Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 5. 31 januari 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1800
’ I D U N 47
en mängd karaktäristiska porträtlbysler oeh
åtskilliga helfigurer.
* *
*
All yttre utmärkelser och erkännanden åt-
följt så mycken konstnärlig talang, fram-
gångsrikt arbete och fosterländsk offervillig-
het är endast den sanna förtjänstens min-
sta lön. Den största bär den själf med sig
i den inre stolta tillfredsställelsen af en ovan-
lig lifsgärning, af en trogenhet i »pundets
förvaltande», som blott få kunna berömma
sig af.
Och all, ännu vid en framskriden ålder i full
själs- och arbetskraft, från den trängre kret-
sen af ett lyckligt hemlif kunna blicka till-
baka öfver slika vidder, tillryggalagda med
segerns honnör, det måste vara en- skön
lott, och, som Angelikas skald sjunger:
»mödan i minnet
lefver som möda ej mer, lefver som vunnen
triumf.»
Johan Nordling.
Det vackra medaljporträttet å första sidan har
fru Ahlborn haft vänligheten själf teckna ät Iduns
läsarinnor.
Serenad.
r?
doftRing len af huit syren,
en ljuf ceh långsam kantilen
ur guldregnssnårens gömma;
på huita lakan, huit och fin,
bak sängens huita tyllgardin,
min ueka, blundande blondin
har lagt sig ned att drömma.
Nu faller natt, ur blomrabatt
aromen stiger söt och matt;
o, mina sånger, sjungen
en uårnattsuaka, ljus och lång,
o, sjungen, sjungen lyckans sång
och hennes tanke gång på gång
i lena uågor gungenl
Hon slumrar tryggt, och drömmen
skyggt
ett slott åt hennes längtan byggt
på luftiga arkader,
med park som full af rosor står,
af palmer och cyUsers snår,
där högt fontänens vatten går
i gnistrande kaskader ...
En doftning len af huit syren,
en ljuf och långsam kantilen
att hennes fägring sjunga,
att uyssa sakta, sakta in
i drömmar hjärtevännen min
och hennes kyska jungfrusinn
på lyckans bolstrar gunga.
Emil K/éen.
W
Ett ord.
Af Ave.
■
jtt ord för litet kan stundom vålla mera
t bryderi än ett för mycket. Denna er-
farenhet har jag haft många gånger, då det
gällt att utjämna ledsamma följder af andra
personers ordknapphet; nu visas det mig af
»Elmas» rop om hjälp, för att öfvertyga »Ave»,
hur jag själf felat genom att ur den af henne
anförda meningen utesluta ett ord, hvilket jag,
när jag skref ifrågavarande artikel måste ha
förutsatt, att alla mina läsarinnor kunnat
tänka sig till. För denna min förseelse an-
håller jag ödmjukt om tillgift, i det jag tillika
förklarar såväl min mening i omskrifna sak
som orsaken, hvarför jag ej varit omständ-
! ligare i min motivering,
Hvarje kvinna, som åtager sig ett arbete
I af den art, att det lika bra lämpar sig för
mannen som för henne, gör orätt emot hela
samhället, ja, hon kränker indirekt, medelbart
sedelagen. Detta kan ju också omskrifvas:
Den, som ej med ord och handling arbetar
mot en eller flere rådande oseder, han, eller
hon, bidrager till att osederna främjas och
utbredas. Så menade jag.
Nu erkänner jag, att det varit min skyl-
dighet att gifva skäl för detta påstående; men
då Idun är en tidning, hvilken på samma
gång den läses af mogna människor, helt
säkert äfven utgör en kärkommen läsning för
mindre utvecklade själar, gäller det att, så
vidt ske kan, undvika vissa detaljer af lifvets
skuggsidor. Detta var ett af skälen till min
ordknapphet i anförda punkt; det andra var
min uppfattning af den betydelsefulla rörelse,
som, ensidigt nog, fått namn af »kvinnofrågan»,
hvilken för mig är något ännu mera och
större än blott en kamp mot mannen för
våra rättigheter. Jag ser nämligen i denna
vidtomfattande rörelse en sträfvan framåt och
uppåt till renare sedlighet och klarare upp-
lysnmg för båda könen samt däraf, som nöd-
vändig följd, mänskligare lifsvilkor för kvin-
nan som för mannen. Sedelagen, fattad i högre,
i kristlig mening, innehåller ju ej blott: Du
skall ieke göra ondt, utan den bjuder tillika,
att människan skall aktivt ingripa för att
främja det goda. Det är ju en känd sorglig
sak, att ynglingen och mannen saklöst mena
sig kunna bryta mot detta »du skall icke» och
därigenom skapat ät sitt kön en undantags-
paragraf till fördärf för hela mänskligheten.
