Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. Fredagen den 25 oktober 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
»charmant:). I den hala, knaggliga
uppförsbacken, der foten slinter till baka och miss
räkningarna pröfva troheten och modet, der
man först efter tusende mödor når målet,
der kasta en hel del menniskor gerna en
liten steD, som träffar en sårbar punkt. Om
troheten, som håller ut i stormen, om
kärleken, som aldrig svigtar, tala de sällan.
Åren gingo, Arvid och Lilly voro profvade
nog. De voro ej mer några leende barn,
men en lugn lycka bredde sitt sken öfver
dem. Sedan Arvid kastat sig in på en
annan bana, fått friskare mod och manligare
kraft, ständigt uppmuntrad och stödd af Lilly,
började det ljusna småningom, sakta. Det
lilla fantasihemmet stod der nu i
verkligheten, det hade ej kommit på en gång, nej,
efter tnsen bekymmer, sak för sak, men
derför desto mera kärt. Lillys blick öfverför
allt. Det hade skett, det, som syntes
omöjligt. Det var den trogna kärlekens lön. Hur
många gånger hade man ej sagt åt henne
under dessa långa år: bryt. Hon log.
Hade hon ej varit stark och segrat?
Och under alla dessa år, hur mången så
kallad »lycka» hade hon ej sett krossad, der
allt från förlofningen varit planeradt efter
den finaste beräkning och nu — spillror blott!
Kärleken hade slocknat, ty lågan var blott
ett fladdersken, förmögenheten hade
försvunnit under jagten efter lyckan, som ej söktes
i hemmet, och troheten grät med sänkt
ansigte.
Men Arvid och Lillys kärlek, tänd i
lifvets och känslans uppvaknande vår, pröfvad
i frost och vinterstorm, stod stark och
oförfalskad efter striden och lofvade långt lif.
Och in tittade solen mellan de enkla, hvita
gardinerna och dansade lustigt öfver
golftiljorna i det lilla hemmet.
»Kära Arvid, så stå vi dock i vårt eget bo.i>
»Ja, Lilly, tack vare dig, som härdade ut
och höll mitt svaga mod uppe.»
»Jag har blott älskat dig/»
»Och en sådan kärlek är en gudakraft,
som hjelper mannen öfver månget gungfly.
Gud välsigne dig, och först och sist en kyss!»
Qvi-vi-vi-vitt, sjöng fågeln i buren.. .
Den nya klädningen.
Åkte mannen: »Se så — låt nu mig hjelpa dig!
Du skall få se, att jag gör det fullt ut lika bra
som din kammarjungfru, ja, kanske till och med
så bra, att du sedermera alltid vill ha mig till
hjelp.»
Den unga frun: »Nåväl låt gå, men du får skynda
dig. — Se så, hit med klädningskjolen och hjelp
mig på med den, men akta dig bara, att du inte
kommer åt håret. —• O fasa — du låter ju häktan
fastna och slita upp en hel länk af håret; vänta
då för all del, så jag får taga bort den. — Nu,
ändtligen fick jag upp den, nu vidare. — Oh, så
afskyvärdt stor dynan är, den måste bort; ack,
Karl, kan du sprätta ur den? Men du kan väl
inte; har du ingen pennknif på dig? Här är
annars en sax, bara du får bort den, sä jag inte
ser ut som en ballong. — Så der ja, nu är det
bra. Gif mig nu klädningslifvet, men du måste
föra armen riktigt i ärmhålet. — Usch, hvad här
är varmt; öppna för allt i verlden på fönstret, så
jag fär iu en smula luft; jag ordentligt qväfs här!
Så, nu är det bättre; men det är någonting med
ärmarne, som jag inte kan uthärda. Du får vara
snäll och taga af lifvet igen; vill du nu taga i
ärmhålet med bägge händerna och hålla ut det
rikligt; ack, nu brakade det till i ärmsömmen!
Du sliter ju inte heller måttligt; får jag se, hur
mycket gick upp. — Gud ske lof, det var bara
ett par stygn, det kommer väl ej alt synas. —
Nu gick då ändtligen ärmarne ordentligt på. —
Hvad säger du, Karl, är klockan redan tio
minuter öfver åtta; och Therese som ännu inte är till
baka! Gif mig då qvickt skärpet, så jag får sätta
det på mig. — Nu skall mau se, att skärpet är
för trångt; — ja bevars, se sjelf, Karl, att det
inte går igen. Om jag inte särskildt bedt
sömmerskan att göra allt beqvämt och rymligt; nek,
älskade Karl, öppna dörren ett tag, så det blir
luftdrag, annars känner jag, att jag dånar. — Nu
får du försöka, om du kan knäppa skärpet åt mig.
