Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 21 februari 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I D U N 83
Gången är hon ifrån tidens möda,
Räknad väl här nere bland de döda, ’
Men där uppe klädd med segerns palm.
Tag i arf det goda, som hon velat,
Glöm, hvad hon i svaghet lean ha felat,
Minns det bästa, som hon gjort och tänkt!
Med den eld, i unga ådror strömmar,
Verlca gladt för hennes skönsta drömmar,
Lef det lif, hon dig med smärta skänki!
När du lyktat har din lefnadsbana,
När du fidlgjort, hvad dig blef befaldt,
Mera skön, än här du mäktar ana,
Skall du skåda i en ny gestalt
Denna moder, som du nu begråter.
Frid, min son! Du ser den dyra åter.»
”Tala med din hustru”.
En bild ur lifvet af J. Bayer.
et finnes män, som i ovanlig grad hålla
på sin värdighet och med en viss ring-
aktning se ned på kvinnan. Enligt deras
djupt inrotade mening skulle denna värdig-
het på det betänkligaste hotas, om de med-
gåfve sina hustrur stämma i sådana angelä-
genheter, som de betrakta uteslutande höra
till mannens område. Af den sortens husre-
genter finnes det många, och de få endast i
sällsynta fall ögonen öppna för, att naturen
bestämdt, att kvinnan skall vara ett stöd för
mannen, att hon skall verka tillsammans med
honom och vid hans sida.
En förståndig man vet att akta sin hustru
som sin följeslagare för lifvet, sin mest be-
trodda väninna, och när han i andligt hän-
seende står öfver henne, söker han kärleks-
fullt draga henne upp till sig. Endast bru-
taliteten ser i kvinnan ett underordnadt vä-
sen och behandlar henne som ett sådant.
Men kan ett slikt behandlingssätt förenas
med vårt århundrades upplysta åskådning?
Är det nödvändigt för att upprätthålla man-
nens värdighet?
Det band, som knyter äkta makar tillsam-
mans, är ju dock af annan art än det, som
förenar husbonden och tjänaren. Öfverens-
kommelsen mellan man och hustru är af gu-
domligt ursprung; den, som slutes mellan herre
och tjänare, är af rent mänsklig natur. Ban-
det mellan de förra heter — eller borde dock
heta — kärlek, mellan de senare — pennin-
gar. Det är därför en gifven sak, att kvin-
nan aldrig bör stå under mannen, utan på
samma trappsteg som han och verka vid
hans sida.
Lägg därför åsido din stackars värdighet,
kasta öfver bord den orättvisa, blinda fördo-
men mot din hustru! Haf tillit till henne
och värdera hennes råd, i stället för att ring-
akta det. Tala med din hustru!
Se på de makar, som hålla samman och
verka gemensamt, hos dem skall du finna
ett kamratskap i allt, som frambringar de
vackraste resultat. För många af de stolta
männen kommer det ögonblick, då de ställa
sig på samma nivå som deras hustrur, det är, när
de själfva lidit skeppsbrott med sina idéer,
sitt ensidiga sträfvande. Då tala de med
sina hustrur.
Ett exempel ur lifvet skall förklara, livad
här är sagdt.
Det var en söndagseftermiddag. Herr R.,
som egde en stor affär i manufakturbranschen,
hade hela veckan granskat sina böcker eller
timtals som själsfrånvarande gått fram och
tillbaka på sitt kontor. Det var ej svårt att
se, att mannen trycktes af bekymmer. Han
hade visst ett tjog gånger granskat affärens
balans, men resultatet hade alltid blifvit det-
samma. Han var nära konkurs. Hvilka
utvägar skulle han tillgripa? Så tänkte han
på sin familj, som han på sitt vis höll myc-
ket af, och en inre röst tillropade honom :
»Tala med din hustru!» Men han skakade
på hufvudet, som om han ej ville låta en
sådan tanke få insteg. Hur skulle han ock-
så kunna komma fram därmed. Hans hust-
ru, med hvilken han varit gift ett tjugutal
år, ansåg sig vara en förmögen köpmansfru,
och det skulle vara synd att taga henne ur
denna tro. Men skulle det ändå inte komma
till sist? Hon hade ingen aning om de stora
förluster, han lidit under de senare åren, om
de tryckande affärskonjunkturerna. Hvad bå-
tade det väl, om han meddelade henne, hur
det stod till med hans affärer? Hon kunde
ju ändå inte hjälpa honom, kvinnor förstå
sig ju inte på dylikt. Prat, han, den starke
mannen måste söka att råda och hjälpa sig
själf! På detta sätt lesonnerade R., men den
inre rösten fortfor med sitt: »Tala med din
hustru!» Resultat af hans funderingar blef,
att han skulle söka sig en yngre kompanjon
i affären. Dennes insats skulle göra det stran-
dade fartyget flott igen, och så kunde ju allt
åter bli bra.
