Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. Fredagen den 15 november 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hållos ott nummer Iveckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal åbor- c r’\ j | «,< Idun, erhållet ett gratlaexemplar för hela den tid, under hvilken abonre
nenter, som samlam, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I 1_) L-J |\| mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumeia
erhålla för de 4 kr. de årligen erlägga för
tidningen — vilja vi nämna, att Idun under
de två åren at" sin tillvaro innehållit 50
biografiska uppsatser, deraf 36 med
åtföljande porträtt, 270 uppsatser i ämnen, som
beröra qvinnan och hemmet, 120 längre och
kortare skisser, 95 poem, 1,400 husliga rön
och råd, 850 kostnadsfria läkareråd samt en
hcl del andra saker. Vi torde ock kunna
med skäl påstå, att om i Idun lemnade råd
och anvisningar följas, skola erfarenheter och
besparingar göras, som lemna en ren
ekonomisk vinst, många gånger uppvägande den
obetydliga prenumerationsafgiften.
Till sist ett hjertligt tack till Iduns
älskvärda läsarinnor för det varma intresse de
visat tidningen. Vilja de fortfarande som
hittills med lika stor framgång verka för dess
spridning, hoppas vi att allesammans åter få
träffas, då Iduns tvåhundrade nummer
utkommer.
Redaktionen.
^SBi
Kanhända de dock gjorde illa!
fet var på det grönskande nä-
Det var på den Ijlifliga strand,
I blommiga, doftande gräset,
Der sutto de hand i hand.
De gladdes åt vaggande säden,
Ät sorlande böljornas gång,
De hörde på foglarnes qväden
Oeh susande vindens sång.
Om kärlek så öm och så trogen
Beständigt de talade då;
När dufvorna kysstes i skogen,
De båda kysstes också.
De tänkte väl bo och bygga,
Som foglarne små bygga bo.
De sutto bland blomstren så trygga,
De svuro hvarann’ sin tro.
De tänkte kanhända att lefva
Som leende blommorna små,
De der hvarken sy eller väfva
Men äro klädda ändå.
De trodde väl lifvet blott vara
En lek i en rosendegård
Med sommarn oeh kärleken bara
Och ingen vinterdag hård. ■
Men just i den ljufvaste stunden,
Då hjertat som häftigast slog,
Eli isande fläkt genom lunden
Och fram mellan blomstren drog.
Och just när som ömmast sig rörde
Hvar känsla i ungdomligt bröst,
En varnande stämma de hörde —
Den hette förståndets röst.
»Och skulle vi följas på färden
Oeh dela båd’ lycka och nöd,
I öknen, det är här i verlden,
Hvar skulle vi taga vårt bröd?
Så kallt blef i känsla och sinne,
Och hjertat så underligt slog,
Och kärlekens blomma derinne,
Hon vissnade ned — och dog.
De hade ej guldet i handen.
Som skulle beredt deras stråt;
De greto en stund ner vid stranden,
Och sedan — skildes de åt.
De vandrade olika banor,
Men lyckan mot båda var huld.
Len ena till guldet fick anor,
Den andra till rangen fick guld.
Nu äro de åldriga båda
Och stå der med silfråde hår;
Med vemod till baka de skåda
På ungdomens flydda år.
I nöjenas vimmel de glömde
Att akta på hjertats slag,
De glömde den drömmen, de drömde
I ungdomens solskensdag.
Men nu, under mörknande dagar,
Nu kommer den drömmen igen,
Och hviskar i hjertat och klagar,
Liksom om det blödde än.
Oeh tårarne falla så stilla
På vissnade kinderna då:
»Kanhända vi dock gjorde illa,
Som offrade kärleken såh
Mathilda Langlet.
Ett bref från fru Haraldsson.
Till Ave.
»Mitt samtal med fru Vilberg på vår
gemensamma färd till Vermdö hörde du,
och, om jag ej misstager mig, antecknade
du det, der du satt i skymundan; men vi
kommo ej sedan till att talas vid om den
ifrågavarande saken. Jag lofvade emellertid
fru Vilberg att i sinom tid, genom dig,
framlägga mina funderingar öfver, hur det skulle
gå till för att fattiga mödrar måtte få gagn
och glädje af barn vårdsreformen. Kanske
skulle det dröjt något, innan jag skrifvit till
dig i detta ämne, ty jag tycker ej om att
skrifva, som du vet, utan föredrager att
samtala med menniskor. Men så, i går, fick
jag besök af Ingeborg Malm, och hon rent
af tvingade fram mina tankar.
