Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. Fredagen den 22 november 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-tion ske à närmaste postanstalt.—Bidrag frän alla områden för qvinlig i r\ ■ i k j användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperetbör I LJ U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion frän redaktionens sida påräknas
lade lion allt emellan inne i sitt buckle;
annars byttes ej ett ord.
Inom några ögonblick voro de framme.
När de kommo in i rummet funno de
»Koppar-Erik» sysslande vid sängen;
förskräckelsen och åsynen af blodet hade med
ens gjort honom nykter. Han hade lyft upp
den sanslösa qvinnan från golfvet och ruskade
heune nu häftigt fram och åter på bädden
för att få henne till lif. Under allt detta
jemrade han sig ideligen i en ömklig ton
som en strykrädd barnunge: »Herre Gud —
jag har mördat henne — Herre Gud — du
taga de mig — vakna då Lina — hör du,
hör du — säg att du inte är död — Herre
Jesus —- —»
Förskräckt raglade han till baka, då dörren
knarrade. Innan »frun» ens hann att öppna
munnen, började han ifrigt urskulda sig.
»Det är inte jag, nej visst inte jag; skulle
jag vilja mörda henne, nej, nej!»
»Den räkniugen får ni nog göra upp sedan»,
sade »frun» och sköt honom omildt åt sidan.
»Gå nu genast efter en läkare; doktor
Göransson bor endast några hus härifrån. Men
skynda er; det gäller hennes lif — och ert»,
tillade hon med en hotfull klaDg i rösten,
som kom den långe karlen att blekna. Man
hörde hans grofva fötter i ett brådstört
ram-mel utför trapporna, och så blef allt tyst,
pinsamt tyst.
Barnet satt stilla gråtande i eu vrå, med
hufvudet lutadt i sina händer. »Frun»
försökte försigtigt med sin näsduk torka
blodfradgan från den sjukas läppar och ansigte;
hon visade ännu intet tecken till lif.
Ändtligen — efter några få minuter endast, men
långa som evigheter — hördes läkarens steg
i trappau . . .
Några sekunders undersökning var nog.
När han vände sig om från bädden, möttes
han af ett par skarpa, gråa ögon, som i
samma blick ifrigt frågade och varnade. Han
förstod dem och nickade bort emot vrån, der
Anna satt. »Hon är moderlös», sade han
sakta, nästan med en hviskning.
Men då gick den stränga qvinnan fram
till barnet, lade sin grofva hand smekande
på hennes hufvud oeh sade med en stämma,
som skälfde af rörelse:
»Moderlös! Nej, »guldlufva» — du har
vunnit en moder .. .»
Fisken i hushållet.
Ett upprop till våra husmödrar.
Det är en allmänt antagen och fullt riktig åsigt;
att köttet af sjelfdöda djur är ett i sanitärt
afseende skadligt födoämne, som icke till sin
egenskap kan förbättras genom kryddor eller den bästa
tillagning.
Endast fisken har, genom gammal vana och
okunnighet, blifvit ett undantag från denna regel.
Emellertid är förhållandet, att just fisken blir
fortare skämd och stadd i förruttnelse än andra
djurkroppar, ty dess blod börjar genast efter fiskens
upptagande ur vattnet, hvilket är dess lifselement,
att blifva sjukt, och då det icke bortskaffas,
sprides sjukdomen i köttet.
Fisken är således, fastän vi icke märka det
genom lukt eller smak, stadd i upplösning,
förlorar derigenom i näringsvärde och är långt ifrån
en sund spis.
Vid jemförelse mellan fullt frisk fisk och sotdöd
sådan finner man likväl stor åtskilnad, sedan den
blifvit anrättad, så väl i smak som färg.
Derför uppmana vi alla husmödrar att ingå
en öfverenskommelse med våra fiskare, att de
slagta fisken genast, efter det de gjordt sin fångst.
