Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 24 januari 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34 I DU N 1890
Det är tjänligt,
att ädla själar blott med ädla nmgås.
Hvem är så fast, att han ej kan förföras ?
Shakespeare.
och öfver hela landet lästa veckorevyer kom
»den lilla Arboga-mamsellen» till del. Af
Arv. Ahnfelts monografi öfver Crusenstolpe
finner man, att det varit grefve Fr. Kalling,
som fäst C:s uppmärksamhet â Arboga Tid-
nings redaktris. Äfven från två andra pres-
sens stormän fick hon vid mer än ett tillfälle
uppmuntran och broderliga råd: August Sohl-
man och Arvid Gumælius.
Emellertid fann hon hjälp vid det typo-
grafiska arbetet nödvändig, och ’hon beslöt
att söka denna hjälp hos medlemmar af sitt
eget kön. Sedan försök att få elever ur de
mera burgna samhällsklasserna misslyckats,
upptog hon snart sagdt från gatan ett par,
tre flickungar om 14 à 15 år. De voro
snälla och villiga samt hade snart inhemtat
typografiens konst; andra följde efter, så att
Louise Söderqvist — så var den första sven-
ska kvinliga boktryckarens och den första
svenska kvinliga tidningsutgifvarens namn —
år 1862, då hon flyttade sin verksamhet till
Stockholm, hade kring sig en liten stam-
trupp i det typografiska arbetet inöfvade unga
kvinnor.
I Stockholm mottogs den kvinliga bok-
tryckaren med den största välvilja och upp-
märksamhet af Typografiska föreningen: dess
stadgar öfverlemnades genast till henne och
hon,jämte hennes moder,inbjöds städse till före-
ningens samkväm och fester. Sedan Louise
Söderqvist 1865 ingått giftermål med den
högt aktade bokförläggaren Sigfrid Flodin,
utvidgades hennes boktryckeri i betydlig mån
och sysselsatte under många år bortåt 30
unga flickor.
Samtidigt blef det Flodinska hemmet sam-
lingsplats för särskildt snart sagdt hela det
litterära Stockholm på 1860- och 70-talen.
De Flodinska mottagningarna voro mönster
af harmlöst skämt och fint umgängeslif och
äro för dem, som däri hade lyckan få deltaga,
oförgätliga. Och bland alla dessa gäster,
däribland syntes sådana celebriteter som da-
merna Lea, Pilgrimen och fru Schwartz samt
herrarne Sohlman, Elias Sehlstedt, Edvard
Bäckström, professor Arrhenius, Otto v. Fei-
litzen, Adolf Hedin m. fl., rörde sig det
Flodinska tryckeriets unga arbeterskor le-
digt och otvunget, nästan som döttrar i
huset. Detta förhållande var ej det minst
tilltalande i de angenäma festerna.
Ar 1874 upphörde Louise Flodin med sin
typografiska verksamhet samt har sedan varit
sysselsatt med litterärt arbete, hufvudsakligast
såsom medhjälparinna i sin makes förlags-
affär, för hvilken hon bl. a. utfört flere för-
träffliga öfversättningar från tyskan, engelskan
och holländskan. Men äfven på andra håll
— Nya Dagligt Allehanda, Sv. Familj-Jour-
nalen, Tidning för Trädgårdsodlare m. fl. —
ha under de senare åren alster af hennes väl
skurna penna då och då varit synliga. Den
högstämda kantat, hvilken, med musik af
F. v. Heland, föredrogs vid sällskapet L. W:s
25-års-fest i fjor, var författad af Louise Flo-
din. Hoif var ock en af stiftarinnorna af
nämnda sällskap.
»Att sunda vettet,
af liimlen gifvet,
må göras fruktbart
i siillskapslifvet :
det är vår mening.
Och vår symbol?
Till ljus vi sträfva:
det är vårt mål!»
»Min förtjänst har varit ganska ringa» —
skrifver Louise Flodin i ett bref till den, som
tecknar dessa rader —; »det berodde mest
på min mor, som lik en ängel stod vid min
sida, kanske också på mitt lifliga tempera-
ment och mitt glada lynne, att jag obruten
kom öfver stötestenarne. Om jag varit nog
lycklig att kunna öppna en ny väg till för-
värf för den svenska kvinnan, så är det mig
en glädje, men min högsta ära är att vara
Sigfrids hustru.»
Dessa ord äro för henne, den blygsamma,
den goda, så kännetecknande, att jag ej tror
mig bättre kunna afsluta min lilla teckning
än med deras återgifvande.
Birger Schöldström.
