Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Fredagen den 20 december 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
Då hon gick förbi hängaskbersån, såg hon
något ljust skymta mellan bladen, aeS* när
hon tittade ditin, upptäckte hon den föÄfunna
der inne, böjd öfver ett bref.
Emy sprang upp vid ljudet af fotstegen
och gömde hastigt papperet i klädningsvecken.
Hon hade högre färg än vanligt.
»Har du varit ensam på posten?» frågade
Beda,
»Ja, jag var ändå ditåt.»
»Är det ifrån honom?»
»Honom, ja . . . .»
Emy såg besynnerlig ut och vände bort
hufvudet, alldeles som om hon varit förlägen.
»Är han mycket ond, för att du inte har
skrifvit?»
»Nej, han är inte alls ond . .. .» Hon
tvekade litet. Derefter tittade hon småleende
på Beda. »Han har varit och talat med
mamma och pappa.»
Beda höll på att släppa blommorna, hon
hade i förklädet.
»Har han! — Äh, Emy, så roligt! Och
de togo vänligt emot honom?»
»Ja-a . . . .»
»Emy! Emy! Hvad jag är glad!»
Hon slog sin lediga hand om Emys hals
och ville kyssa henne. Men Emy böjde sig
litet undan.
»Det är inte den du tror,» sade hon utan
att se på henne. *
Inte den hon trodde! Beda begrep
ingenting. Hvad var det då, de hade pratat om!
Det var någonting underligt med Emy, ty
hon ville inte se henne i ansigtet. Men
plötsligt vände hon sig om och tittade upp.
»Hvarför står du och ser på mig så der?»
utbrast hon otåligt. »Precis som jag gjort
dig någonting. Jag har ju sagt dig, att han
inte bryr sig om mig, och då skulle jag gå
och sörja ihjäl mig för hans skull! Nej tack!
För resten vet jag nu, att jag inte tyckte
riktigt om honom.»
»Vet du!»
»Ja, för nu tycker jag riktigt om en annan.»
Hon tog fram brefvet, som hon gömt i
klädningsvecken, vek det så, att
namnteckningen kom utåt och höll det först högt upp
i luften, sedan närmare intill Beda.
»Bruksförvaltaren!»
Beda stod orörlig och stirrade på sin vän,
tills denna blef stött och visade det i både
ord och sätt. Men Emy var aldrig länge
förargad, och strax derpå drog hon Beda ner
på bänken och började berätta om sin nya
roman. Hon måste ha någon förtrogen i sin
lycka som i sorg, och hon talade om, hur
hon dragits till sin nuvarande fästman mer
och mer för hvarje dag, tills hon fann att
han var den rätte, och de kommo öfver ens,
att han skulle fara bort och tala med hennes
föräldrar.
»Och hur det än är,» sade hon, »så är det
alltid roligare att tycka om en, som ens.
pappa och mamma också tycka om.»
»Ja,» sade Beda. Det måste hon medge
var sant. Emy var ju en mycket
förståndig och bra flicka, när man tänkte rätt på
saken, men hon kände sig plötsligt skygg
för henne som för en främmande. Hon hade
trott, att ingen kände henne så väl som hon,
och nu visste hon, att hon känt henne mindre
än de andra. Det var liksom hon trott sig
veta, hvad kärlek var. Hon hade trott, att
det var någonting stort och heligt, som band
för "lifvet, och som man skänkte blott till en.
Men nu visste hon, att det också kunde vara
någonting, som kunde krypa ut och in genom
hjertat och passa åt än den ena, än den
andra, ungefär som en gammal nattrock.
Hon kände sig så underlig till mods, der
hon satt på bänken och hörde Emy berätta.
Det började bli klart för henne, att verlden
inte var alldeles sådan, som hon drömt sig
den.