(Skall jag månne behöfva förklara, att i den-
na regel finnes plats för undantagen?) Kvin-
nan klagar bittert öfver denna mannens själf-
tagna moral, och hon har sannerligen skäl
att göra det, ieke blott för det hon lider där-
vid, utan emedan mannen samt hela det
mänskliga samfundet tagit skada däraf.
Men medan kvinnan klagar öfver följderna
af mannens själftagna moral oeh stundom
med en viss själfrättfärdighet jämför sig med
honom, glömmer hon icke så sällan, att hon
indirekt, medelbart, arbetar på att styrka
honom i hans förmenta rättighet att sätta sig
öfver det gudomliga lagbudet: Du skall icke.
Hon förgäter, att hon är skapad att vara
mannen till hjälp, icke blott i sitt förhållan-
de som mor, hustru och syster, utan i det
hela, som en sedlig kraft, som hjärtesidan af
det mänskliga lifvet, hvilken i sig innesluter
stora och ädla andliga gåfvor. Denna kvin-
nans bestämmelse, hvilken är något helt an-
nat än dess vrångbild (kvinnan, mannens
egendom och slafvinna), denna bestämmelse
upphäfves ingalunda genom mannens försum-
melse att låta denna kraft få inflytande på
samhällslifvet. Våra plikter mot mänsklig-
heten upphäfvas ej, för det man hittills huf-
vudsakligen blott tillåtit oss att verka indi-
rekt på samhällsfrågornas lösning genom den
maktegande mannen. »
Nu stå vi dock vid gryningen af en tid,
som vinkar och manar oss till aktivt sam-
hällsarbete, vare sig i det stora eller det lilla.
Vi ega nu åtskilliga medel och utvägar att
verka direkt, omedelbart, för att skapa bättre,
mänskligare, d. v. s. sedliga förhållanden om-
kring oss.
På det man ej må beskylla mig för att
ha sökt undanflykter, skall jag tillåta mig
att tillämpa mina tankar på den sak, som
så häftigt upprört »Elma».
En man och en kvinna täfla om samma
tjänstebefattning; hon underbjuder honom i frå-
ga om lönen och afgår med sin förmenta seger.
Men hvarför använder hon just detta medel
för att slå tillbaka sina manliga medtäflarc,
det är frågan? Gör hon det, emedan hon fin-
ner, att männen i alla tider och fortfarande
fått och få för höga löner, oeh att det är
gagneligt för hela samhället, att de nedtryckas?
Nej, det kan ju omöjligt vara hennes mening,
minst i en tid, då man sträfvar att minska
vådorna af kapitalets allt för stora hopande
på få händer, och då kvinnofrågan utgör en
viktig del af arbetarefrågan, hvadan det så-
ledes måste ligga oss kvinnor om hjärtat, att
arbetslönen, så vidt möjligt är, höjes. Hvad
tänker hon då på, när hon underbjuder den
arbetssökande mannen?
Jag fruktar, att hon då tänker blott och
bart på sig själf, som på en varelse, den där
ej står i någon förpliktelse till samhället, och
resonnerar så här: »Jag eger ett föräldrahem,
där jag fortfarande kan bo — kanske också
äta — fritt. Jag har blifvit uppfostrad till
dygd och goda seder, är van vid ett enkelt,
sparsamt lefnadssätt, är herre öfver mina be-
gär och är, i min egenskap af bildad kvinna,
tämligen skyddad för svårare frestelser. Min
medtäflare däremot har ej längre något för-
äldrahem, utan måste betala hyra för sin bo-
stad och äta på värdshus eller dylikt. Detta
ger mig redan en fördel framför honom. Där-
till kommer äfven något annat: Han är en
ung man, har sannolikt samma vanor som
de flesta karlar och lefver något — fort.
Just denna sista omständighet kommer nu
mig särdeles till pass. (Jag skall ju ej gifta
mig med honom och är lyckligtvis ej heller
släkt med karlen). För att lefva så som
han nu gör, måste han skaffa sig en stor
aflöning för sitt arbete, och jag behöfver
följaktligen bara underbjuda honom för att
få platsen.»
Det är dock föga troligt, att själfviskheten
ens får så bestämd form i hennes tanke; om
hvarje kvinna bara vårdade sig om att tänka
och att för sig själf kläda tanken i ord,
skulle många af oss säkert handla klokare
än att sätta sin egen skenbara fördel i strid
mot en medmänniskas och sitt eget sanna
bästa.
Nu tror en sådan platssökande kvinna sig
vara utan alla förpliktelser till denne manlige
individ, som hon möjligen blott känner genom
ryktet. Hon har ej tillfogat honom något
ondt, inte rår hon för att männen ha sin
egen sedelag, hvilken i bland faller sig dyr
för dem? I hvarje fall rår hon ej for, huru
denne man lefver! Detta är ju det gamla
kända: »Skall jag taga vara på min broder?»
Men förutsätt, att dessa två äro bekanta,
att de träffas under själfva täflingstiden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0055.html
