Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 3 januari 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 IDUN 3
vore en betänklig sak att träda upp offent-
ligt och taga del i det yttre samhällslifvet.
Hennes uppfattning i denna fråga under-
gick emellertid senare en betydlig förän-
dring eller — om man sa vill — utveck-
ling, och begäret att på, det verksammaste
arbeta för ett utvidgande af kvinnans ar-
betskrets och öfver hufvud sociala frihet
föranledde henne till en följd nya romaner,
där denna tendens spelar den förhärskande
stämman. Den mest märkliga af dessa är
»Hertha eller en själs historia», som utkom
1856 och genom sina våldsamma angrepp
mot det »maktegande manliga könet» väckte
ett synnerligt uppseende och en bullersam
motkritik. De kraf, bon där å sitt köns
vägnar framställde, ha dock sedermera vun-
nit såväl insteg i det allmänna rättsmed-
vetandet som till en stor del uppfyllelse:
myndighet vid viss ålder, tillfälle till kun-
skapers inhämtande vid högre allmänna
läroverk och universitet samt användning
i vissa befattningar i kommunens och sta-
tens tjänst.
Ar 1849, då Fredrika Bremer nått höj-
den af sitt rykte som hemmets skildrarinna,
företog hon en resa till Nord-Amerika för
att i den nya världen studera kvinnans
ställning i hemmen och samhället. Fruk-
terna af de omfattande studier, åt hvilka
hon egnade sig i det fjärran landet, nedlade
hon i det tre band starka verket »Hemmen
i nya världen.» Sommaren 1856 snörade
den outtröttliga författarinnan på nytt sin
rensel till .långfärd; denna gäng styrdes
kosan till österland. Under fem år söker
hon tillfredsställa sin oskickliga bildnings-
törst i Schweiz, Italien, Palästina, Grekland
och dess arkipelag.
Dagböckerna från denna tid utgåfvos i
6 delar under den gemensamma rubriken
»Lifvet i gamla världen».
Under det senare skedet af Fredrika
Bremers lif tog en djup och varm religio-
sitet allt mera öfverhanden i hennes åskåd-
ning och skrifter. Men äfven vid denna
sida af hennes andliga lif gjorde sig hennes
omutliga frihetssinne alltjämt gällande,
främst genom stränga strider med sitt eget
förnufts kritiskhet, därnäst i den ädlaste
och mest upphöjda tolerans. Ingen är
större motståndare till kyrkligt tvång än
hon. »Intet samhälle, ingen kyrka», säger
hon själf, »må tillmäta sig myndighet att
stadga, hvad som skall gälla i alla tider och
för alla. Endast en absolut frikyrklighet
är den allmänna kyrkan, förenande alla i
vördnaden för samhällets makt.»
I full öfverensstämmelse med andan i
sitt skriftställarskap var Fredrika Bremer
äfven i det praktiska lifvet en aldrig trött-
nande människovän, offentligen och enskildt.
Än ställer hon sig i spetsen för en insam-
ling bland svenska kvinnor till bildande af
ett räddningshem för vanvårdade barn, än
presiderar hon under koleraåret 1853 som
ordförande i en fruntimmersförening, som
i storartad utsträckning understöder de ota-
liga i nöd bragta. Hon söker skaffa arbets-
förtjänst åt frigifna brottslingar att dyme-
dels hindra deras återfall i last. Asylet för
ålderstigna fruntimmer i hufvudstaden,
Tysta skolan och Seminariet för bildande
af lärarinnor därsammastädes m. fl. välgö-
rande och allmännyttiga anstalter åtnjuta
hennes varma, verksamma intresse. I hela
sin praktiska verksamhet sträfvar hon följd-
riktigt att hos sitt kön väcka håg för bild-
ning samt medvetande om kvinnans själf-
värde och ställning som moder och syster
inom samhället.
Efter sin återkomst från den långvariga
orientaliska resan bosatte hon sig i Stock-
holm, där hon tillbringade fyra år under
utöfvande af otaliga välgörenhetsvärf. Som-
maren 1865 flyttar hon till sitt gamla
barndomshem Arsta, sysslande med planer
för en ny omfattande resa, denna gång öf-
ver Finland till Ryssland. Dessa mänsk-
liga beräkningar skulle dock korsas af än
mäktigare. På en kyrkfärd juldagen samma
år ådrog hon sig en häftig förkylning, och
innan det nya året gick in, hade Fredrika
Bremer slutit sina ögon till den långa hvi-
lan efter ett lif, rikare än de flestes på
outtröttlig verksamhet i höga syften.
I år kunna svenska kvinnor begå fjärnde-
delssekelfesten af den ädla systerns minne.
Hennes namn bar blifvit till ett baner, kring
hvilket sträfvarne för kvinnokönets andliga
och materiella lyftning med förtröstan och
stolthet sluta sig tillsamman; hennes lefnads-
gärning till en hållbar grundsten, på hvilken
de bygga. Mycket af det i hennes idéer,
som stötte samtiden som förfluget och öf-
verspändt, har nu blifvit till en praktiskt
pröfvad verklighet och befunnits sundt och
godt; än mera återstår helt visst ännu att
göra. Men segern skall icke svika hennes
fana framdeles, såsom den hittilldags icke
gjort det. Den lyftes därtill från första
stunden allt för högt, och dess duk bär in-
skriften: Rättvisa för alla, i sanning och
frihet!
