Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 3 januari 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iö9<)
I DU N
? grgfï!
;et.
5, dagen har grytt!
Vår strid är förbytt,
Vårt syfte, vårt fält och vårt vapen är nytt,
Sanningens ära
Nu heter vårt mål,
Kärlekens lära
Det flammande bål,
Idrott och dygd nu vårt svärd och vårt stål.
Hör, hvad klang bland flitens hamrar!
Hör, kring ifverns hjul hvad sus!
Se, från tankens stjärnekamrar,
Se, hvad nya strålars ljus!
Hur det sjuder, hur det svallar
Djupt i folkens känsloström!
På förverkligande kallar
Tusenårig, helig dröm.
Framåt i striden —
En strid oss värd!
Framåt för friden
Med fridens svärd!
För sannings ära
På sannings stråt,
För kärleks lära
Framåt, framåt!
Brinnande böner,
O, sägen vår lott!
Kommande söner,
Är målet nådt?
Evighetslöner,
O, törnebekröner
Ej himmelen blott? . . .
Sekel må födas och sekel försvinna,
Släkten förödas och släkten upprinna;
Högre dock, högre bli hymnernas ljud:
Helig, helig, helig är Gud !
C. V. Modin.
r, îtitpit lu
Vid årsskif
själfstäncliga väsen, moderns ovilja genom
sin rent kroppsliga oskönhet.
Följden af denna afstängdhet blef för
den till intelligensen sa lifliga Fredrika de
mest bixarra och sjukligt uppjagade idéer;
sa umgicks hon åren 1813—14, då Karl
Johan uppeldat svenskarne mot Napoleon,
pä allvar med planen att, förklädd till gosse,
begifva sig till hären för att kämpa mot
»folkförtryckaren».
Hennes första vittra alster var ett poem
pä franska till månen. Hou var da endast
åtta ar gammal. Sedermera skref hon un-
der uppväxtåren allt flitigare tillfällighets-
poem och små teaterstycken; äfven försökte
hon sig redan da någon gång med smärre
prosastycken i berättande form. Hennes
begåfning började efter hand uppmärksam-
mas och skattas af föräldrarne och deras
umgängeskrets, som dock endast i den-
samma sägo den ytliga sällskapstalangen.
Tvånget i hemmet var henne alltjämt
olidligt. Blotta orden ära, frihet, odödlig-
lighet bragte hennes blod att svalla. Be-
gåfvad med en ovanligt liflig och kraftig
själ, fann hon sig utestängd från all bety-
delsefullare verksamhet. Kvinnans lott i
allmänhet och särskildt hennes egen kom
henne att rysa.
En bitter inre frost bemäktigade sig till
sist den nu uppvuxna ungmöns hela va-
relse. Ej ens i religionen fann hon någon
tröst. Hon kunde ej blindt tro, utan att
öfvertygas. Den bokstafskristendom, som
präntades i henne, förmörkade gudsbilden
i hennes hjärta. Under en lång följd af
år varade denna sönderslitande kris, under
hvilken hon tviflade på allt och förtviflade
om allt.
Så småningom stillades dock striden i
hennes inre. Hon intogs af ett oändligt
medlidande med alla olyckliga och betryckta,
beslöt egna hela sitt lif till att göra godt
åt andra. Försakelsen och hängifvenheteu
luttrade hennes själ. Hon fick slutligen
ett bestämdt andligt innehåll och ett mål.
Första tanken på att i tryck utgifva,
hvad hon författat, väcktes hos Fredrika
Bremer af behofvet att skaffa sig medel till
ett välgörande ändamål. Under sträng ano-
nymitet utsände hon 1828 den första sam-
lingen af sina sedan så ryktbara »Tecknin-
gar urhvardagslifvet». Detlifligaste bifall häl-
sade denna debut och föranledderedanföljande
år ett nytt häfte. Det tredje följde år 1830.
Inom mindre än tre år efter sitt förslå
framträdande fann hon den drömda rykt-
barheten redan vunnen. Hvarje ny rad
från hennes hand mottogs med stegradt
intresse; den klara stilen, den fina satiren,
den hjärtliga humor och varma medkänsla
för all mänsklig sorg och glädje, som kän-
netecknade hennes författareskap, förskaf-
fade detsamma från första stund otaliga
vänner.
Efter att under några år ha samlat sig
och idkat allvarliga studier började hon ut-
gifva en ny serie »Teckningar ur hvardags-
lifvet», som fullbordades under åren 1834-
1843. De förnämsta verken i denna följd
äro »Presidentens döttrar» och »Grannarne».
Visserligen hade, som vi nämnt,
redan tidigt hos Fredrika Bremer uppstått
den tanken, att kvinnan ej intog den ställning
inom det sociala lifvet, som med rätta till-
kom henne; men under sin tidigare period
på författarbanan uttalade hon den bestämda
öfvertygelsen, att hemmet utgör kvinnans
rätta verkningskrets, och att det för henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