Detta är mycket lätt att verkställa för hvar och
en, som får lefvande fisk i sin ego: man placerar
en hvass och styf köksknif öfver fiskens nackben
strax invid hufvudet och slår Lill på knifven med
en hammare, så att benet går fullständigt af,
hvarigenom fisken blir utan känsel, blodet afrinner och
köttet håller sig längre, emedan det icke är sjukt.
Oafsedt vårt personliga intresse för denna reform,
förekommes genom den ett grymt ehuru föga
på-aktadt djurplågeri, nämligen fiskens långsamma
dödskamp eller ock den grymmaste tortyr under
köksans händer vid rensningen af de arma djuren.
Den grymmaste brotlsling kan icke åläggas ett
hårdare straff än dessa sfuddtösa djur, då man
tager fjäll eller hud af dem och inelfvorna ur dem,
medan de ännu lefva och känna. Den, som har
något hjerta, måste rysa dervid!
Inga Schen felt.
Laura Bridgman.
En märklig qvinna.
^fl|f;orta i Nordamerika afled nyligeu eu
qvin-na, hvilkens lif i 50 år följts med det
största intresse af såväl vetenskapsmän som
af alla menniskovänner, en varelse, hvars
gripande öde till sist blef till en skön triumf
för meuniskoviljans makt öfver naturen.
Denna qvinna var Laura Bridgman; hon
föddes den 21 december 1829 som ett friskt
barn af dugtigt bondfolk. Intill slutet af
sitt andra lefnadsår utvecklade hon sig
fullkomligt normalt, men angreps då af en
häftig skarlakansfeber, som fullständigt beröfvade
henne syn och hörsel samtidigt med lukt och
smak. Då barnet till följd af sin döfhet
äfven förlorade stämmans bruk, så återstod
blott ett enda sinne, genom hvilket hon kunde
träda i förbindelse med den omgifvande
verlden — känseln. Den berömde författaren
Charles Dickens säger om henne: »Hon var
ett väsen, som var inneslutet i en
marmorcell, otillgänglig för hvarje ljusstråle, hvarje
ljudbölja, men fram genom en springa i
muren räcktes en liten hvit hand liksom för
att vinka åt en eller annan god
mennisko-själ, att hon måtte komma att hjelpa en
odödlig ande, trängtande efter att väckas.»
Dessa två första friska lefnadsår ha
naturligtvis icke varit utan inflytande på det
stackars barnets senare utveckling; ett
förundransvärdt minne för yttre former och
en osläcklig vetgirighet stamma utan
tvifvel fråu denna tidpunkt. Men likafullt var
det dock, som om en alldeles ny menniska
satts in i verlden, så främmande stod Laura
för sin omgifning, och hon förblef på denna
sorgliga ståndpukt i sex långa år. Då
inträffade hösten 1837 en afgörande vändning.
