Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52. Fredagen den 27 december 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
Idun år 1890.
Med uästa nummer begynner Idun sin
tredje årgång. Läsekretsens oupphörliga
utvidgning torde bättre än något annat gifva
vid handen, att vi lyckats intressera den
svenska frun timmers verlden för Idun och
vinna våra läsarinnors förtroende. Talrika
skrifvelser från den senare äfvensom
tidningspressens enhälliga loford bära vittne om, att vi
lyckats träffa den rätta tonen.
Några stora löften vilja vi ej gifva, men
ett lofva vi, och det är att oförtröttadt
arbeta på att göra tidningen i alla afseenden
bättre, rikhaltigare och prydligare, allt efter
sora abonnenternas antal ökas. Nya
medarbetare af båda könen hafva vi på sista tiden
lyckats erhålla, och flere hoppas vi snart
kunna förvärfva. Och af våra hittills
varande medarbetare qvarstå dess bättre alla.
Det qvinliga porträttgalleriet kommer så
till vida att utvidgas, att porträtt meddelas
i minst hvart annat nummer, ja oftare, om
förhållandena så kräfva.
En gång i månaden skall Idun derjemte
meddela en kortare öfversigt af mera
märkliga tilldragelser, som under den närmast
föregående månaden timat — detta på det de
läsarinnor, som ej hafva tid och tillfälle att
mera noga följa dagspressen, måtte hållas
någorlunda à jour, med hvad som händer och
sker. Yi tro, att de flesta läsarinnor skola
hålla oss räkning härför. Denna afdelning
kommer att skötas af fil. doktor Otto
Sjögren, den framstående historikern.
Eu nyhet, som torde blifva välkommen för
många unga husmödrar, äro de matsedlar,
som i hvart nummer komma att införas för
de olika dagarne i närmast följande vecka.
Matsedlarnas antal varda två för hvarje dag,
en enklare oeh en finare. Till dessa sluta
sig meddelanden om tillagningen af en eller
annan af de å matsedlarne upptagna rätterna.
Denna afdelning kommer, såsom vi förut nämt,
att handhafvas af en på detta område
synnerligen erfaren person.
En annan säkerligen för de flesta hem
välkommen nyhet är den eleganta och rikhaltiga
modetidningen, hvilken under namn af Iduns
Mode- oeh Mönstertidning från och med nästa
år tillhandahålles Iduns abonnenter för det
oerhördt billiga priset af endast G5 öre i
qvartalet eller 2 kr. 50 öre för helt år. Ehuru
endast ett profnummer utgått af den samma,
synes den dock hafva slagit synnerligen väl
an, ty af dem, som på Iduns byrå förnyat
prenumerationen för det kommande året,
hafva de allra flesta äfven tagit Modetidningen.
Att Idun för öfrigt på alla områden, såväl
de allvarligare uppsatsernas, som novellens
och berättelsens, skall bjuda på ett intressant,
ädelt och läsvärdt innehåll, våga vi försäkra.
Särskildt vilja vi redan nu meddela, att vår
högt ärade medarbeterska fru Mathilda
Langlet redan i det nya årets första nummer
kommer att boija en serie skildringar,
omfattande minnen ur hennes eget lif. Och att
äfven Are förbereder åtskilliga intressanta
uppsatser för Idun till det kommande året, tro
vi oss veta.
Flere goda noveller och uppsatser ligga
för öfrigt på redaktionens bord och skola
efter hand införas.
Under förhoppning att Iduns alla
nuvarande läsarinnor återkomma efter årsskiftet, vilja
vi tillönska dem ett godt slut på det gamla
året. Redaktionen.
Hvems var felet?
Äktenskapsstudie af Ottar.
Belönad med första pris vid Iduns loljetongstäfling.
(Forts, och slut.)
’lPl)0n kysste brodern och aflägsnade sig,
visserligen en smula orolig, men dock
utan att ångra det steg, hon tagit. Dagen
derefter afreste hon på morgonen från
Stockholm och efterlemnade i broderns hem en
tomhet, som kändes långt djupare än van-
lisrt. Nina hade efter återkomsten från
statt»
tionen dragit sig till baka till sina rum, och
Viktor, som medföljt hem, men ej under
vägen kommit sig före att säga något, gick
långsamt fram och åter, fördjupad i tankar.
Skulle han följa systerns råd och göra ett
försök, eller var ej saken hopplös redan från
början? Ja, hvem kunde veta? Men i ett
hade Gunilla otvifvelaktigt rätt, det kunde
icke gerna blifva värre, än det var. Han
skulle åtminstone ej hafva det att förebrå
sig, att han försummat något, som möjligen
kunde hafva gjorts. Han fattade sitt beslut
och gaf sig af på eu väg, hvilken han ej
beträdt på mången god dag, vägen till
hustruns rum. Fru revisorskan Rosengren skulle
jublat, om hon kunnat ana den oro, nästan
fruktan, som kommit öfver honom allt
starkare, ju närmare han nalkades den
förtjusande budoaren, med hvars inredande han en
gång så kärleksfullt sysselsatt sig.
Då ju ingen kunde ens ana hans besök,
var ej heller någon skiltvakt utstäld för att
afvisa honom, hvarför han kom utan hinder
fram till dörren, lyfte sakta en gardin och
såg in.
