Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 5. 31 januari 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DU N 1890
40
Det är med stora hjärtan som med världshafvet : de frysa aldrig till.
7/. ’Börne•
märker er frågande min upplyser, att dessa
murar och järngaller leda till »Kungliga
Myntet. »
Kommer ni blott därinom, försvinner med
ens fängelsestämningen. Den barske posten
gör er intet för ,när. En trädbevuxen träd-
gårdsplan, en ej just vanlig öfverraskning
vid hufvudstadens stenhusinträngda gator,
breder sig helt inbjudande framför er, och
ni hör på afstånd hammarslagen ljuda från
myntverkets smedjor.
I en idyllisk liten bostadslägenhet, halft
skymd af träden, läser ni på dörrens namn-
plåt: Lea Ählborn, Kungl. Myntverkets
gravör.
Om den flitiga konstnärinnan, hvilkens
tid och arbetsskicklighet ännu alltjämt tagas
starkt i anspråk, till äfventyrs har en minut
öfrig att slita sig från sin atelier, tar hon
själf på det mest förekommande sätt emot er
i den eleganta, med artistisk smak inredda
salongen, glänsande af en stilenligt genom-
förd rococos, gyllene prakt. Ni finner fram-
för er en liten liflig kvinna, öfver hvars
intelligenta ansikte de 64 åren farit med
mycket mild hand. Knappast ett grått strå
i hennes hår, ungdomlig blick, energi och
lefnadsmod i hvarje drag.
Då den, som skrifver dessa rader, för
eder räkning, ärade läsarinnor, nyligen gjorde
fru Ahlborn sin visit, visade hon just, huru
hon samma dag mottagit ett bref från Eng-
lands Idun, damtidningen The Queen i
Dublin, med anhållan om porträtt att in-
föras i dess spalter. Fru Ahlborn är vida
känd och beryktad samt ofta med stor heder
omnämnd i utlandets press, detta behöfde
nu icke detta enda lilla exempel lära oss.
Men jag tänkte vid mig själf, att det var
»i grefvens tid» Idun den gången gick att
införlifva ett nytt, intressant porträtt med sitt
galleri för att ej behöfva stå med harmen
att ha förekommits af en utländsk kollega !
* *
*
Lea Ahlborns lefnadshistoria är historien
om en outtröttlig flit, en okuflig energi och
en aldrig svikande arbetslust, uppburna af
rika naturliga anlag. Vi ha främst att be-
tänka, att på den tid hon »slog sig igenom»
och grundläde sin ställning,voro förhållandena
vida ogynnsammare än i våra dagarTör kvin-
liga arbetssökare på praktiska fält. Och då
medaljgravören vid Kungliga myntverket
L. P:son Lundgrens unga dotter, drifven af
en varm håg att egna sig helt åt konsten,
sökte inträde vid Fria konsternas akademi
medgåfvo ej ens dess statuter dylikt åt annat
än manliga elever.
Efter åtskilligt uppskof gjorde dock direk-
tionen ett undantag för Lea Lundgren —
ett första undantag, som följdes af andra
och till sist gaf upphof till stadgarnes ändring
i denna punkt.
Nu töfvade hon ej att med flitiga studier
begagna sig af det gjorda medgifvandet, un-
der det hon samtidigt i hemmet arbetade
under faderns ledning. Längre fram, då bild-
huggaren Qvarnström för en tid flyttade sin
verksamhet till Paris, erbjöd han, af intresse
för den förhoppningsfulla eleven denna att
medfölja. Ekonomiska skäl tvungo henne
dock att -tills vidare afböja.
Men tanken att i den stora världsstaden
efter de förnämsta förebilder och under den
kompetentaste ledning få utbilda sig i sin
konst lemnade Lea ingen ro. Hennes ovan-
liga arbetsförmåga och energi gjorde del
omöjliga möjligt. Medels trägna ansträng-
ningar genom natt och dag mot en ringa
förtjänst sammanbragte hon på ett år med
sina gravyrer och sin målning den nödiga
summan, anspråkslöst tilltagen visserligen,
men tillräcklig ändock alt sätta henne i
stånd förverkliga sin dröm. Och så styrdes
kosan till Paris!
Här nere erhöll hon nu genom Qvaru-
ströms bemedling fritt tillträde till den rykt-
bare Toussaints atelier, där hon öfvade sig
i modellering, under det hon samtidigt full-
komnade sig i graveringskonsten under led-
ning af vapengravören Barre.
. Hennes brors tilltagande sjuklighet tvang
henne emellertid att hösten 1853 återvända
till Stockholm. Hon hann nätt och jämt
hem att taga afsked för lifvet — af fadern,
som af alihärjaren koleran rycktes bort
inom få dagar.
Den sjuke brodern var ej längre i stånd
att upprätthålla gravörssysslan, och »Myntet»
stod i största bryderi! Verkets gamle chef,
öfverdirektör Almroth, som alltid högeligen
intresserat sig för Lea och hennes rika an-
lag, hade under hennes vistelse fallit ifrån.