Fru R. hade emellertid märkt, hvilken oro
på sista tiden gripit hennes man. En kvin-
na har skarpt öga för dylika saker, och en
dag, då hon uppsökte honom på kontoret,
där han förtretad, men likväl vänligt visade
henne tillbaka, talade hon med honom:
»Det är något, som trycker dig, min vän,»
sade hon deltagande. »Säg mig, hvad det
är. Låt mig hära dina bekymmer tillsam-
mans med dig, såsom det är hvar och en hu-
strus plikt.»
»Barn, sådant där förstår du dig inte på.
Jag har lidit några förluster, som för tillfäl-
let sätta mig i liten förlägenhet,» svarade han,
halft undvikande. Men hustrun läste i hans
ögon, att mannen icke sagt hela sanningen.
Ömt lade hon sin arm kring hans hals
och tilg bönfallande på honom: »Låt mig
veta allt. Det är tyngre bekymmer, som
tryckt dig under senare tiden — säg mig
allt!»
Och nu kunde han tala. Fritt och öppet
skildrade han affärens ställning och lättade
så hela sitt beklämda hjärta.
»Tack, käre vän, för att du låtit mig veta
din ställning,» sade hon, »vi få nu handla
gemensamt för att söka komma ur den. Vän-
ta här ett ögonblick. Jag kommer strax
igen. » Med dessa ord lemnade hon rummet,
men var tillbaka om några minuter.
»Se här, hvad jag under tidens lopp sparat
ihop. Det är omkring tre tusen kronor. Tag
dem. Jag har samlat dem och gömt dem
för oförutsedda händelser. Hvad jag är glad
att kunna gifva dig pengarne.»
Han slöt sin trofasta hustru till sitt hjärta.
Visserligen var summan alldeles otillräcklig
för att med den kunna uppfylla de löpande
transaktionerna, men pengarne gjorde likväl
för ögonblicket god nytta.
R. afvisade nu icke mera sin hustrus bi-
stånd. De afhandlade tillsammans sin ställ-
ning och uppgjorde en plan, hur man skulle
kunna afvända katastrofen och utan främman-
de hjälp upprätthålla den gamla aktade fir-
man. Och vid detta tillfälle visade hon en
offervillighet, som i hög grad förvånade R.
Hushållet inskränktes, hvad som kunde
undvaras af bohaget såldes. Framför allt
förvandlades den lilla villan, familjens som-
marställe, i reda penningar; hans hustrus smyc-
ken gingo samma väg.
På detta sätt inflöto medel till affären —
och efter ett par års förlopp var den i full
gång igen.
Våra hvardagsrum.
JJjHet liar redan talats och skrifvits så oändligt myc-
tgp ket om detta tema, att det nästan kan synas
vågadt att ännu en gång beträda området. Och ändå
ha inte alla de långa epistlarne alltid varit nog för
att ändtligen medföra en ändring i inrättandet af våra
hvardagsrum.