Ja, der satt hans unga hustru, som han
lofvat att älska och omhulda, med ett
sorgset och tankfullt uttryck betraktande en större
tafla, som han så väl mindes, när den
målades. Det var ett porträtt af honom sjelf,
taget under förlofningstiden oeh gifvet såsom
lysningspresent. Hvem kunde väl då hafva
tänkt, att hennes blick någonsin med detta
uttryck skulle hvila derpå? Och nu måtte
den hafva fördunklats af tårar, ty hon drog
upp näsduken och tryckte den mot ögonen.
Hade det endast varit för några år sedan,
skulle han inom en minut hafva legat vid
hennes fötter, men nu tvekade han att följa
sin stormande längtan att trycka henne till
sitt bröst. Han kunde ju ej veta, huru hon
skulle mottaga ett dylikt upplifvande af
flydda tiders förhållande. Men nu upplyfte hon
åter hufvudet och fick med det samma syn
på originalet till den bild, hon nyss
betraktat. En ljusning spred sig öfver hennes
drag, hon reste sig häftigt upp, och, glömsk
af alla föreskrifter,’ af allt, som utgjort
rättesnöret för hennes uppförande på senare tider,
utropade hon: »Viktor!» i en ton, som
ögonblickligen bragte honom till hennes sida.
Hon kände hans armar omsluta henne, hans
läppar trycktes mot hennes, och en omätlig
sällhet insvepte henne som i ett moln,
förtagande hvarje känsla och tanke, utom det
enda, allt uppslukande medvetandet, att de
älskade hvar andra.
Huru länge de stodo så, skulle ingen af
dem kunnat säga, men då de böljade
återkomma till sig sjelfva, sutto de i en soffa,
fortfarande tryckta intill hvar andra så tätt,
som skulle hädanefter ingenting i verlden
kunna skilja dem åt. Ännu hade intet ord
blifvit taladt, och då Viktor började tänka
redigt, föresatte hau sig att, om möjligt, inga
förklaringar nu skulle komma i fråga.
Hufvudsaken hade de klar: de älskade
hvarandra, kanske varmare och renare nu efter
pröfoingarna, än då de i glädjens och
lyckans solsken måhända något obetänksamt
ingingo sin förening.
»Min älskade,» började han, »låt det
förflutna hvila. En gång skola vi tala derom,
såsom om något, det der händt i en forntid,
då någon olycksalig förvillelse bländade oss.
Vi begynna från detta ögonblick ett nytt lif
i kärlek, ömsesidigt förtroende och
tillmötesgående, och jag ber dig på förhand att
hafva fördrag med mig, om jag stundom skulle
förefalla svår och ovänlig. Jag skall göra
mitt allra bästa att lägga bort alla fula
ovanor, men en man, och i synnerhet en
affärsman, har ofta omtanke och bekymmer, som
trycka, och är väl då ej så treflig. Men
just då får min älskade lilla Nina hafva
öfverseende med sin knarriga gubbe och tänka,
att han ej menar något ondt, utan allt jemt
älskar henne lika högt.»
»Min egen vän,» sade Nina sakta, i det
hon lyfte hufvudet från hans bröst och såg
på honom med tårskymd blick. »Det är nog
jag, som varit orsaken till...»
Men längre kom hon ej. Han tystade
henne med en kyss och sade sedan glädtigt
för att förjaga rörelsen:
»Vi hafva ju kommit öfverens om att låta
det förflutna vara förflutet. Låtom oss i
stället tänka på framtiden. Hvad säger du
om en. resa till Hamburg och Paris? Jag
hade ämnat företaga en sådan och får
härmed vördsamligen anhålla om min kära
makas sällskap.»
»Ack, så roligt det skulle vara,» utbrast
Nina lifligt, »och huru god du är,» utropade
hon med en ansats att åter falla in i det
rörande elementet.
»Mot mig sjelf i så fall,» skämtade
mannen. »Barnen skicka vi till Gunilla, oeh så
hemta vi dem på återvägen. Afgjordt?»
Men Nina svarade ej. En förfärande
tanke framstälde sig plötsligt för hennes själ
och kom henne att lösgöra sig från mannen
och sitta rätt upp i soffan. »Hvad skall
mamma säga?» Men i oeh med det samma
fann hon också, att äfven i afseende på
förhållandet till modern måste det förflutna vara
förflutet. Hon skulle aldrig kunna glömma
alla de stygga saker, denna sagt om hennes
make, som ju dock var så kärleksfull och
öfverseende mot henne, oeh det just nu, då
hon visste med sig sjelf, att hon varit så
felaktig. Äter framträdde minnet af den der
olyckliga balen för henne, och hon rodnade
djupt vid tanken på sitt uppförande. Nej,
han var ej simpel. Det var han, som var
den öfverlägsne, och hon kände, att hon
hädanefter skulle hata moderns favorituttryck
»fint folk». Det var, som hade en bindel
fallit från hennes ögon, och så slöt hon sig
åter tätt intill den, som hädanefter skulle
blifva hennes allt och sade sakta: »Gör
med mig hvad, du vill. Låt oss blott icke
skiljas mer.»
Viktor, som till en del anade, hvad som
försiggått i hennes inre, drog en lättnadens
suck och utropade hänryckt: »Åldrig, min
älskade lilla hustru. Nu ligger ju vår väg
klar. Framåt således på vår nya bana!»
Slut.
499
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