4^-
Sen till, att Idun med Modetidning
finnes hos alla edra bekanta!
=3^
Vintern efterlyses!
h
fördömda vinter, det är synd och
skam
att öfvergifva gamla svenska jorden,
ty på det sättet, som du nu far
fram
är du en parodi på vinter vorden.
Hvar är din frost och isens blåa glans
och hvita flingors skimrande baletter? —
Förr på min ruta helt artistiskt spanns
af dina händer vackra isbuketter!
Nu regnet evigt emot rutan slår, .
och gatan forsar uti strida strömmar,
och stormen, som om hösten köra får,
fram öfver taken jämt med lösa tömmar.
Har du då ej försyn för gammal sed,
vill du nu hçrska efter nya lagar? —
då packa fort din influensa ned
och drag i frid, hvart katten du behagar!
Vi vilja gubben Vinter ha igen,
som kom i vargskinnspels och björnskinns-
stöflar —
visst var han bister nog, vår gamle vän,
men kär han var oss utaf tusan böflar!
Han gaf oss slädpartier, skridskois
och gjorde lynnet friskt som vinterdagen —
det sved i skinnet på ett trefligt vis,
men lilla supen sved så godt i magen.
Nej, käre gubbe, kom i herrans namn
och skaka snöfall’n öfver nordens riken —
hvar enda »kotte» skall ta’ dig i famn —
vi sakna dig som Björnson republiken.
Daniel Fallström.
Vårt umgänge.
vad har du för ett umgänge ? är en fråga,
^ 1 som ofta göres vänner och bekanta
emellan, hvilka äro bosatta på skilda orter.
Våra vanor, seder och manér, taga ofta ge-
stalt efter tonen i den umgängeskrets, inom
hvilken vi dagligen röra oss. Frågan efter
vårt umgänge har därför en djupare innebörd
än många af dessa intetsägande fraser om
välbefinnande m. m., som eljes utbytas mellan
vänner, hvilka tid och rum hålla skilda från
hvarandra. Stundom händer det, att det blott
är en ytlig fåfänga, som ligger till grund för
denna fråga. Man vill få tillfälle att till egen
och andras uppbyggelse omtala, af livilket
fint och förnämt umgänge man själf profite-
rar, och därför frågar man: Hvad har du
för ett umgänge? I hvarje fall blir svaret
rätt mycket upplysande med afseende på be-
skaffenheten af vår karaktär, vår egen mora-
liska ståndpunkt. Ty människans umgänge
och hennes »ståndpunkt» befinna sig i ett
ganska intimt förhållande af motsvarighet till
hvarandra. En och hvar känner ju till det
gamla ordspråket: säg mig, med hvem du um-
gås, och jag skall säga dig, hvem du är. Och
liksom ordspråken i allmänhet, sådana de
vuxit ut från folkets hjärtan, uttala en på
pricken träffande sanning, så innehåller äfven
detta en sanning, som sällan jäfvas af erfa-
renheten.
Människan är af naturen ett »sällskapligt
väsen», utrustadt med gåfvor, hvilka kunna
komma till sin fulla utveckling endasl genom
umgänge med andra, men äfven behäftadt
med fel, oarter och kantigheter, till hvilkas
affilande och bortnötande den dagliga berö-
ringen med andra väsentligen bidrager. Lem-
nad allena på en obebodd ö, där hon vore
afskuren från allt umgänge med andra, skulle
människan snart förirra sig till en skef och
ensidig lefnadsriktning, ja, måhända rent af
förfalla i en slö idiotism. För en sund och
normal utveckling är umgänge alltså någon-
ting oumbärligt. Men allt beror härvid på
»hvad för ett umgänge». Andan, stämnin-
gen i den krets, där man ofta rör sig, är af
stor betydelse för vår sedliga och intellektuella
utveckling. Ty likasom man ofrivilligt och
utan att själf veta därom, tager intryck af
det man ofta läser, särskildt i ungdomsåren,
då sinnet är mera böjligt och mottagligt så
väl för godt som ondt, så påverkas vi äfven,
och i ännu högre grad, af de lefvande böc-
ker, som vi kalla människor, i hvilka vi un-
der det ständiga umgänget dagligen läsa.
Och hvem vet ej, hvilket inflytande, välgö-
rande eller skadligt, de tidningar och böcker,
ur hvilka man dagligen hemtar kanske sin
enda andliga näring, hvem vet ej, hvilket in-
flytande dessa utöfva på ett ungdomligt, okri-
tiskt sinne. Huru ofta bildar man ej sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