Aj — nej, du bär dig gränslöst otympligt åt; dina
bägge händer kunna väl inte också få rum inuti
skärpet; — hvar den Therese kan vara, hela denna
evighet kan väl ej behöfvas för att köpa några
blommor. Min kära man, hädanefter måste du
alltid skaffa mig lefvande blommor, då jag behöfver
sådana. — Vill du försöka ett tag till att få igen
skärpet, snälla Karl, — men hvad är det med ditt
finger, det blöder ju? — Usch, den der dumma
haken på det otäcka skärpet. Du skall genast få
litet piaster af mig. — Så, nu fattas bara alt fästa
vecken till venster, det kommer jag omöjligt åt
sjelf. Tack skall du ha, nu är jag.färdig, —nej,
vänta, du måste hjelpa mig att få reda på fickan,
kan du inte få tag på den? Du får lägga dig på
knä och hålla upp klädningen, så får du väl se
den hänga någonstädes, — ser du den nu? —
nå, då är allting bra! Vill du nu bara gå ur
vägen, så jag kan få se mig ordentligt i spegeln —
det faller sig ju mycket bra. — Var snäll och räck
mig nackspegeln, så jag får se, hur klädningen
sitter i ryggen; •— ja, det är nog bra, men nu ser
jag, att den iir alldeles för kort; ack, snälla Karl,
då måste du ännu en gång lägga dig på knä och
tag så med bägge händerna i klädningskanten och
drag ned kjolen rätt dugtigt. Jag skall långsamt
vrida mig, så du får draga ned den rundt
omkring, — så, stig nu upp och stryk ned
draperingen lätt med handen; stopp, inte så hårdt! Du
plattar ju alldeles till draperiet! Ja, nu får det
vara bra; jag är nästan halfdöd. Tack, kära Karl,
men du får aldrig hjelpa mig mera; du förstår
dig ej tillräckligt på saken, och jag har ju fått
tala mig alldeles hes. — Nå, der är ju ändtligen
Therese med blommorna; nu få vi skynda oss
ned i vagnen. — Hvad för något, du är inte
färdig? Hvad har du då gjort hela tiden? Ni männer
kläda er så förskräckligt långsamt, och så heter
det alltid, att ni få vänta på oss.’!»
Tvätt,
in.
Sista artikeln: Om tvätt af ylle.
yQfar det allaredan vid tvätt af linne och bomull
nödvändigt att ha mjukt vatten, så gäller detta
i ännu högre grad vid tvätt af ylle, då hårdt
vatten kommer detta att krympa. Ylletyg må ogtrna
ställas i blöt, emedan det dervid lätt krymper. Dock
kan denna förberedelse till tvätten icke undgås, när
tyget är starkt nedsmutsadt af svett ell r liknande,
som tränger fast in i tyget. Skola t. ex. strumpor
ställas i blöt, sker detta i en ordentligt ljum
sodalut, och det hela placeras i sådan värme, att
temperaturen kan hållas någorlunda konstant under loppet
af ett par timmar. Efter denna tids förlopp vridas
plaggen ur och tvättas — likasom öfrig ylletvätt,
som ej satts i blöt ■— i ett par omgångar ljum
såp-lut som är kokad af god, hvit såpa och ej fär vara
för stark, då tyget i sådant fall krymper. Till den
första tvättluten kan sättas litet salmiaksprit (1
matsked full till ett ämbar vatten). Använder man vid
ylletvàtt på något håll för stark värme, krymper
tyget och blir hårdt; hvitt ylletyg blir dessutom brunt
derigenom.
Tyget gnides icke, då det derigenom filtras ihop,
utan sqvalpas fram och till baka och lyftes upp och
ned i tvättvattnet. Yllet vinner i hvithet och
mjukhet, om man har de skilda omgångarna tvättvatten
och sköljvatten (som likaledes måste vara väl
ljum-madt) stående vid sidan af hvar andra och efterhand
gör det ena plagget färdigt efter det andra, så att
intet kommer att bli liggande i den smutsiga luten.
Sedan tyget sköljts, vrides det mycket hårdt, drages
och spännes i olika riktningar, så att det får sin
rätta form och torkas så fort som möjligt, dock ej i
gassande solvärme, hvaraf det blir hårdt, eller vid
för stark ugnsvärme, hvaraf det gulnar. Ar ylletyget
hvitt, sättes något blåelse till sköljvattnet.
Det nu beskrifna tillvägagåendet användes för
ofär-gadt och fullständigt äkta tyg och ger utmärkt
resultat. Färgade tyger — t. ex. barndrägter och
andra kulörta klädesplagg — behandlas pä följande
sätt: Man kokar en lut af glycerinsåpa (till ljusare
tyger) eller grön oxgallesåpa (till mörka tyger),
förtunnar den med varmt vatten och låter det bela
kallna. Häri tvättas plaggen, sedan de förut sprättats
upp i alla sömmar; de få ej gnidas eller vridas hårdt.
