Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 17 januari 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 I DU N 1890
förefaller mig som en fågel, som en solig vår-
morgon slagit sig ner på mitt fönsterbräde
ocli sjunger, därför att det är vår rundt om-
kring — — men bara jag sträckte fram han-
den, skulle sången tystna och fågeln flyga.»
»Jag begriper nog, att jag måtte förefalla hen-
ne obetydlig, tråkig och dum. Men det är
omöjligt att hjälpa; då hon talar om böcker,
konst eller teater, .sitter jag bara och tiger,
men det är, därför att jag sitter i ångest, att
hon skall sluta tala, så jag inte längre skall
få höra det där förtjusande, sjungande tonfal-
let, hon har i rösten. Du vet ju, att jag hör-
de henne skratta, innan jag såg henne? Och
att jag redan var kär i rösten, innan jag ens
visste, huru vacker hon var. En kvinnas röst
har aldrig bedragit mig, — där den är mjuk
och varm och sjungande, där finns ett godt
och friskt hjärta, om det också är sig själft
omedvetet.» —■ — -— — — — — — —
Hon såg upp med en varm och tacksam
blick i sina stora, mörka ögon. Hur godt det
skulle ha varit att få älska en sådan man, -—-
— — hon tog nervöst till sig nya bref, —
— — »mor, om du såg uttrycket i hennes
ögon just nu! De äro så stora, så allvarliga,
att de kasta skugga öfver hela det lilla runda,
näpna barnansiktet, och där blir en sådan tju-
sande blandning af barnslighet och kvinlighet.
Och så milda de kunna vara, när hon ser på
blommor t. ex., hvar blick.är en smekning
nästan.» •— — — — — — — — — —
•— »Och så är hon så outvecklad, oaktadt sin
stora världserfarenhet. Hon han egentligen ej
lefvat, förstår du, utan bara representerat ef-
ter inlärda regler. Yårt lif, tankens och käns-
lornas, har hon blott sett på teatern och snud-
dat vid i osanna böcker. Jag tror aldrig, hon
hört en ton af mänskligt lidande eller fröjd,
som ej varit falsk eller förstämd.» -—■ — —
Och så vidare, längre ner: — — —- —
— — — — — — »Du skall inte döma
henne, som du gör, mamma, hon känner sig
ju inte själf, hon vet inte ännu, hvem hon
är, hon tror sig vara någon helt annan. Hon
har aldrig fått komma in till sig själf eller till
andra människors väsen annat än genom kon-
venansens medlareskap. Hur kan du då tro,
att en sådan flicka är lycklig? Och utan att
hon är lycklig själf, kan hon inte sprida lyckan
omkring sig» — — — — —––––––––
Denna gång var hon helt blek, då hon såg
upp. Hade Johan rätt? Var hon inte lyck-
lig? Hade hon aldrig varit det? Hvad var
då lycka? Hon tog ett nytt bref —–––-
— — — — — — — »hon har ju aldrig
fått känna den glädje, som en uppoffring ger,
eller den styrka, som en seger öfver sig själf
innebär» — — — — — — — — — —
-—- — — Var detta ett svar på hennes fråga?
Ja, då hade hon aldrig varit lycklig! Ty i
hela sitt lif kunde hon ej påminna sig en
gjord uppoffring eller en försakelse eller
en kamp. Hon hade fått allt, hvad hon pe-
kat på, allt obehagligt hade aflägsnats, först
hos föräldrarne, där hon varit enda barnet och
mycket klen, och sedan i hennes gifte.
Aldrig lycklig! Hvilken gränslös längtan
efter lycka kände hon inte plötsligt, som ett
oresonligt, oeftergifligt kraf. Ty en ny värld
hade öppnats för henne i mannens bref, en,
af hvilken den, hon lefvat uti, blott varit en
vrångbild.
Hennes inlärda salongslexor, hennes på för-
hand uttänkta svar och rörelser, hela den sam-
mansatta mekanismen och det fint utarbetade
urverket, som kallas en världsdam, oföränder-
ligt korrekt och densamma vid hvarje timme
på dagen — det hade varit hennes lycka. Och
nu stod uret stilla, ett hjul hade gått sönder,
eller en fjäder sprungit af — och inom henne
hade det blifvit tyst. Hon förnam ej längre
det eviga tick-tacket af sitt eget lilla urverk
— men blott en stor tomhet, som bredde sig
ut öfver allt, där mekanismen förut tjänstgjort.
