Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52. Fredagen den 27 december 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
talar M. S. Schwartz med lacksam rörelse
om »mamma Trotzig», som hon till
skilnad från sin egen mor benämde sin
fostermor, hvilken lär varit en i alla afseenden
rättrådig och förträfflig qvinna. Huruvida
hon förstod de spirande anlagen hos den
lilla, ytterst lifliga fantasirika fosterdottern,
är deremot en annan sak, men att hon ej
mäktade förqväfva dem är ett faktum. Rita
och »kludda» ville den lilla på allt, hvad
hon kom öfver, skrifva en hop barnsliga
historier ville hon också, och läsa — ja,
det ville hon framför allt, läsa allt, hvad
som kom i hennes väg. Men med
linnesömmen gick del deremot inte så bra, och
stickstrumpan antog under hennes hand
förunderliga proportioner, till icke ringa
bekymmer för »mamma Trotzig», hvilken
befann sig i ungefär samma predikament som
en höna, då denna ser sina fosterbarn styra
kurs mot dammen och oförskräckt stå på
hufvudet deri. Troligt är också, att hon
mer än en gång frågade sig sjelf: »Hvad
månde varda af detta barnet?»
Då M. S. Birath var nio år gammal,
dog emellertid hennes fosterfar, och så stod
hon för andra gången utan hem. Men
vänner till den aflidne antogo sig henne nu
och uppmärksammade snart hennes
ovanliga anlag för ritning och målning. Allt
tydligare framträdde dessa under årens lopp,
och så fick hon, då hon fyllt femton år,
ändtligen ordentlig undervisning deri.
Framstegen voro förvånande, kännare förespådde
henne en vacker framtid, och dåvarande
kronprins Oscar uppmuntrade hennes
talang genom att inköpa några af hennes
taflor. Men så kom en plötslig sjukdom,
som tvingade henne att för ett helt år låta
penna och pensel hvila, och då hon
tillfrisknade, hade hennes forna håg för
målning fått en mäktig rival i den
återvaknande kärleken till literära idrotter, hvilken
växte dag från dag, tills den slutligen
fylde hela hennes väsen.
Ännu publicerade hon dock ingenting,
och när hon (1840) gifte sig med
öfverdirektören vid d. v. teknologiska institutet,
Gustaf Magnus Schwartz, en afsvuren
fiende till allt hvad qvinliga skribenter hette,
såg det ut, som skulle hon aldrig komma
att publicera något. Dock: läsa fick den
unga frun, kanske mer än hon ville, läsa
måste hon, men vetenskapliga och
filosofiska arbeten, sådana som intresserade
hennes man, och som han fordrade äfven skulle
intressera henne. Derjemte invigde han
henne i sitt älsklingsstudium, frenologien,
som till slut i viss mån blef äfven hennes,
så alt det första som hos en främling fäste
hennes uppmärksamhet, var hufvudets
bildning och pannans form, efter hvilka hon
om hans karaktär bildade sig ett
totalomdöme, som icke sällan slog in på pricken.
Och så lades så småningom hos henne
genom dessa och andra allvarligare studier
grunden till en ganska mångsidig bildning,
välgörande för hennes blifvande
författar-kall. Hon visste nu sin väg och beträdde
den med i början ovissa, men sedermera
allt fastare steg, trots de många svårigheter
den erbjöd.
Den första af dessa svårigheter var en
knapp tid. Hushåll, barn, studier — när
skulle hon skrifva? Och skrifva måste
hon, om hon skulle kunna lefva, det
kände hon.
Dock: en verklig kallelse öfvervinner alla
hinder. Så äfven hennes. Den tid, som
dagen nekade henne, röfvade hon från
nattens hvila, och när hennes man såg
hennes obetvingliga lust, gaf han med sig så
till vida, att hon fick skrifva, men utan att
utsätta sitt namn. Och så utkom (1851)
på Östlunds och Berlings förlag en novell:
Förtalet, hvilken dock icke var hennes
första arbete, ty Passionerna skrefs redan
förut, fast den utgafs ett par år senare.
Under signaturen S** och sedermera fru
S. S. följde nu en samling större och
mindre berättelser, alla präglade af en rik
fantasi och en ovanlig kombinationsförmåga,
alla med begärlighet mottagna af en
ständigt större läsekrets, som lifligt undrade,
hvem som dolde sig bakom den så
omtyckta signaturen. Endast hennes egen
man bibehöll sin gamla motvilja för
hennes sysselsättning, ehuru vid särskildt ett
tillfälle bokstafligen öfverbevisad om sitt
misstag. Han hade nämligen en gång
påpekat inför henne en tysk uppfostringsskrift
såsom särdeles ypperlig och önskat att
den, vederbörligen omarbetad och
förkortad, måtte återges i svensk form. Och en
vacker dag kom han, liflig som alltid, in
till henne med den försvenskade skriften,
försedd med ett ypperligt företal, i handen,
utropande: »Se här skall du få se! Nu är
den der tyska skriften öfversatt och
bearbetad och detta på ett. högst förträffligt sätt.
Det märks genast, att en karl gjort det.
Om det gält ditt lif, kunde du aldrig
skrifvit en sådan bit!»
»Och dock har jag skrifvit den,» bekände
den unga frun leende. »Du kan fråga
förläggaren, om du icke tror mig.»
Tablå!
