvad arbetet var
prosaiskt! Hur mörkt och dystert var det
inte här i de stora embetsrummen, der
anden tycktes fjettrad i regelrätta former, mot
de små ljusa rummen der borta med
blommor och fågelbur, der luften var uppfyld af
vällukt och sinnet fick domna! Aj, här blef
en plump i protokollet — fram med
radér-knifven!
Nu slog klockan i Riddarholmen, arbetet
är slut, och han skyndar med fart till
middagsstället, kastar i sig maten, under det han
ögnar i tidningen, och så ut oeh fram den
kända vägen genom gatorna, upp för
trapporna med stormsteg och in till henne, som
väntar.
»God dag, Lilly, min älskling!»
»Gud, Arvid, hvad jag längtat! Hvad
du dröjt i dag!»
»Inte en minut längre, än jag behöft.»
Han bugar sig artigt för modern, som
nickar med den min, svärmödrar bruka mot
fattiga mågar.
»Kom nu och sätt dig», säger Lilly och
drar honom ned i soffan, »och kyss mig sen
och var min egen Arvid.»
De se på hvar andra så innerligt, så
trofast, händerna hvila i hvar andras, och hon
lutar sitt lilla ljusa hufvud mot hans axel
oeh låter håret smeka hans kind. Och nu
börjar detta lågmälda, mystiska samtal, som
mellan unga, rena hjertan till innehåll säkert
är det samma på alla håll och alla språk.
Hvad röra dem verldens bekymmar? Det
är nu de måla framtiden med ljusa färger,
med rosenrödt i hvita, luftiga moln, och de
vilja ej se en enda svart strimma vid
horisonten. Der försvinner väggen som en ridå,
och de se det blifvande hemmet, sitt hem.
Derinne är så fint och pyntadt. Först
salen med sin ekmöbel, sin spegelbufiet och
ljuskrona, så förmaket i valnöt med blå
klädsel — ty hon är ju blond — golfvet
betäckt af en mjuk matta, och för fönstren
falla de hvita gardinerna i djupa veck. Alla
dessa vackra dynor oeh antimakassar har hon
broderat — åh, hvad hon skall göra allt fint
och nätt! Och så längst in i
sängkammaren .... och sen köket med blanka kokkärl
på hyllorna, klädda med uthuggna spetsar.
De le solljust, allt är, som om de redan egde
det. Hvad kan det kosta?
De börja att räkna. Det är så lustigt att
kalkylera. Man är ju sparsam, man fordrar
visst ingen stor våning, men smakfullt skall
det vara, »stil» på det. För 3000 kr. bör
det kunna gå, och om ett år eller så får
kanske Arvid ordinarie syssla. Visserligen
inte så stor lön, men man kan skaffa sig
bi-förtjenster — och så bör »man lägga af»...
ja, det är inte roligt alls att räkna, men det
blir nog bra med det.
Nu glädje blott, man tillhör hvar andra,
utan beräkning och egoism. Lifvet är
härligt! Man måste ut att förlusta sig. Arvid
vill blott sprida glädje omkring sig. Skola
de till Djurgården eller på en teater?
Modern och Lilly pruta emot — isynnerhet den
senare: det kostar ju så mycket. Ah. bah,
för någon gång, hvad gör det! Nå man
väljer teatern; han köper biljetter på parkett.
Hvad Lilly är nätt och smått elegant, hvad
allting klär henne! Arvid är stolt, då hon
stöder sig vid hans arm och blickar upp
mot honom. Menniskorna titta på dem oeh
småle, och många säga:
»Hvilket vackert par!»
På teatern ser ban mer på Lilly än på
pjesen, och i entreakten skyndar han ut oeh
reqvirerar glace. Hvad det är roligt, hvad
de äro lyckliga!
Så gå dag efter dag, månad efter månad,
och snart — år.
Embetsrummet är lika dystert och
qväfvande, Lillys hem lika solljust, men
befordran och inkomster lika aflägsna. Men de
äro lyckliga ändå, ty de lefva ett drömlif.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