Hon grep åter efter mannens bref, men
denna gång med skälfvande händer. För hvart
och ett hon lade bort, steg ett häftigt: »mera!
mera!» upp på läpparne. Hon satt med fam-
nen alldeles full af bref, och utan att veta,
hvad hon gjorde, tryckte hon hvart och ett
till sitt hjärta, häftigt och varmt, innan hon
lät det glida ned till de andra.
Alla talade blott om henne. Hela hans
värld, rörde sig kring »hans lilla poem», som
han kallade henne. Han blott lefde för att
skaffa henne glädje. Än var det bön om hjälp
att välja en dyrbar gåfva eller en öfverrask-
ning, som mor och son beredde tillsammans,
eller en fråga om ressällskap till utrikes brun-
nar och bad, ty själf skulle han med någon
drumlighet eller försumlighet bara retat henne.
Hon var ju van vid en sådan världsmannaru-
tin som faderns, och han, Johan, var en ohjälp-
lig bourgeois i allt sådant — — — — —
— — — — — — -—■ — — mera sällan
kommo nu uttrycken af hans djupa kärlek,
och det var dem hennes hjärta nu längtade
efter. Jo, se här var ett: — — — — —
— — »mor, du kan inte tänka dig en sådan
vårdag det varit i dag. De hvita syrenerna
hänga som brudslöjor i luften. Hon hade va-
rit ute och plockat vilda blommor till
vaserna, ty vi vänta främmande från sta’n, och
när hon kom, varm, med det ljusa, lockiga
håret som en guldsky kring hufvudet, gående
genom den hvita syrenallén, och med famnen
full af blommor, trodde jag det var våren själf,
som kom, och jag öppnade fönstret — för att
släppa den in; ofrivilligt räckte jag ut armar-
na för att lyfta henne upp från marken. Hon
bröt en hvit syren och räckte mig genom fön-
stret. Nu står den här och doftar, på mitt
skrifbord, och mina allra heligaste och bästa
känslor, som alla höra henne till, gömma sig
i de hvita små kalkarne»— —––––––––
Hon kunde ej läsa längre, en onämnbar ån-
gest pinade henne. Hvad kunde det vara?
Hon visste det ej själf, hon hade aldrig lärt
sig att tänka utan hjälp. Hon skulle velat
gråta, gråta — — — eller le–––- -—- hon
visste ej rätt hvilket — — — hon skulle
velat gå långt bort ■— — ut i skogen––––
eller bort till den där syrenallén. Blommade
den nu månne? Eller till en ström, en rik
och mäktig, och lyss’ på dess sång––––––
eller bara få kasta sig ned och gråtå.
Ack, bara få vara ung igen, men riktigt
denna gång, ej med hopsnördt hjärta! — —
Så började hon åter läsa. Ibland föllo bref
från andra personer i hennes händer, men hon
kastade otåligt undan dem. Det retade och
plågade henne, att alla andra, utom hon, hade
kännt, älskat och beundrat honom.
Men hans bref blefvo småningom mera sorgs-
na, tyngre. Där talades nu mest om affärer.
Då och då, när modern kanske klandrat, bröt
kärleken fram som en lidelsefull glöd, så myc-
ket starkare, som den tycktes undertryckt —
— — — — — — — —- »du har inte
rätt att döma henne ohörd, mamma. Du kän-
ner henne ej, hon är bortskämd, det kan väl
vara, men där finns intet ondt, blott obrukade
krafter. Felet är ensamt mitt, hade jag blott
vågat i början lägga hennes hjärta in emot
mitt, så hade jag nog mäktat fylla dess tom-
het, om så också mitt eget skulle brustit, för
att glida in i hennes, droppe för droppe.