Och den nye — hur skulle väl hans tanke
kunna falla på henne, en löga känd kvinna?
Där funnos dock till sist gamla vänner,
som ledde hans blick till det rätta, det enda
hållet, o.ch Lea Lundgren förordnades att
till en början bestrida myntgravörsbefatt-
ningen under broderns sjukdom. Och fyra
år senare, då stickeln för alltid föll ur dennes
hand, hade hon hunnit dokumentera sig
därhän, att ingen tvekan gafs.
❖ *
*
Men dessa fyra år och de, som närmast
följde — hvilka järnprof ställde de icke på
den »svaga» kvinnans arbetsduglighet och
snillekraft !
»I åtta år, de åtta första,» berättade hon
själf, och hennes ögon lyste ännu af väl-
berättigad stolthet vid mödornas minne,
»arbetade jag som en slaf. Jag kan säga,
att jag under denna tid fick »ligga i» under
18 timmar om dygnet. Det var icke endast
svårigheterna att själf sätta mig in i den
till tekniken här hemma då ännu outveck-
lade myntgraveringens konst, jag fick själf
utföra en massa snart sagdt handtverks-
arbete, som nu lemnas i andra händer,
sedan elever hunnit utbildas. Jag var då
den enda — och alla verks simplaste stämp-
lar och sigill, postverkets gamla tidnings-
stämplar, allt måste jag själf utföra!»
Men för denna förunderligt sega natur
var hvarje ny möda endast en ny sporre
till aldrig slappnande verksamhet. På den
tiden, då Lea Ahlborn — hon ingick år
1854 äktenskap med ornamentsbildhuggaren
Karl Ahlborn — öfvertog sin faders värf
vid »Myntet», stod konstens teknik, hvad
angick såväl stämplarnes gravering som
deras härdning och myntens eller medaljer-
nas prägling, på en jämförelsevis mycket
ofulländad ståndpunkt. I den dag, som i
dag nämnes, anses Sveriges myntverk så
långt ifrån stå efter, hvad de förnämsta ut-
ländska kunna prestera, att fastmer yrkes-
teknici från fjärran länder finna mödan
värdt att företaga de långa resorna för att
här studera fru Ahlborns verk.
Ty att det är hennes verk — det bestrides af
ingen. Ar efter år har hon^å egen bekostnad
företagit långa och dyrbara resor till den
gamla och nya världens alla delar, alla för-
nämsta städer framför allt, där myntningens
och medaljeringens konst utöfvas, för att
studera de tekniska framstegen på olika om-
råden. Hon har med kvinlig list, smidighet och
ihållighet skaffat sig tillträde, där yrkeshem-
lighetsmakeriets skarpaste "kontroll stängt
alla vägar för männen, för de andra. Och
sedan hon så samlat sina erfarenhetsskördar,
har hon här hemma omsatt dem i praktisk
tillämpning. Hon har aldrig skytt, att själf
i verkstaden och smedjan öfvervaka grof-
arbetets gång och att med samma hand,
som nyss under loupen med underbar pre-
cision förde stickeln till minutiöst utar-
betade detaljer, taga uti det glödande jär-
net för att reglera dess härdning.
* *
*
Att här komma med någon fullständig
förteckning på Lea Ahlborns verk kan ej
falla oss in. De äro därtill såväl allt för
många som förr tillräckligt kända. Vi vilja
endast i all korthet erinra om några af de
i ett eller annat hänseende märkligaste.
Förutom de redan förut omnämnda samt-
liga myntstämplarne uppgå fru Ahlborns
svenska medaljer till öfver 300, ett helt hi-
storiskt galleri, där gången och innevarande
tid mångfaldigt representeras. Öfver samt-
liga regenter och regentinnor af det Berna-
dotteska huset har hon graverat minnespen-
ningar; särskildt erinra vi om den synner-
ligen vackra medalj, Stockholms stad lät
prägla vid det nuvarande konungaparets
silfverbröllop. Förmälningsmedaljen öfver
kronprins Gustaf och Viktoria är ock mycket
känd och populär.
Den största svenska medalj, som någon-
sin präglats, och obestridligen ett af konst-
närinnans allra yppersta alster på detta om-
råde är medaljen öfver Upsala universitets
400-årsjubileum, som håller 3^ tum (10^ centi-
meter) i genomskärning. Vegamedaljen är
likaledes i godt minne som ett synnerligen
lyckadt konstverk.
Huru vidt fru Alhborns rykte trängt utom
fosterlandets gränser, bevisas främst af de
smickrande uppdrag, somfjärranifrånkommit
henne till del. Så graverade hon 1883 för
staden New-York medaljen till 100-årsjubi-
leet af Förenta staternas själfständighets-
förklaring; från England, Finland och Norge
ha uppslagen gifvits till Here af hennes
verk.
På det rent plastiska området har hon
ock öfvat en framgångsrik verksamhet med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0054.html
