Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Fredagen den 20 december 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
flicka skulle hon också ha, eu liten
behändig en med hvitt förkläde och en liten
köksmössa på hufvudet. Hon skulle vara som
en mor för henne.
Ack ja, hvad det skulle bli skönt, och
katten skulle ligga vid kakelugnen och spinna,
kanariefogeln sjunga bland blommorja i
fönstret, och hon sjelf i skymningen spela sina
käraste melodier, hur länge och hur ofta hon
ville, ljufva smekaude toner, som skulle lulla
hjertats stormar till ro.
Ej a, voro hon der!
Med en suck lägger hon in sina skatter
igen, varsamt och ömt som vore hvarje tråd
i det kyligt fuktiga tyget en känslig nerv.
Hur mycken poesi gömde de icke för henne,
alla dessa föremål, som andra föraktligt
skulle rynka näsan åt.
Ännu en stund sätter hon sig att arbeta,
tills ögonen falla tunga ihop och armarne
sjunka slappa i skötet.
Ändtligen har hon nått målet, men hon
fyller också 40 år i dag.
Hon kan se tillbaka på 25 — ja, hon
kan gerna säga 30, 35 års arbete, slit och
försakelser, ty hon minnes intet annat. Från
sin spädaste barndom har hon sett, hur
lifvets solljus fallit öfver andras vägar, men
envist mörka slagskuggor betäckt hennes egen
stig.
Två små rum oeh kök i en landtlig
småstad bilda det så länge och ifrigt
efterlängtade hemmet. Hon ger lektioner i språk
och musik, och det kan nog vara sträfsamt
äfven nu. Men då hon stänger sin dörr
efter den sista eleven, så är hon ändock
fri och råder sig sjelf. Det är en härlig
känsla!
Och katten spinner i kakelugnsvrån,
kanariefogeln sjunger bland blommorna i
fönstret, och sjelf spelar hon sina käraste
melodier om och om igen under långa aftnar.
Alldeles som hon tänkt sig.
Blott hjertats stormar ville icke lägga sig,
som hon hade hoppats. De 40 åren, som
hon så mycket längtat efter i hopp, att de
skulle sänka sin kyliga svalka öfver hennes
sinne, de medförde intet lugn. Hennes höst
var för yppig och rik.
Hon tänkte derpå i dag, der hon ännu
låg i sin bädd med den hvita kissen i famn.
Kyrkklockorna ringde till ottesång, en
solstråle smög sig fram mellan gardinen,
kanariefogeln qvittrade i rummet bredvid, der
flickan gick och stökade. Troligen dukade hon
kaffebord med blommor och grönt åt sin
matmor.
Dunkla och obestämda smögo sig tankarne
fram i hennes hjerna, hälften tankar, hälften
drömmar.
Var hon ändtligen lycklig nu?
Nej, nej, hon var det icke.
Det var för tungt, för tomt, för ödsligt
detta lif. Hvad hjelpte de 40 åren, då
hennes hjerta ännu klappade lika fordrande
som vid 20, hennes blod forsade, och
hennes själ längtade efter ett väsen, som hon
kunde gifva alla sina tankar. Längtan grep
henne med vemodig styrka, hon tryckte
armarne hårdt om det lilla mjuka djuret i sin
famn.
Hvarför var det ej ett barn? Hennes
barn, en gnista af hennes själ. Hon skulle
icke: fråga efter, hvar hon fått det ifrån.
Verlden skulle gerna få smäda och peka
Bleuette.
Tillegnad H. Maj:t Drottning Isabella II af Spanien.
Markisinnan de Güell.
Moderato. —
Piano
482
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