D:r Samuel G. Howe, direktör för
blindinstitutet i Boston, hvilken hade hört talas om
det sällsynta fallet, begaf sig till Lauras hem
och förmådde utan svårighet föräldrarne att
anförtro honom barnets uppfostran. Nu tog
han itu med ett verk, hvars oändliga mödor
endast någorlunda kunna förstås oeh
uppfattas af dem, som känna till undervisningen
af döfstumma och blinda. Det finnes
sannerligen icke ett furstebarn till, vid hvars
uppfostran nedlagts en så oerhörd omsorg och
arbete som vid detta fattiga bondebarns;
förutom. d:r Howe oeh hans medlärare var en
lärarinna, Mary G. Lamson, uteslutande
sysselsatt med Laura. Dagligen ansträngde
man sig, med hjelp af känselsinnet
allenast, att draga det stackars barnet ut ur det
mörker, som med ett oändligt svalg skilde
det från denna verldens skönhet och rikedom,
och det måste betraktas som den största
seger för pedagogisk insigt och uthållighet, att
detta företag så fullständigt lyckades. År
efter år utgåfvos detaljerade redogörelser för
Lauras framsteg, i digra arbeten beskrefs
hela hennes personlighet, en af henne sjelf
nedskrifveu lefnadsteckning utkom. Läkare
och psykologer företogo intressanta försök med
henne, och till alla ändar af den
civiliserade verlden löpte berättelserna om hennes
utveckling, hennes medfödda blygsamhet och
samvetsömhet, hennes egendomliga intresse for
spel och sport, hennes obegripliga snabbhet i
att begagna döfstummealfabetet, hennes
sinnens märkbara utveckling under de första
uppfostringsåren, hennes talande i sömnen
medels fingerspråk, hennes förmåga att uttrycka
sig genom rörelser och egendomliga ljud, huru
hon efter års förlopp igenkände gamla
bekanta genom blotta beröringen — allt detta
och ännu mer satte verlden i förvåning. Men
än intressantare är att höra förklaringen, på
hvad sätt denna qvinnas lif från att vara
fattigt, ensamt och mörkt, blef rikt och ljust,
och huru gången af denna utveckling steg
för steg försiggick.
Sedan Laura någorlunda gjort sig förtrolig
med institutets främmande förhållanden och
persouer, började d:r Howe undervisningen
på följande sätt. Han lät förfärdiga några
pappersremsor, å hvilka namnet på allmänna
föremål, som t. ex. knif, gaffel, kam, stol,
voro tryckta med den kända blindskriftens
upphöjda bokstäfver. Derpå lemnade man
barnet ett dylikt bekant föremål i handen,
samtidigt med att man lät dess fingrar glida
öfver den pappersremsa, hvars upphöjda
bokstäfver återgåfvo föremålets namn. Sedan
detta flere gånger upprepats med olika
föremål, fick barnet så småningom ett slags
begrepp om, att det var ett visst sammanhang
mellan föremålet och förhöjningarna på
papperet, oeh efter hand gick det upp för henne,
att bestämda remsor betecknade föremål af
en bestämd art. Det var en glädjedag både
för lärare och elev, då Laura med ett
hänryckt förståendets leende tog ordet chair (stol)
och lade det först på en stol och derpå på
en annan. Hon begrep nu alltså, att detta
ord icke blott betecknade ett visst enskildt
föremål, utan begagnades om alla andra
stolar; hon hade hunnit fram till begreppet
»stol».
Hittills hade barnet beständigt endast lärt
känna orden i deras helhet. Nästa steg
måste bestå i att för henne klargöra, att de
voro sammansatta af flere bokstäfver. I denna
afsigt lät d:r Howe framställa de af henne
redan kände orden i rörliga metalltyper och
förvissade sig om, att de äfven i denna form
igenkändes af henne. Derpå bragte han
bokstäfverna i oordning och tog sig för att ordna
dem på nytt, i det han höll barnets hand i
sin. Redan efter några få sådana lektioner
var Laura i stånd att bilda ord, ordna
bokstäfverna alfabetiskt och lägga ned dem i
asken i riktig följd. Då hon nu äfven
härigenom insåg, att hon vunnit ett medel att
träda i förbindelse med den yttre verlden,
kände hennes hänryckning och vetgirighet inga
gränser. En synnerlig glädje gjorde det
henne, när man gaf henne bekanta föremål och
uppfordrade henne att sammanställa deras
namn med tillhjelp af typerna. Men för att
korrespondensen mellan henne och läraren
skulle kunna gå ännu snabbare för sig,
begagnade man den nyförvärvade kunskapen
till att lära henne de döfstummes
fingeralfabet.
Som bekant uttryckas bokstäfverna i detta
genom skilda ställningar och rörelser af
fingrarne på den ena eller båda händerna.
Allt detta skedde under de första tre
månaderna. Under loppet af ett år fortsattes
samma kurs, och härtill fogades några un-
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