Anmälan.
Någon anmälan i detta ords vanliga be-
märkelse behöfva vi naturligtvis ej göra för
våra förutvarande abonnenter, hvilka väl alle-
sammans — åtminstone hoppas vi så — skola
möta oss i Iduns spalter äfven pä det nya
året. De känna oss och Idun redan så väl.
Några ord böra dock sägas om tidningens
syfte, särskildt för de nytillträdande abon-
nenterna.
Idun vill, i korthet sagdt, göra skäl för
det namn, som dess läsarinnor själfva gifvit
henne, nämligen »damernas egen tidnmg».
Den vill därför ock sysselsätta sig med allt,
som rör och intresserar fruntimmersvärlden.
Allvarligare uppsatser, berörande och bely-
sande allt, som kan innefattas i uttrycket
»kvinnan och hemmet», skola omväxla med
ädel, sund och intressant förströelselektyr.
Goda husliga rön och råd skola hädanefter
som hittills i riklig mängd meddelas, och
vänta vi med tillförsikt allt fortfarande tal-
rika bidrag till dessa afdelningar från tid-
ningens egen vidsträckta läsekrets. Och med
den talrika medarbetarestab, vi haft lyckan
få samlad omkring oss, våga vi hoppas, att
våra ärade läsarinnor, såväl de nya som de
förutvarande, skola få skäl att vara nöjda
med tidningen och dess innehåll.
Särskildt vilja vi påpeka, att Iduns kvin-
liga porträttgalleri kommer att bli synnerligen
rikhaltigt.
Bland nyheter, som torde varda särdeles
välkomna, är den billiga och rikhaltiga mode-
tidningen, som från och med detta år till-
handahålles Iduns ärade läsarinnor. Likaså
det regelbundna införandet af enklare och
finare matsedlar för hvaije vecka, hvilket ta-
ger sin början i detta nummer.
En nyhet, som väl torde på somliga håll
mottagas med blandade känslor, är det förän-
drade stafningssätt, som vi från och med detta
nummer infört i Idun. Då emellertid detta
stafningssätt, för hvilket Svenska akademiens
nyaste ordlista ligger till grund, af kungl.
maj:t påbjudits till användning i skolorna och
väl likaledes kommer att varda officielt, hafva
vi, ehuru det har många inkonsekvenser att
uppvisa, ansett oss böra antaga detsamma.
I öfrigt hoppas vi, att allt nytt, som in-
föres i Idun, äfven skall visa sig vara godt.
Och i den förhoppningen samt i det ännu
vissare hoppet att på det nya året återfinna
alla våra förra läsarinnor, tillönska vi Iduns
hela läsekrets
ett godt nytt år.
Redaktionen.
Ett arbetsfält.
»
Ila husmödrar ha nog större eller min-
dre erfarenhet af de obehag och för-
tretligheter, man kan ha af tjänare,
och ändå kan man, bedröfligt nog, ej vara
dem förutan. Låt vara att felet ej uteslu-
tande är tjänarnes, så är det lika fullt ett
obehag, som gör det ofta nog tungt för hus-
modern och äfven för de öfriga familjemed-
lemmarne.
Om man en gång kunde komma därhän,
att hvar samhällsklass betjänades af sina egna
medlemmar, vore bestämdt en stor del miss-
hälligheter utjämnade.
Hos allmogeklassen är ett djupt misstro-
ende till »herrskap» inrotadt, hvilket hvar
och en lätt märker, som något lefvat tillsam-
mans med folket. Det är svårt för en all-
mogeman att tro, det en »herre» vill honom
väl, utan några biafsikter till egen fördel.
Hos »öfverklassen» ser man också ofta ett
visst — inte precis förakt, men åtminstone en
tryckande öfverlägsenhet gent emot »under-
klassen», hvilket än mer underblåser misstron.
Detta förhållande är djupt införlifvadt i
bägge parternas föreställningssätt och allra
mest hos allmogen, som mindre genom bild-
ning varit i tillfälle att afskaka gamla för-
domar, och för att ändra detsamma fordras
ännu rundlig tid.
Nu för tiden ser man ofta annonser, hvari
flickor ur den s. k. bättre klassen erbjuda
sig som hjälp vid förefallande göromål inom
familjen eller ock som barnsköterskor, —
»barnfröknar» som man får se dem benäm-
nas i tryck.
Att dessa platser, synnerligast de senare,
skola anses så underordnade, tycker jag är
bra besynnerligt. Man hör ofta sådana flickor
känna sig så »beroende». Visst äro de, så
väl som alla andra människor, beroende af
andra, men jag kan ej inse, hvarför de äro
det mar än andra. En tjänsteman är ju
också beroende af sina förmän. En kvinlig
telegrafist anses ju vara oberoende och lika-
ledes en kvinlig kontorist med 800 à 1000
kronors lön —jag tror t. o. m., att de anses
ha det mycket bra. En telefonist har visst
6 à 700 kronor.
Nu är det ju så här i världen, att en fru
ej uteslutande själf kan sköta sina barn, efter-
som hon har flere förpliktelser inom hemmet.
Därför är hjälp för henne lika nödvändig som
en kontorist på ett kontor eller en telegrafist
på en telegrafstation, och det inser hon myc-
ket väl Likaså är platsen nödvändig för
»fröken», hvilken utan den kanske ej kunde
ta sig fram. Således är det därvidlag som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