Du vet, att Ingeborg hör till dessa flickor
af rika familjer, som sakna gagnande
verksamhet, och hvilkas lif derigenom blir
skäligen tomt och innehållslöst, men hon har re
dan för tre à fyra år sedan sökt fylla denna
tomhet genom hvaijehanda foretag. Som du
kanske minnes, har hon försökt grunda
välgörande sällskap, oeh sjelf gått omkring till
fattiga med almosor, men nästan alltid har
hon kommit att göra den erfarenhet, att hon
dermed lade hyende under lätjan och
oor-dentligheten samt frestade folk tiil hvarje
handa lögner, och så uppgaf hon det hela.
En tid arbetade hon på sin fars kontor med
afsigt att blifva kontorist der, men så blef
det henne klar, att. hon derigenom skulle
komma att beröfva en fattig flicka den
inkomst, hvarmed denna försörjde sig och en
minderårig syster.
Och hvart. Ingeborg än vände sig för att
gripa någon verksamhet, såg hon en fattig
flickas eller ynglings framtid hotad genom
denna* rika, ansedda medtäflarinna. I
hemmet är fullt upp med tjenare, och det är,
som du nog kan tänka, ej vardt att föreslå
grosshandlare Malms att inskränka denna
personal. Dessutom förbjuder Ingeborgs
samvete henne att beröfva någon af pigorna en
så god plats, och så kom hon i går till mig,
rent modlös och bitter i sinnet.
För henne är det en ren omöjlighet
att taga plats som barnvårdarinna, så vida
hon ej vill skrämma modern från vettet och
göra fadern ursinnig, och dylika våldsamma
brytningar gagna sällan, om någonsin, vare
sig en god sak eller personen sjelf, så derom
kundo ej blifva tal emellan Ingeborg och
mig. Men då jag visste, att hon en tid
ifrigt studerat helsolära och barnvård,
hoppades jag ändå finna ett godt arbetsfält för
henne. Mitt första ord om saken tände eld
och blossade upp; hon ville upprätta en skola
för att undervisa i barn vård.
Tanken var ju god, men jag ville dock
först ha Ingeborg till att pröfva, huruvida
hon sjelf praktiskt kunde utföra de teoretiska
lärdomar, hon ville meddela audra, och jag
gjorde henne ett förslag.
Du känner ju muraren Nils Gren, han
med den stora barnskaran och den
sträfsam-ma hustrun, som åtager sig hvarjehanda
arbeten i andras hem och alltid, då det är
henne möjligt, biträder både fru Malm och
mig vid stortvätt oeh skurning. Jag har
stundom sett till hennes barn, då hon varit
på arbete hos andra, men någon regelbunden
hjelp har jag ej kunnat lemna henne, utan
har hon nödgats lita på, att den äldsta
hemmavarande — sjuåringen — skulle taga vård
om de tre yngre. Nu frågade jag Ingeborg,
om hon ej ville åtaga sig vården om dessa
fyra barn de dagar, modern var ute på
arbete, samt dessutom laga någon varm mat
till dem och den strängt arbetande mannen.
Gren är ännu en ordentlig karl, som
sträfvar redligt för att under deu mildare
årstiden, då mureriarbete finnes, samla en
nödpenning för vintern. Men de två gossarne,
hvilka under sommaren varit vallpojkar, och
flickan, som haft tjenst, komma då åter hem,
de två pojkarne för att gå i folkskolan,
flickan för att konfirmeras, och så kommer
hushållet att utgöras af nio personer; det blir
ett tungt lass att draga fram. Hustrun får
ju ordentlig mat, då hon arbetar borta, men
hon fruktar med skäl för, att mannen skall
frestas till att hemta mod af stimulerande
drycker, om han så sällan får en god varm
soppa.
Ingeborg tvekade att åtaga sig denna
gerning, och då jag trodde, att barnens stora
antal skrämde henDe, föreslog jag, att hon i
stället hjelpte fru Nilsson, enkan du vet, som
syr kläder; hon har ju två små och behöfver
mer än väl hjelp vid deras vård. Men In-
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
