Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 24 januari 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 ’IDUN 35
åsikter och sin öfvertygelse därefter. Dag för
dag ledas våra tankar i en viss strömfåra,
och hvad händer? Inom några är, ja, inom
en ännu kortare tid äro vi till vår inre män-
niska ej längre desamma, som dâ de böckerna
eller de tidningarna för första gängen kommo
i våra händer; vi hafva tum för tum så små-
ningom omskapats till hela vår grundriktning,
hela vår världsåskådning. Den son eller den
dotter, på hvars sedliga och allvarliga upp-
fostran vi offrat all ospard flit och omsorg
för att leda på goda vägar, är icke alltid
densamma, då han eller hon under^ferietiden
återkommer från skolan, pensionen, fabriken
eller universitetet. Kamratlifvets inflytelser
och hvarför icke äfven umgänget med sådana
böcker, som vid de ungas andliga omyndig-
hetsålder borde vara förbjuden frukt, hafva
ofta ödelagt barnahjärtats skära, oskuldsfulla
rosengård och där inskjutit tankar och frågor,
som mera tära på det inre lifvets märg än
bidraga till dess friska blomstring. Och så-
som det tillgår i barnavärlden, så tillgår det
äfven ofta i de »andligen myndigas» värld,
där under den dagliga sammanvaron den ene
så småningom bibringar den andre sina grund-
satser med den kraft, som den starkare eger
öfver den svagare, till dess att den senare
uppgifver sin ståndpunkt och obetingadt ka-
pitulerar under den starkares fana, utan att
fråga efter, om det är stenar eller bröd, som
man sålunda räcker honom.
»Yi födas alla som originaler, men dö alla
som kopior», säger en genialisk författare.
Det finns med andra ord hos en hvar, som
födes, ett individuelt anlag till någonting nytt
och själfständigt, som förut aldrig funnits till;
men detta nya drunknar i de flesta fall snart
nog i den allmänna opinionens allt nivelle-
rande vågor. Och få äro de, som lyckas
kämpa sig igenom vågorna och rädda så myc-
ket af denna personlighetens ursprunglighet,
som erfordras för att blifva en af de starkare,
som kunna hjälpa till att föra tidens hjul
framåt i god riktning. De flesta dö likväl
som kopior, och kopior oftare af det dårak-
tiga och fula, än af det goda och sköna. Och
imitationen, kopieringen eger mestadels rum
i och genom umgängeslifvet. Det slår ej gärna
felt, att den, som förtroligt umgås med en
fåfäng och lastbar människa, själf till sist skall
blifva lastbar, om han ej redan är det. Det
slår ej heller felt, att den som står under
inflytelsen af ett godt, friskt och rent um-
gänge, däraf så småningom skall röna ett hel-
sosamt intryck till skydd emot tidens frestelser.
Att lyckligt välja sitt umgänge är därför
lika viktigt, ja, ännu viktigare än att rätt
välja böcker. Men ett val bland det hun-
dradetal af människor, med hvilka vi komma
i beröring i lifvet, är ingen lätt sak och for-
drar mycken människokännedom och stor
världserfarenhet, som ofta ej vinnes utan många
förut gjorda förödmjukande missräkningar.
Oftast är det likhet i samhällsställning, verk-
samhetsart, yttre vilkor af bildning, som vid
valet äro de bestämmande faktorerna, och
detta är ju helt naturligt och äfven fullt be-
rättigadt. Men ännu oftare är det likhet i
lefnadsvanor, seder och förströelser, hvilka
framkalla den inre sympatien och föra män-
niskor tillsammans. Och känner man då en-
dast en i sällskapet, så kan man lätt sluta
till, hurudana alla de andra äro med hänsyn
till seder och grundsatser, om de också hafva
kunnat avancera mer eller mindre långt på
den en gång beträdda vägen. Men samstäm-
migheten i grundsatser är icke på en gång
färdigbildad. Den fordrar sin tid — utveck-
lingen må gå i ond eller god riktning -— för
den ene en längre, för den andre en kortare
tid, allt efter olika anlag och böjelser.
Och det är icke allenast i det myllrande
folklifvet i de stora städerna, som fara är för
handen för den oerfarne att inväfvas i ett
för hans andliga och sedliga lif skadligt um-
gänge. Äfven under inskränktare förhållan-
den, såsom på landsbygden, där tillfälle till
val af umgänge knappast gifves, kan själfva
den rådande bristen blifva lika skadlig. Man
är nämligen under sådana förhållanden, för
så vidt man ej rent af kan undvara umgänge,
hänvisad till hvad som finnes, huru beskaf-
fadt det än må vara. Och det händer då
lätt, att mången med de bästa grundsatser,
hvilken dock varit värd ett bättre öde, föres
in i ett kotteri, där fåfänga och högmod el-
ler en sedligt slipprig umgängeston är förher-
skande, och där det alltså för den ensamme
fordras mer än mänsklig kraft att hålla sitt
hjärta obesmittadt. Lemnad åt sig själf, må-
ste där äfven den dygdige, utan att själf veta
det, så småningom göra den ena eftergiften
efter den andra för den riktning, som beher-
skar mängden. Och om han ej i tid vaknar
och föredrager intet umgänge framför ett då-
ligt, intages han alltmer af den rådande stäm-
ningen, insnäijes alltmer i förförelsernas nät
och glider steg för steg utför, till dess han
helt och hållet formas till likhet med sina
stallbröder, antager deras vanor och genom-
tränges af deras grundsatser. Och icke förr
släppes det arma offret, än han blifvit så ho-
mogen med sitt umgänge, att han ej annor-
städes trifves.