Från den dagen fortsatte hon att skrifva
med ständigt stigande framgång, fast ej
under sitt eget namn, förr än efter sin mans
död (1858.) Hvarje nytt arbete var en ny
triumf, och snart flög hennes rykte kring
hela den bildade verlden. Mellan hennes
först utgifna arbete: Förtalet och hennes
sista: Bertas anteckningar, utgifvet 1872
har hon skänkt publiken ett stort antal
romaner ocli noveller, alla lästa med en
be-gärlighet, som aldrig tycktes tröttna, och
många af dem öfversatta till danska, tyska,
franska, engelska, holländska och polska
språken. De flesta af dem ha utgått i två
och tre upplagor och somliga ha tryckts i
Tyskland, innan de utgifvits i Sverige.
Utrymmet, medgifver icke alt här anföra
namnen på dem alla, men de som väsent
ligast torde ha bidragit till hennes
ofantliga popularitet kunna vi ej underlåta all
nämna, emedan de, likt porträtt af kära
personer, ålerföra lill oss glada och
lyckliga minnen från en tid, då vår egen själ
var ung och romantisk och då romanen
äfven hade för den läsande allmänheten en
vida större betydelse än nu. Säkert skall
månget anlete klarna inför de välkända
rubrikerna Tvänne familjemödrar, Mannen
af börd och qvinnan af folket, Arbetet
odlar mannen, Börd och l/ildning, Ar
mannens karaktär hans öde ? Sladd och osk uld,
Positivs-pelarens son, Guld och namn, m. fi.
Hvilken af oss äldre har ej läst dessa
arbeten, hoppals, lidit och njutit med dessa
hjeltar och hjeltinnor nr lifvet och
fantasien, så som vi kanske aldrig gjort det
sedermera?
Ty det fans i alla dessa böcker, liksom
det fins hos vissa sympatiska menniskor,
ett slags oemotståndligt intresse, ett
vinnande behag, som fängslade läsaren till den
498
grad, alt han icke kom sig för att
reflektera, innan han med lif och själ var midt
inne i händelsernas hvirfvel och
personernas öden. Och när han slutat läsningen,
när han ändtligen tyckte sig böra
reflektera och dissekera — hade han icke hjerta
dertill, emedan alla dessa personer blifvit
honom så välbekanta och kära som
»köttsliga kusiner», minst sagdt, och sådana
dissekerar man icke, utan tager dem som de
äro, tager dem helt enkelt i famn.
Man — d.v. s. kritiken — har anmärkt,
att fru Schwartz lemnat allt för stort
spelrum åt fantasien och för litet åt
karaktärsskildringen, att hon låtit händelserna
spela hufvudrolen och förbisett det myckna
stora, som kan rymmas inom det
hvardag-ligas trånga ram, och det är ju möjligt.
Hennes arbeten ha väl lika litet som
andras kunnat vara felfria. Men säkert är,
att hon ej sändt dem ut i verlden »blot
till lyst», ulan alltid genom dem velat ställa
fram en fostrande tanke, påpeka ett
tryckande missförhållande, sträfva för ett ädelt
mål. Och deri ligger hennes ära samt
troligen också den egentliga grunden till
hennes popularitet, fast den stora massan af
läsare kanske mera anat än förstått det.
Som enskild person och i sitt hem är
fru Schwartz en af de älskvärdaste
menniskor man kan påträffa, blid, enkel,
vinnande och hjertlig. Begåfvad som hon är
med en ovanlig lätthet att uttrycka sig och
intresserad för de flesta förhållanden i
lifvet, är hennes konversation i hög grad
angenäm. Man glömmer då, att hon är sjuttio
år, för att blott beundra lifligheten i
hennes anletsdrag, värmen i hennes
uttryckssätt och skärpan i hennes i förstånd. Den
som sett henne i forna, friskare dagar
väntar nästan, att hon under samtalets gång
skall resa sig med samma spänstighet som
då, högväxt, ståtlig, imponerande . . .
Men hon sitter helst stilla nu mera.
Plågan har vidrört henne med sitt förlamande
finger och lemnar henne blott för korta
stunder. Dock har den ej förmått
underkufva henne, ty hon klagar icke. Af
ro-manhjeltinnornas skaparsinne har blifvit en
verklighetens hjeltinna, en tålig
korsdra-gerska. Mycket har lifvet tagit ifrån henne,
bland annat en hängifven väninna, med
hvilken hon delat sorger och fröjder i
öfver trettio år; men det bästa har hon dock
ännu qvar: kraftfulla söner, som älska och
vörda henne, täflande om lyckan att turvis
ega henne hos sig, och barnbarn, som sprida
sol öfver hennes aftonslig.
Och hon förtjenar sin lycka, om någon
gör det, ty få ha kunnat älska de sina,
slräfva oeh uppoffra sig för dem sä som
hon. Få ha också ernått en rikare
belöning. Lea.
-m
Ärade läsarinnor!
Nu under jul- och nyårshelgen erbjudas eder många och
goda tillfällen att verka för Idun, om I så viljen. I aflägsen
hos och mottagen besök af vänner och bekanta. Gören klart
för tf?m, att de ej böra försumma prenumerera pä Idun.
Betänken, att om en hvar af Eder blott anskaffar en enda ny
prenumerant, så blir upplagan derigenom fördubblad ooh
redaktionen derigenom satt i tillfälle att utvidga och förbättra tidningen.
Framför allt: dröjen ej sjelfva att prenumerera, så vida I
viljen erhålla tidningen utan afbrott!
Prenumerationspriset ställer sig sålunda:
Idun med Modetid.: Idun ensam: Modetidn. ensam:
heltår kr. 6: 50 heltår ...kr. 4: — heltår kr. 5: —
halft år . » 3: 25 halft år . » 2: — halft år . » 2: 50
qvartal » I: 65 qvartal » I:— qvartal • I: 25
befordringsafgiften inberäknad.
Iduns prenumeranter erhålla sålunda Modetidningen fö r
h alf v a p riset. Bedafctionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