Derpå sköljas de i kallt, mjukt vatten och, när såpan
är ordentligt ute ur tyget, i kallt vatten med tillsats
af litet ättika för att friska upp färgerna. Till blåa,
gröna och grå tyger och till randiga tyger med hvit
botten sättes äfven litet blåelse till sista sköljvattnet.
För att undvika, att tyget blir fläckigt eller randigt
genom att bli liggande, bör man iakttaga samma
försigtighetsmått som vid tvätt af färgadt linne och
bomull. Till allt kulört —• äfven oäktu — ylle är
ett afkok på quillayabark ett utmärkt tvättmedel;
tillvägagåendet är det samma som vid begagnandet
af kallt såpvatten.
Ehuru äfven tvättning med tvål och såpa, som
tidigare utvecklats, beror på en kemisk verkan, och
ehuru man ej kan tänka sig någon tvätt utförd,
utan att den på kemisk väg lösta eller lossade
smutsen måste aflägsnas på mekanisk väg, får denna
sistnämda dock en mindre framträdande betydelse vid
åtskilliga tvättmetoder, som sammanfattas under
namnet kemisk tvätt. Med en sådan förstår man i
hushållet ett behandlingssätt, vid hvilket jemsides med
såpan eller belt och hållet med uteslutande af den samma
användes ett annat reningsmedel, t. ex. terpentin,
salmiaksprit o. s. v.; det i förra artikeln meddelade
receptet för »tvätt med terpentin och salmiaksprit»
ger således anvisning till en kemisk tvätt, och samma
namn skulle d:r Schulzes anvisning i den första af
dessa artiklar få.
I en trängre och mera korrekt bemärkelse
betecknar denna kemiska tvätt (tyskarnes »torra tvätt»)
den rening medels ether, benzin, terpentin,
petro-leumether, salmiaksprit, som gemenligen företages
med öfverplagg. Sedan denna tvättningsmetod
uppkom år 1866, har den vunnit allt större och
allmännare användning och har i högsta grad bidragit
att utbreda större renlighet. Inrättandet af
industriella etablissement,^som sysselsätta sig med den samma,
har gjort det långt lättare än tillförene att få hela
plagg rengjorda, och i hemmen finner denna »kemiska
tvätt» vidsträckt användning vid fläckurtagning. Detta
sker genom gnidning med en tianellslapp, doppad i
ett eller annat lösningsmedel (i regeln benzin); man
bör väl minnas, att de allra flesta af dylika medel
äro mycket flyktiga och mycket brännbara, så att
arbetet ej får företagas i närbeten af ljus eller eld.
Teater och musik.
Kungl, operan har under den senast förflutna
veckan gifvit trenne nya repriser, nämligen
»Leonora», »Hoffmans sagor» och »Don Juan». Den
första reprisen var onekligen den intressantaste.
Tvänne af de vigtigare partien voro besatta med
nya innehafvare: titelrollen utfördes af fröken
Jungstedt och konung Alfonsos" af hr Johanson.
Och så fick man åter höra hr Ödmann i en af dennes
bästa roller, Fernandos. Hvad först fröken
Jungstedt beträffar, måste man gifva henne ett
rättvist erkännande för hennes delvis verkligt goda
utförande af sitt parti. Alt hon redan nu i alla
afseenden skall räcka till, är ej begärligt. Att
på fullt tillfredsställande säll ulföra så skilda
partier som Nicklaus’ i »Hoffmans sagor» den
ena aftonen och »Leonoras» den andra, kräfver
erfarnare krafter, än man rimligtvis kan begära
af den unga sångerskan. Hon förtjenar
emellertid erkännande för båda dessa prestationer, af
hvilka vi ej tveka att sätta hennes återgifvande
af Nicklaus i första rummet. Att fröken J. inger
mycket goda löften och säkerligen kommer att
varda af slor nytta för kungl, operan, torde alla
vara ense om. Det samma kan sägas om hr
Johanson, hvars präktiga bariton hade ypperligt
tillfälle att göra sig gällande i konung Alfonsos
parti. Hans uppträdande var för öfrigt nobelt
och obesväradt. Hr Ödmann sjöng B’ernandos
parti?varmt och lidelsefullt. Både spel och sång
äro måhända uttrycksfullare än förr, stämman
klingar härlig som förr; dock förefaller det
stundom, som om den ej vore så absolut
välljudande som förr. Delta är väl emellertid, skola
vi hoppas, endast några oundvikliga sviter från
vistelsen i Köbenhavn, de der så småningom
skola försvinna. »Leonora» gifves fortfarande
för goda hus.
K. dramatiska teatern uppför i morgon (torsdag)
för första gången det bebådade skådespelet »Jern
och blod« af spanjoren Echegaray, förf. till det
378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
