Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. Fredagen den 22 november 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
dervisande anmärkningar angående tingens
yttre förhållande till hvar andra. Laura
tröttnade ej att utvidga kretsen för sitt vetande.
Genom sin vänlighet och anspråkslöshet vann
hon till den grad sina blinda kamraters
hjertan, att många af dessa för att kunna
underhålla sig med henne sjelfva lärde
fingeralfabetet.
En dag, då hon helt gladt lekte med
några andra barn, stötte hon på en menniska,
om hvilken hon öfvertygade sig, genom
beröring af ansigtet och kläderna, att hon ej
tillhörde hennes bekanta; hon vände sig
derför strax bort till sin lek. Det var hennes
egen mor, som drifven af längtan fått
tillåtelse till ett besök och nu ville sluta
barnet i sina armar. Det skar henne djupt i
hjertat, att hon ej blef igenkänd. Nu
försökte hon att väcka Lauras uppmärksamhet
genom att hänga ett halsband på henne, som
hon plägade bära i hemmet. Barnet gladde
sig väl öfver smycket, men kände intet
intresse för gifvarinnan. Då gaf man henne
ett annat föremål, som stod i samband med
hemmet. Nu syntes Laura ana ett eller
annat sammanhang; hon undersökte ännu en
gång gifvarinnans ansigte och gestalt och
tecknade för d:r Howe, att denna person måtte
vara från hennes hem, men hon anade
fortfarande ej, hvem hon hade framför sig. Den
stackars modern var alldeles förtviflad, ty
hon fruktade, att hennes barn för alltid gått
förloradt för henne; men med ens sköt en ny
aning upp i Lauras sinne; under alla tecken
af igenkännande och under stark sinnesrörelse
undersökte hon moderns händer, och då denna
icke var i stånd att längre beherska sig, utan
slöt barnet i sina armar, så visste också
Laura, att den qvinna, i hvars famn hon
hvilade, endast kunde vara hennes egen,
älskade moder.
Redan ett år senare kunde hon utan
någon hjelp tillskrifva modern ett bref. Detta
märkliga dokument består af lösryckta
meningar utan något sammanhang: »Laura
skrifva moder bref. Fader köra Laura.
Laura göra moder pung. Laura sofva
moders säng» o. s. v. Barnet kände alltså den
gången ännu ej bruket af pronomina, utan
betecknade sig sjelf i tredje person, hvilket
äfven normala barn pläga göra till sitt tredje
eller fjerde år.
I början hade hon blott lärt benämningen
på lekamliga ting och derefter namn på
sådana tings yttre egenskaper, t. ex. kantig,
rund, hård, mjuk samt slutligen adjektiverna
i förbindelse med substantiven; dessutom de
allmännaste verben. Först derefter lärde hon
skrifva, och det första sjelfständiga försöket
var det nämda brefvet till modern. För
hvarje steg voro vanskligheterna oerhördt
stora, men uthållighet och tålamod öfvervunno
dem omsider. »Det var märkvärdigt»,
skrifver d:r Howe, »att vara vittne till den
stumma förundran, med hvilken hon hängaf sig
åt sin uppgift, och till den läraktighet,
hvarmed hon efterbildade hvarje rörelse, och den
uthållighet, med hvilken hon alltjemt rörde
pennan fram och åter, fram och åter i
samma spår, till dess hon kunde skrifva
bokstafven.»
Efter hand tillegnade hon sig äfven de
enkla räknesätten, tog undervisning i
pianospelning och lärde sig utföra handarbeten samt
besörjde lättare husliga sysslor. Minst lika
förvånande voro hennes framsteg på det
vetenskapliga området. En dag riktade hon
följande spörjsmål till d:r Howe:
»Menniskan har gjort hus ooh grytor, men hvem
har gjort landet och hafvet?» Då hon nu
fick förklaradt, att detta var skapadt af Gud,
blef hon starkt rörd och höll icke upp med
sina frågor, förr än hon tillegnat sig trons
vigtigaste grundsanningar. Den fruktan för
döden, som förr ofta plågat henne, försvann
inför vissheten om ett lif efter detta, och in
i sin sista stund bevarade hon ett troende,
förtröstansfullt hjerta.
Inför ett sådant exempel må vi väl gripas
af en känsla af blygsel öfver oss sjelfva, vi,
som fått ögon att se med och öron att höra
med, och som dock ofta äro oförnöjsamma,
plåga oss sjelfva och andra och endast
sällan fullt tillvarataga de gåfvor, som blifvit
oss beskärda att dermed göra lifvet solljust
och rikt omkring oss.
Iduns julklappsbazar.
(Forts.)
XIV. Liten prydnadsduk för förmaksbordet.
Materialet: lagom fin Iinnestramalj, 53 cent. i fyrkant.
Broderi i garn ocb silke i fornnordisk stil, 10 cent.
bredt. Vid båda sidorna om broderiet en 1 cent.
bred enkel bård. Fältet inuti, 29 cent., röd plysch.
Fordras med ljusblå satin, tjock röd silkessnodd i
kanten, 2 röda bollar i hvardera hörnet. Arbetet
är charmant vackert, går till 10 kr. och blir
omtyckt af hvem som helst, som blir dess
emottaga-rinna. Kan läggas på den större duken eller på
blotta bordet under lampan. Har man ett större,
högt ställ för en bladväxt — exempelvis »den
vandrande juden», förlåt, — Tradescantia albiflora — och
detta exemplar vackert böljar ut, blir det lilla
arbet derunder en värdig matta. Det hela fins till
påseende hos Ebon Hoi.
XV. Nattsäck. lf- aln javastramalj eller annan väf
broderas å bägge långsidorna och ena tvärsidan med
korststygnsbroderi i en eller flere färger. Två 3
tum breda och 3 qvarter långa stycken, hvilka böra
vara något smalare uppåt, broderas äfven. Dessa
fodrar man och fastsyr dem vid det långa stycket, så
det blir i form af en nattsäck; de smala styckena
blifva sidostycken. Det stycke, som blir öfver,
utgör klaffen. I sömmarna insyr man ett
dubbel-viket ylieband, hvilket man låter gå rundt om,
bildande en kant. Innan man syr ihop påsen, bör
man sy stora initialer å framsidan. Sedan fodras
den öfriga påsen; ett par broderade handtag och
yl-Itband att knyta ihop den med fullborda denna
trefliga sak, ganska nyttig för kortare resor.
A. G. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