Julseder.
fulgranen, hvilken redan i hednatiden förekom,
blef i Skandinavien och Tyskland genom
kyrkan medelpunkten för julfesten. Det hulda lilla
Kristusbarnet bringar det pyntade trädet ner från
himmelen; han lyssnar vid alla fönster efter snälla
och lydiga barn och sväfvar hela natten kring det
härliga trädet, som han smyckar med strålande
ljus. På den heliga julaftonen slå tusen små
hjertan honom till mötes.
Engelsmännen pryda om julen sina hem med
mistelgrenar. Enligl våra förfäders tro inneslöt
misteln mycken välsignelse och rikt spirande lif.
De gamlas »gyllene ris» var ingenting annat än
misteln med sin om vintern guldgröna bark.
Homerus och Vergilius kalla den för den trollstaf,
»som gifver och tager sömn och på döden sjelf
tillycker ögonen». Misteln, som enligt den gamla
sagan ur vår egen mytologi dödade gudasonen
Balder, blef sinnebilden af det fordomdags som
gaffelformigt tänkta Kristi kors och bar äfven
namnet »det heliga korsträdet.» Hela verlden skall
på den dag, som genom frälsarens födelse bringade
förlossning åt jorden, fröjdas och lyckliggöras.
Till och med för himmelens foglar förkunnas det
glada budskapet. Bönderna i Norge draga ut med
långa stänger, vid hvilka de fäst sädeskärfvar, och
plantera dessa på fälten. Hela dagen flyga då
foglarne muntert kring kärfven och picka ut
kornen. Matrosen på det villande hafvet klättrar upp
i masten och binder mistelqvisten i dess topp, så
att den må synas vida omkring och förkunna
festens början. I Bretagne springa gossar och
flickor midt i natten omkring med eldbränder, fästad
e vid långa stänger, öfver de vida snöfälten och
svinga sina flammande facklor, till åminnelse af den
stjerna som lyste öfver Betlehem.
I andra länder ligga julsederna mera fjerran
från festens ursprung. Så är juldagen i Ryssland
förlofningarnas dag. Rundt om dukade bord,
prydda med guldglittrande och ljusstrålande
granar, sitta de beslöjade flickorna, bland hvilka den
unge mannen skall utvälja sig den rätta. Träffar
han ej på henne, måste han lösköpa sig med en
gåfva. Är det deremot hans hjertas utkorade, så
gå de båda till föräldrarne, hvilka med sin
välsignelse och vexling af ringar fullborda
förlofningen. I England är julen en fest tör skämt och
upptåg. Den i taket af dans- eller matsalen hängda
mistelgrenen berättigar männen att kyssa hvarje
qvinligt väsen, som låter fånga sig under den
samma, och folktron säger, att en flicka, som ej
blir kysst under misteln, under det följande året
icke finner någon man.
1 de heta breddgraderna firas den heliga festen
med gästabud och dans, endast Mexiko har att
uppvisa något liknande vårt stilla julfirande inom
familjen. I Spanien ligger glanspunkten i de
krabbor, som öfverallt inrättas i kyrkorna och
hemmen. Äfven i Tyskland har »krubban», en
framställning af gudasonens födelse, stor
dragningskraft tör barnaverlden; dock känner man den der
endast i de stora städerna som offentlig. 1
hemmet och under julgranen pläga de ej vara så
ståtliga. Krabborna äro sed hufvudsakligen i Italien.
Der draga Zampagnari (skalmejeblåsare) från hus
till hus och föredraga sina naiva visor om Kristi
födelse. Hvarje hem, hvarje kyrka utrustar en
krubba, den ena vackrare och mera storartad än
den andra. Löf af myrten och lager smycka de
festligt upplysta gatorna: fyrverkerier spraka,
musik dånar. Den gamla julsången: »Stilla natt,
heliga natt» skulle här illa passa i stycke.
I Schlesien herskar ett egendomligt brak. På
den heliga qvällen stå gossar och flickor tillreds
med band af halm för att under averingningen
dermed ombinda fruktträden. De mena sig då
kunna gifva dem större fruktsamhet. Seden med
julgran känner den schlesiska allmogen blott föga.