Men på det afståndet vi stå till hvarandra —
hur är det möjligt? Och jag är rädd att bli
löjlig» — — —––––— — — — —
Hvilket fel? Hvad menade Johan? öch
afståndet? Hennes föräldrar hade ju alltid
lefvat i hvar sin del af våningen, och hon
hade ju kopierat sitt lif efter deras. Hon
kunde ej minnas, att hon annat än undantags-
vis smekt mannen under deras korta äkten-
skap; det brukades ej i hennes hem; det hade
där stämplats som ofint. Och i allt hade hon
följt föräldrarnes exempel och böjt sig för »goda
tonen». De hade gift bort henne, lofvat hen-
ne all den lyx, hon varit van vid. Och hon
hade låtit dem bestämma. Hon hade fått
allt, hvad de lofvat henne, och således hade
hon alltid, tills i dag, trott sig lycklig. Men
nu, nu visste hon, att lyckan var något helt
annat — — —• — — — — Hvad kunde
Johan mena med fel? Här räckte inte de
gamla tröstegrunderna till, så mycket fattade
hon blott. (Forts.)
Från Iduns läsekrets.
En förfrågan.
Skulle någon eller några af Iduns många läsarin-
nor, hvilka äro så lyckliga att ha ordet i sin makt,
ej känna sig manade att bemöta Aves uppsats i n:r
49 af denna tidning för i fjol?
Den, som skrifver dessa rader, har alltid dragit sig
för att i skrift uppträda offentligt och vet sig alls
icke ega den skicklighet, som erfordras för att våga
»draga blankt» mot en, som för så skarpa vapen
som Ave; men då hon önskat och väntat förgäfves,
att någon annan måtte göra det, och antager, alt
artikeln i fråga under julbrådskan förbisetts, så an-
håller hon härmed att få fästa uppmärksamheten å
den samma. Eller månne ej det anatema, som Ave
utslungar i följande ord: »Hvarje kvinna, som åta-
ger sig ett arbete af den art, att det lika bra läm-
par sig för mannen som för henne, gör orätt emot
hela samhället, ja, kränker sedelagens heliga allvar,
om hon nedsätter arbetslönen på grund däraf, alt hon
kan lefva på mindre inkomst än mannen» kräfver ett
litet genmäle?
Aves bevisföring är för öfrigt härvidlag sådan, att
den synes mig punkt för punkt kunna gendrifvas.
I ett har Ave rätt: att det finnes sjelfviska ar-
betsgifvare, hvilka betala en kvinna en så skamligt
liten aflöning, att vederbörande skulle blygas att er-
bjuda den åt en man; och det fastän kvinnan kan
sköta samma syssla som mannen lika bra, om ej
bättre : men, så ringa denna »skamliga aflöning» än
är, kan man i alla fall kalla den lysande i jämfö-
relse med, hvad en barnfröken, en hushållerska, ja
t. o. m. de flesta lärarinnor erhålla. Och hvarför
då förmena kvinnan att förbättra sin ställning? Där-
för att hon tager bort tillfällen till förtjänst för man-
nen, hvilken har större lefnadskostnader än hon, me-
nar Ave. Ja, nog är det sannt, att mannens lef-
nadskostnader äro större än kvinnans; men om de
också nödvändigt måste vara det, undra vi. Behöf-
ver ej kanske kvinnan, om hon är frisk och arbetar
strängt, äfven hon en god och kraftig föda, och kan
ej hennes apjtit också vara god? Jo, helt visst. Det
är således ej ätandet, som gör skillnaden i lefnads-
kostnader så stor ; men månne det ej möjligen kan
vara drickandet, ja just drickandet, tillika med ci-
garrerna, kortspelet, kafélifvet och mycket annat,
som ej så noga. kan specificeras.
Frågas nu, om kvinnan, på det att mannen skall
få dessa sina lefnadsbehof tillfredsställda, ej är i sin
goda rätt, då hon mottager en syssla, genom hvil-
ken hon ej endast själf kan lefva, utan äfven, hvil-
ket många gånger inträffar, är i stånd att under-
stödja åldriga föräldrar och unga syskon; eller må-
ste hon, utom arbetets tunga, äfven bära på medve-
tandet, att hon »kränker sedelagen» ?
Ack, mina kära medsystrar, I, som. tanken som
jag, hjälpen mig att öfvertyga Ave i denna punkt.
Jag, med min ovana att skrifva, skulle göra det allt-
för klumpigt, och min föresats var verkligen, som
jag i början antydde, endast att påvisa, fastän jag,
drifven af mitt intresse för saken, glömt mig och
öfverskridit den gräns, inom hvilken jag borde hål-
lit mig. Elma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