Fruarna, hvilkas plikt det är att ordna hemmet så
trefligt som möjligt för mannen och familjen, äro icke
alltid så förståndiga, som man egentligen kunde hop-
pas och tro, då det gäller en ändamålsenlig förän-
dring inom deras område. När man nu för tiden
gör ett besök, föres man naturligtvis genast af vär-
dinnan med ett inbjudande leende till »förmaket»
eller »salongen», såsom det oumbärliga paradrummet,
allt efter omständigheterna, kallas. Där ser natur-
ligtvis allt mönstergillt och oklanderligt ut. All lyx,
all bekvämlighet, alla konstföremål äro här samman-
trängda för att gifva iakttagaren ett intryck af rike-
dom, men tyvärr äfven ofta af öfverlastning, ifall
iakttagaren är reflekterande och finkänslig. Salongen
är i våningen det bästa, det minst använda rummet.
Och ändå är detta alldeles oriktigt. Hvem bör väl
egentligen känna behag och trefnad, mannen, som
kanske hela dagen arbetar i en otreflig lokal för att
sedan under sina lediga timmar, kvällar och söndagar,
hvila ut och njuta inom kretsen af sin familj vid
den egna härden — eller de goda väninnorna, som
så gärna vilja ha sin lilla näsa med i andra perso-
ners angelägenheter? För hvem håller man våningen,
för sig själf eller för andra? Nåväl, jag tänker att
människan i första rummet lefver för sig själf; det
lär väl hvar och en, till och med den mest oegen-
nyttiga idealist, erkänna.
Visserligen är det ett vackert, om gästvänlighet
vittnande ordspråk, som säger: »Hvad bäst — åt
din gäst», — men för långt får det icke drifvas.
Det är - inte salongen, i hvilken gästerna mottagas,
som bör taga husmoderns första omsorg i anspråk,
nej, det är hvardagsrummet, i hvilket mannen och
barnen dagligen och stundligen arbeta och andas och
böra finna sig väl. Och hur skall då ett hvardags-
rum vara inrättadt? — På det mest ändamålsenliga
sätt och framför allt — gladt! Men emedan detta
är tämligen uttänjbara begrepp, tar jag mig friheten
litet närmare gå in på enskildheterna, naturligtvis
med den goda, allvarliga föresatsen att ej bli för
vidlyftig.
Först och främst bör alltså hvardagsrummet vara
det bästa, det vill säga det sundaste och gladaste
rummet i hela våningen. För luft och ljus, dessa
båda stora naturläkare bör alltid finnas tillträde.
Därför bort med de mörka tapeterna, med de dystra
gardinerna, som den nuvarande smaken, det nu rå-
dande modet bruka beteckna som »eleganta».
Låt solen skina in klart genom fönstren och på
de ljustapetserade väggarna, häng upp ljusa gardiner
och sätt under dem ett par gröna blommande kruk-
växter eller en frisk bukett ängsblommor och släpp
sedan ut er lilla gula favorit, kanariefågeln, som så
hjärtans glad slår sig ned på den högsta platsen i
rummet, gardinkornischen —■ och, tillstån det själfva,
ett sådant rum är bra mycket ljusare, mera inbju-
dande och äfven mera välgörande för ögat och hjärtat
äu ett dystert, af tjocka draperier förmörkadt rum,
i hvilket man nog kan vegetera, men icke lefva.
Hvarje människa, den ena mer, den andra mindre,
känner sig påverkad af yttre intryck. Jag t. ex.
skulle snart bli vid misstämning, om jag vore dömd
till att ha en sådan ljus- och lufttätt sluten ask till
boningsrum.
Men för att man skall känna trefnad och behag,
måste man, utom ljus och luft, äfven taga hänsyn
till inredniügen, möbleringen, uppställningen och an-
ordningen af de föremål, man gärna och ofta vill ha
till hands. Och detta är nästan hufvudpunkten.
Ett hvardagsrum bör nämligen ej vara något parad-
rum, i hvilket den plågsammaste ordning och den
mest utpräglade lyx herska, men får å andra sidan
icke heller göra intryck af vårdslöshet. I båda rikt-
ningarna begås misstag. I alla goda husmödrars
intresse tror jag, att de flesta misstagen begås i den
förstnämnda riktningen. Visserligen må skönhetssinnet
föranleda husmodern att äfven i hvardagsrummet
bestå sig några lyxartiklar, men hon bör först och
främst vara mera mån om den hemkommande ma-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