Hvad vi häraf hafva att lära, är först och
främst, att man ej bör vara allt för snar att
knyta obekanta vänskapsförbindelser. Det är
sedan icke alltid så lätt att upphäfva en så-
dan, när man finner sig taga skada däraf.
Men lycklig den, som i ett stilla, fridfullt
och soligt hem eger sitt bästa och förtroliga-
ste umgänge bland maka, barn och anhöriga;
han står tämligen oberörd af de vindar, som
blåsa genom det yttre umgänget i världen.
K. A. Har/ström.
I forna dagar.
Strödda blad ur minnets album, samlade
af Mathilda Langlet.
II.
Sjungare-Anna.
$V?\et var en vacker, solig morgon på våren.
I salen i den, lilla prestgården stod
^57 frukostbordet dukadt, och där såg ganska
trefligt ut, oaktadt den mer än enkla möble-
ringen. Den prestgård finnes icke till numera,
där man skulle nöja sig med sådant. Lågt
var det i taket och fönstren voro små, så att
de gulrandiga rullgardinerna uppfästes på det
primitiva sätt, att de med händerna rullades
upp omkring käppen till öfre kanten af fön-
sterbågen, där en lång bandögla var fastspi-
kad på utsidan af gardinen, hvilken band-
ögla drogs fram och hängdes upp på en innan-
för gardinen uppsatt spik eller knapp. I
denna bandögla hvilade nu den upprullade gar-
dinen säkert nog, men icke fingo fönstren
vara vare sig höga eller breda, det var na-
turligt.
På långväggen framför fönstret åt sjösidan
stod en, naturligtvis pärlfärgad, utdragssoffa,
s. k. pinnsoffa, helt enkelt af furuträ, med
fina ornamenter och utskärningar. Den var
försedd med ett trälock, men vid högtidliga
tillfällen lades därpå en madrass, öfver hvilken
breddes ett täcke af grön boj, försedt med
halfalnslånga fransar i »blandade färger» af
hemspunnet och hemfärgadt ullgarn, brunt,
blått och gult. Pransarne voro upptill flätade
liksom i ett galler och det hela ansågs vara
både smakfullt och elegant.
Yid andra fönstret, på kortväggen, stod ett
fällbord, nu uppslaget; ett halft dussin trä-
stolar, en ofantlig, gulmålad dragkista och en
pärlfärgad skänk med pilastrar och refflor full-
ändade möbleringen. En enda lyxartikel fanns
där — en tämligen stor spegel i mahogny-
ram och af högst egendomlig form. Så såg
det ut i prestgårdens sal och hvardagsrum,
där nu pastorn, hans fru och båda små flic-
kor sutto vid frukostbordet. Det vill säga,
pastorn och frun sutto, men småflickorna stodo.
Ända tills hon var åtta år stod Tinnie vid
bordet, men vid den tiden började litet mera
liberala åsigter göra sig gällande, och pastorn,
som var stor vän af det framåtskridande, tillät
genast barnen sitta vid bordet. Eljes var
det ganska vanligt, att barnen måste stå och
äta, ända tills de »gått och läst».
De små flickorna hade hvar sin tallrik väl-
ling framför sig och slefvade i sig anrättnin-
gen med god aptit. Smör — icke färskt, ty
sådant var en raritet, som sällan bestods, och
gammalt smör påstods dessutom vara »dry-
gare», hvilket det nog också var — sill och
bröd utgjorde de äldres frukost, nedsköljd med
litet skummad mjölk eller dricka. Stundom
varierades vällingen och det öfriga med »vatt-
gröt» sedan aftonen förut, uppstekt i smör,
eller någon gång gryngröt. Och dgnna tarf-
liga anrättning smakade vederbörande alldeles
förträffligt. Tidigt på morgonen dracks kaffe
med ett par skorpor till, men detta sträckte
sig naturligtvis icke till barnen.
Just som de små skrapade sina tallrikar för
att få med ända till sista resten af vällingen,
kom Hedda, barnjungfrun, in och sade, i det
hon började hjälpa barnen ett taga af »knyt-
servetterna» :
»Frun, nu är Sjungare-Anna här igen!»
»Jaså,» sade frun och såg inte egentligen
glad ut. »Ha vi något arbete åt henne nu?»
»Ja,» svarade Hedda med en blick på
spinnrocken i kakelugnsvrån, »det vore allt
bra, om hon finge spola litet till ylleväfven;
det färgade garnet är så skört och sitter ihop,
så det går så smått att spola» —
»Åbja,» sade pastorn, »låt henne vara här
ett par dagar — alltid hittar man på något
arbete åt henne.»
När frukostbordet var afdukadt, inträdde
också Sjungare-Anna med stor högtidlighet,
neg djupt och kysste både pastorn och frun
på handen och sedan några vanliga och som
högst nödvändiga ansedda inledande frågor
och svar blifvit undanstökade, drog Sjungare-
Anna fram spinnrock och nystfot och satte sig
till att spola garn.
Tinnie kröp upp i soffan och satte sig där;
hon visste, att det nu skulle bli trefligt.
Sjungare-Anna var nu en gammal kvinna,
men man kunde se, att hon varit ovanligt
vacker, liksom det ej var ondt om tillfällen
att få höra, det hennes röst i forna dagar
kunnat rivalisera med själfve klockarens. Öfver
allt, i tullvaktmästarens prydliga kammare, i
lotsens eller fiskarens tarfligare stuga, i herr-
skapernas barnkammare, öfverallt var Sjun-
gare-Anna en välkommen gäst och åhördes
hennes visor med djupaste intresse. Sjöng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
