Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 21 februari 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890
82_ LD U N
Skall kärleken rätteligen växa till, sâ mäste de äkta makarne dela allt med hvarandra.
H. Martensen.
hennes ögon öppna för likars bekymmer
och nöd, och i välgörenhetens tjänst var
hon redan gammal, då hon år 1881 i ja-
nuari grundade det verk, som skulle bli
hennes förnämsta lifsgärning, Härberget för
tjänstflickor, hvilket åsyftade att motverka
det onda, som här ofvan berörts, genom
att för en obetydlig afgift erbjuda platssö-
kande kvinnor godt nattlogis, spisning och
vård.
Mer än ringa var det grundkapital, med
hvilket hon började; en summa på föga
mer än 300 kronor — det var allt. Men
hon förlitade sig fast på, att offervilligt
arbete och ärlig vilja väl borde mötas
af bistående deltagande och krönas med
framgång, ochh on bedrog sig ej. Är
från år har herbergets verksamhet utvid-
gats, åt en stor mängd af sina kvinliga
gäster har det, förutom den tillfälliga vår-
den, ombestyrt fast plats, och många torde
de- unga arbetande kvinnor vara, som ega
det ensamt att tacka för sin räddning un-
dan faror, som redan gripit efter dem med
fruktansvärda klor.
För mången, som känner deltagande för
härberget och dess verksamhet, torde ett
litet besök där uppe vara glädjande och af
intresse, och ingen är väl lämpligare att
föra oss dit in än den varmhjärtade stifta-
rinnan själf.
».Tag vågar då bedja er att följa mig dit,» skrif-
ver hon i en af sina årsberättelser. »Vi stanna
utanför en dörr, på hvilken är fäst en namnplåt,
som säger oss, att vi ej tagit miste om vägen.
Vi ringa på klocksträngen, husmodern öppnar dör-
ren för oss och bjuder oss stiga in. Vi befinna
oss i en tämligen rymlig tambur och begifva oss
därifrån först till salen, mottagningsrummet, ar-
betsrummet och, som oftast under natten, sof-
rummet. Vi ha icke så noga gjort oss reda för,
huru det egentligen skulle se ut i ett härberge,
men vi erfara strax en känsla af hemtrefnad.
Möblerna, hvilka alla äro gamla, bestå af 3 bord,
hvaraf ett stort fällbord är uppslaget midt på
golfvet, en symaskin och omkring ett dussin trä-
stolar af olika färger och storlekar. Framför fönst-
ren hänga rullgardiner i brunt och hvitt samt
helt smala juteväfsgardiner med bruna kornicher;
från taket hänger på en grof järntråd en enkel
lampa; framför kakelugnen står en vacker kamin;
mellan fönstren hänger en större amerikansk trä-
klocka, och på väggen midt emot sitter ett stort
pappersark, upptagande »Ordningsregler» för här-
bergets gäster.
I sen eder omkring på den enkla, ja, bristfäl-
liga möbleringen ochfrågen, hvarifrån denna känsla
af hemtrefnad härleder sig. Varen goda och
tagen plats i de stora länstolarna af betsad furu,
så skall jag säga eder, hvari hemligheten ligger.
Den ligger helt enkelt däruti, att där icke finnes
en enda sak i hela rummet, hvilken ej talar om
välvilja och medkänsla för den värnlösa ungdo-
men; så har allt af hjälpsamma människor ploc-
kats fram ur dolda gömmor och med välvilja och
— jag älskar att tro — med bön till Gud om
företagets framgång gifvits af goda och deltagande
hjärtan. Därifrån denna känsla af trefnad och
trygghet, så välgörande för både ung och gammal,
särdeles för den, som i ordets fulla bemärkelse
är hemlös.
Om I sedan gån in i flickornas rum eller i de
egentliga sofrummen, så möter eder samma vän-
liga gifmildhet, ja, den följer oss i köket, i tam-
buren, in i husmoderns lilla rum och talar öfver-
allt sitt kärleksfullt deltagande och uppmuntrande
språk.
Sedan vi sålunda sett oss omkring i lokalen,
så tillåten mig att få framställa för eder, som
haft godheten följa mig ända hit, en och annan
af härbergets tillfälliga gäster. Denna lilla bleka
flicka, nästan ett barn, är 15 år, kom i höstas
upp till Stockholm från Kalmar län och fick tjänst
i en mycket fattig familj, som ty värr var lika
fattig på välvilja som på mynt. Hon kom en reg-
nig afton, utfrusen, hungrig, genomvåt och bedröf-
vad till härberget. Så snart hon hunnit hemta
sig litet, skola vi låta henne resa hem, så vida
vi ej kunna få en ordentlig plats åt henne. Flic-
kan där näst intill är 20 år; hon ser mycket be-
dröfvad och orolig ut, och detta ej utan skäl.
Hon har haft plats en tid på en s. k. matserve-
ring, men bief en dag trakterad med hugg och
slag af sin husbonde, så att hon icke längre vå-
gade stanna på sin plats. Hennes oro kunna vi
lätt fatta, den rör sig kring tvänne frågor: Skall
hon snart lyckas få en annan tjänst, och skall
hon där röna ett bättre bemötande ? Denna flic-
ka med det lilla näpna ansiktet är 18 år och har
måst lemna sin tjänst, emedan hon lider af värk
i ett ben. Hon skall söka sig in på Sabbatsbergs
sjukhus. Denna, omkring 28 år, ser mycket be-
skedlig och mycket slarfvig ut. Hon har tjänat
4 år på landet i en bondgård och kom förliden
höst till staden, emedan »hon blygdes att stanna
kvar, där alla kände henne, nu sedan hon gjort
så illa». Hon vet ej så noga, hvar hennes fäst-
man är, men: »Snälla fröken, till våren skickar
han mig pengar så säkert; det har han lofvat»
––– - — — men nej! nu kunnen I vara trötta.»
* i}:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