Barnen måste på julqvällen flitigt spinna, för att
Kristusbarnet skall kunna komma med sina
gåfvor. Redan veckor i förväg måste de spinna
några rullar öfver sitt vanliga antal, hvilka då
läggas af på »altaret», en hörnhylla, som prydes af
en helgonabild och brokiga pappersremsor. Här
hemtar nu Kristusbarnet dem och lägger som skänk
äpplen och nötter, ett nytt plagg eller en leksak
i de uppstälda tallrikarne.
Mångfaldigt vexlande äro bordets njutningar vid
juletid. Under det ryssarne om julaftonen ställa
bränvin och fiskbröd på sitt bord, förnöjer sig
spanjoren med varm punsch, krakmandlar och
russin. Engelsmannen förtär sin plumpudding, ris
och fogelpastejer. Tropikernas invånare
förfriska sig med vaniljglace, citron- och ananaskräm
samt cigaretter. I de tyska hemmen står gerna
en fet gås på bordet, i Rom utgöres julkosten af
de delikata ålar, som i massor ditföras från norra
Italien. Gröten, lutfisken, doppebrödet, fläsket,
kakan — alla dessa rariteter, som här hemma locka
vår aptit under de glada dagarne, känna vi alla tör
väl att behöfva särskildt orda om dem.
»Ett hem.»
Utkast af Elna Tenow.
/T
ärlek hade hon aldrig mött. Den, åt
hvilken hon allt sedan barnaåren gömt
sina egna varmaste känslor, kom en dag och
presenterade för henne sin unga, vackra, rika
fästmö.
Hon tryckte häftigt den unga flickans
hand och hviskade:
»Gud göre dig lycklig!»
Så var det förbi. Hon var 24 år den
gången.
En man kunde hon ha fått, en förmögen
och ansedd man till och med, men hon
darrade vid tanken på hans omfamning och
hans kyss. Skygg och rådvill såg hon upp
i hans ansigte. Hans blick bad om mer,
än hon hade att gifva,
»Nej, nej, jag kan icke!»
Så var det förbi. Då var hon 26.
Men ett hem! — ja, ett hem skulle hon
ha, ett eget hem, der hon var fri och fick
hvila ut.
För det arbetade, sträfvade och försakade
hon.
Då husets unga döttrar foro på bal och
»guvernanten också var välkommen», så
stannade hon hemma för att kunna lägga
den summa, en passande drägt skulle kosta
henne, till grundfonden till sitt hem.
Hem! — Hvad det klingade ljuft för
henne, som alltid suttit vid andras härd.
Af samma skäl nekade hon sig nöjet att
tillbringa sommarferierna på landet och
julferierna i hufvudstaden hos vänner, som
hennes flärdfria, uppoffrande väsen för alltid
bundit vid henne.
»För hemmet», hviskade hon till sig sjelf,
då en uppoffring syntes henne för tung eller
då hon sårades af den tanklösa domen:
»Fröken Grönberg är girig.»
Då hon kom upp på sitt rum om
qvällarne och det var tyst och stilla i huset, då
tog hon fram sina skatter och bredde ut dem
på det stora skolbordet.
Med samma leende ömhet som en lycklig
brud betraktar sin utstyrsel, granskade hon
allt och for smekande med handen öfver det
ena plagget efter det andra, lakan, örngott,
handdukar, servietter och dukar, frakten af
så många nätters arbete, så många års
försakelser.
Det duktyget skulle hon ha om söndagen,
och då det kom främmande, och det der, då
hon var ensam.
Och de der vackra lakanen med breda
mellanbårder skulle hon lägga sina gäster på.
de andra simpla skulle hon ha sjelf och de
ännu gröfre åt tjensteflickan. Ja, ty tjenste-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
