- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1890 /
82

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 21 februari 1890 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1890
82_ LD U N
Skall kärleken rätteligen växa till, sâ mäste de äkta makarne dela allt med hvarandra.
H. Martensen.
hennes ögon öppna för likars bekymmer
och nöd, och i välgörenhetens tjänst var
hon redan gammal, då hon år 1881 i ja-
nuari grundade det verk, som skulle bli
hennes förnämsta lifsgärning, Härberget för
tjänstflickor, hvilket åsyftade att motverka
det onda, som här ofvan berörts, genom
att för en obetydlig afgift erbjuda platssö-
kande kvinnor godt nattlogis, spisning och
vård.
Mer än ringa var det grundkapital, med
hvilket hon började; en summa på föga
mer än 300 kronor — det var allt. Men
hon förlitade sig fast på, att offervilligt
arbete och ärlig vilja väl borde mötas
af bistående deltagande och krönas med
framgång, ochh on bedrog sig ej. Är
från år har herbergets verksamhet utvid-
gats, åt en stor mängd af sina kvinliga
gäster har det, förutom den tillfälliga vår-
den, ombestyrt fast plats, och många torde
de- unga arbetande kvinnor vara, som ega
det ensamt att tacka för sin räddning un-
dan faror, som redan gripit efter dem med
fruktansvärda klor.
För mången, som känner deltagande för
härberget och dess verksamhet, torde ett
litet besök där uppe vara glädjande och af
intresse, och ingen är väl lämpligare att
föra oss dit in än den varmhjärtade stifta-
rinnan själf.
».Tag vågar då bedja er att följa mig dit,» skrif-
ver hon i en af sina årsberättelser. »Vi stanna
utanför en dörr, på hvilken är fäst en namnplåt,
som säger oss, att vi ej tagit miste om vägen.
Vi ringa på klocksträngen, husmodern öppnar dör-
ren för oss och bjuder oss stiga in. Vi befinna
oss i en tämligen rymlig tambur och begifva oss
därifrån först till salen, mottagningsrummet, ar-
betsrummet och, som oftast under natten, sof-
rummet. Vi ha icke så noga gjort oss reda för,
huru det egentligen skulle se ut i ett härberge,
men vi erfara strax en känsla af hemtrefnad.
Möblerna, hvilka alla äro gamla, bestå af 3 bord,
hvaraf ett stort fällbord är uppslaget midt på
golfvet, en symaskin och omkring ett dussin trä-
stolar af olika färger och storlekar. Framför fönst-
ren hänga rullgardiner i brunt och hvitt samt
helt smala juteväfsgardiner med bruna kornicher;
från taket hänger på en grof järntråd en enkel
lampa; framför kakelugnen står en vacker kamin;
mellan fönstren hänger en större amerikansk trä-
klocka, och på väggen midt emot sitter ett stort
pappersark, upptagande »Ordningsregler» för här-
bergets gäster.
I sen eder omkring på den enkla, ja, bristfäl-
liga möbleringen ochfrågen, hvarifrån denna känsla
af hemtrefnad härleder sig. Varen goda och
tagen plats i de stora länstolarna af betsad furu,
så skall jag säga eder, hvari hemligheten ligger.
Den ligger helt enkelt däruti, att där icke finnes
en enda sak i hela rummet, hvilken ej talar om
välvilja och medkänsla för den värnlösa ungdo-
men; så har allt af hjälpsamma människor ploc-
kats fram ur dolda gömmor och med välvilja och
— jag älskar att tro — med bön till Gud om
företagets framgång gifvits af goda och deltagande
hjärtan. Därifrån denna känsla af trefnad och
trygghet, så välgörande för både ung och gammal,
särdeles för den, som i ordets fulla bemärkelse
är hemlös.
Om I sedan gån in i flickornas rum eller i de
egentliga sofrummen, så möter eder samma vän-
liga gifmildhet, ja, den följer oss i köket, i tam-
buren, in i husmoderns lilla rum och talar öfver-
allt sitt kärleksfullt deltagande och uppmuntrande
språk.
Sedan vi sålunda sett oss omkring i lokalen,
så tillåten mig att få framställa för eder, som
haft godheten följa mig ända hit, en och annan
af härbergets tillfälliga gäster. Denna lilla bleka
flicka, nästan ett barn, är 15 år, kom i höstas
upp till Stockholm från Kalmar län och fick tjänst
i en mycket fattig familj, som ty värr var lika
fattig på välvilja som på mynt. Hon kom en reg-
nig afton, utfrusen, hungrig, genomvåt och bedröf-
vad till härberget. Så snart hon hunnit hemta
sig litet, skola vi låta henne resa hem, så vida
vi ej kunna få en ordentlig plats åt henne. Flic-
kan där näst intill är 20 år; hon ser mycket be-
dröfvad och orolig ut, och detta ej utan skäl.
Hon har haft plats en tid på en s. k. matserve-
ring, men bief en dag trakterad med hugg och
slag af sin husbonde, så att hon icke längre vå-
gade stanna på sin plats. Hennes oro kunna vi
lätt fatta, den rör sig kring tvänne frågor: Skall
hon snart lyckas få en annan tjänst, och skall
hon där röna ett bättre bemötande ? Denna flic-
ka med det lilla näpna ansiktet är 18 år och har
måst lemna sin tjänst, emedan hon lider af värk
i ett ben. Hon skall söka sig in på Sabbatsbergs
sjukhus. Denna, omkring 28 år, ser mycket be-
skedlig och mycket slarfvig ut. Hon har tjänat
4 år på landet i en bondgård och kom förliden
höst till staden, emedan »hon blygdes att stanna
kvar, där alla kände henne, nu sedan hon gjort
så illa». Hon vet ej så noga, hvar hennes fäst-
man är, men: »Snälla fröken, till våren skickar
han mig pengar så säkert; det har han lofvat»
––– - — — men nej! nu kunnen I vara trötta.»
* i}:

*


Härbergets första lokal utgjordes af ett
par små rum vid Grefgatan. Med möble-
ringen och husgerådet var det i början
klent nog. Men härberget växte och vann
förtroende. Dess lokaler utvidgades år från
år, och där hemmet nu inrymmes — Klara
östra kyrkogata 7 — kunna 30 fullstän-
diga sängar bäddas, då vid flyttningstiden
tillströmningen af tjänstflickor är störst.
Huru vidtomfattande och välsignelsebrin-
gande härbergets verksamhet varit, synes
bäst däraf, att genom det sammas bemed-
ling under åren 1883—1888 öfver 1,000
tjänstfliekor erhöllo platser. Under de se-
nare åren ha tjänarinnor från härberget
varit mer eftersökta än någonsin, och till-
gången har ej på långt när motsvarat efter-
frågan.
Trots denna möjlighet att skaffa platser
åt flickorna, sökte fröken Nordwall att, så
vidt möjligt var, hindra tjänstsökande från
landsorten att strömma till städerna, väl
vetande, för hvilka faror de ofta där voro
utsatta. Men då de kommo, sökte hon
alltid på ett eller annat sätt få reda på
dem, erbjuda dem en tillflyktsort i härber-
get, hjälpa och råda dem samt skaffa dem
den för hvar och en lämpligaste platsen af
dem, hon hade på förslag.
# *
Det kärleksfulla hjärta har nu för alltid
upphört att klappa, hvars slag vibrera ge-
nom hvar enda af här ofvan citerade rader.
Men Lina Nordwalls verk öfverlefver henne,
och hennes minne välsignas bland tusenden
af tröstade och hulpna. Svenska kvinnor
kunna ej bättre hedra det än genom att
visa sig minnesgoda mot hennes stiftelse.
Närmast sörjes den aflidna af sin bro-
der, trafikchefen E. Nordwall, systern, fru
Silfversparre, gift med föreståndaren för
Rydbergska stiftelsen, kapten K. Silfver-
sparre, samt sin närmaste väninna och
trogna hjälparinna i lifvet, härbergets mång-
åriga föreståndarinna, fröken Louise Swens-
son, i hvars erfarna ledning det var den
döendes högsta tröst att få öfverlemna sitt
verk.
En moders bild.
Fyra sånger
af
Charlotte Lindholm.
(Belönade med hedersomnämnande af Svenska
akademien den 20 dec. 1889).
I.
Barnet.
Aftonskuggan bredt sin tunga slöja
Öfver lundens unga, friska vår,
Blomman ses sin lätta stängel böja,
Vandraren till ro och hvila går;
Trasten ensam sina drillar slår
I den tysta, enslig vordna dalen;
Varmt han sjunger, full af känsloglöd,
Om en tro, ej sviktande i nöd,
Om ett hopp, som luttradt är af kvalen,
Om en kärlek, hvilken har sin hamn
I oändlighetens djupa famn.
Barnet under purpurtäcket hvilar
I sitt sofrum på det höga loft;
Månen in sin matta stråle silar,
Luften mättad är af blomsterdoft;
Men fast allt, som eger lif, tycks domna,
Kan den lille pilt dock iclte somna,
Kvald han wider sig gå praktfull bädd.
» O min kära, evigt dyra mamma, »
Hörs de veka läppar smärtsamt stamma,
»Hvarför står du ej i nattdräkt klädd,
Som du förr det gjorde, barnet nära?
Aftonbönen var så lätt att lära,
Då du föresade sakta, ömt,
Hvarför sjunger du ej vespersången,
Har den stackars gossen du förglömt? —
Pappa sagt, du rest till fjärran länder,
Sagt, att jag får komma efter dit;
Men om du är borta, hvarför sänder
Du ett enda bref ej hit?
Dödens ande här ju plägar gästa
Och till himmelen, så har jag hört,
Helst ledsagar han de skönsta, bästa,
Torde hända han till Oud dig fört?
O, min moder, dväljs du på de höjder,
Till hvars ljus du sagt de ädle trå,
Låt mig dela dina hjärtefröjder,
Lyft mig till din himmel upp också!»
Barnets ängel kan ej längre bida,
Tyst han stiger ned med kvällens vind,
Breder sina vingar ut, de sida,
Kysser låren bort från barnets kind.
»Sof\ min son,» han hviskar, »hon är gången
Här från jordedalen, kvaf och skum,
Ej hon mera sjunger vespersången,
Hennes röst på jorden blifvit stum;
Men fast hennes toner ej I hören,
Sjunger hon uti den högre kören
Vid allfaders tron en härlig psalm.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0090.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free