Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 9. 28 februari 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 I DU N 1890
Vägen till den husliga lyckan är uppfylld af hinder och måste varsamt vandras.
F. liemans.
så särdeles stor, dock tillräcklig för att
icke verka störande vid de första stegen
på den svåra konstnärsbanan. Lätt och
ledigt rörde hon sig på scenen i den unga
arrendatorskans roll, och skalken, som log
både i de klara, mörka ögonen och i gro-
pen på kinden, gaf hela hennes utseende
något pikant cch näpet, som mer än väl
kunde undvara den regelmässiga skönhe-
tens mera sparsamt förekommande gåfva,
hvilken har den olägenheten med sig, att
den så lätt besticker omdömet hos publi-
ken, som så gärna fäster sig vid en vacker
yta, ulan att så mycket fråga efter, hvad
som finnes innanför.»
Efter ytterligare ett par debuter anställdes
hon den 1 juli 1877 vid den lyriska sce-
nen som skådespelerska och sångerska. De
tretton år, som nu äro sedan dess gångna,
har hon användt så allvarligt och väl, att
hon för hvarje nytt parti djupare sjungit
sig in i sin publiks ynnest och i denna
stund torde kunna betecknas som den af-
gjordt populäraste af vårt lands lyriska
konstnärinnor.
* *
*
När helst Dina Edlings namn nämnes,
kan det ej gärna fela, att det hos teater-
vännen närmast uppkallar minnet af något
af de tre hufvudpartier, i hvilka hon sär-
skildt slagit an och firat framgångar —
Mignon, Carmen och Amneris i Aida.
Särskildt har hon lyckats af Carmens roll
så småningom utarbeta något verkligt be-
tydande i lyrisk-dramatisk karaktärsteckning.
När hon först uppträdde i denna roll, hvil-
ken förut spelats af Olefine Moe, som här
hemma kreerade den, var hon ännu i sö-
kandets stadium, men vann för hvarje nytt
utförande i säkerhet och finess. Där fanns
hos henne uttryck både för det vilda trotset
och den kattlika smeksamheten hos den
listiga ziguenerskan, och »säkert är,» säger
en framstående kritiker, »att Dina Niehoff
med denna roll tog ett stort steg framåt
mot den dramatiska sångerskans svåra och
så sällan fullkomligt uppnådda ståndpunkt. »
På intet vis ha dock fru Edlings verk-
samhet och därmed följande framgångar
inskränkt sig till dessa tre partier, om de
ock torde vara de allmännast kända. Tvärt-
om vittnar en rollförteckning sådan som
Alice i Robert, Pamina i Trollflöjten, Anna
i Friskytten, fru Ström i Muntra fruarna,
Berta i Profeten, Puck i Oberon, Inez i
Afrikanskan med flere andra om ett mång-
sidigt och träget arbete i konstens tjänst.
De tvänne senaste partier, hon utfört
under innevarande spelsäsong, äro nalurli-
gen i friskt minne — slafvinnans roll i
Lakmé ocb just ofvannämnda Alice vid
reprisen af Robert. Vid Musikföreningens
utförande af Berlioz’ »Faust» utför fru Ed-
ling Margaretas parti.
Dina Edling lefver sedan år 1882 i ett
lyckligt äktenskap med ingeniör Gunnar
Edling.
En moders bild.
Fyra sånger
af
Charlotte Lindholm.
(Belönade med hedersomnämnande af Svenska
akademien den 20 dec. 1889).
II.
Ynglingen.
Uti barnets lustgård rosor växa,
Men de hafva törnen — äfven de;
Gossen för sin nya, svåra lexa
Muntra leken måste öfverge.
Under öfningar och upptåg, glada,
Vackra söndagsjackan får en skada;
Bannar vankas, ingen moder kär
Gossen vid hans motgång huld står när,
Färdig att den stygga rispan stoppa,
Torka tårarne, på kinden droppa.
Växlande emellan sorg och fröjder
Gossens dagar fly, och innan kort
Ynglingen beträder lifvets höjder,
Ser, att barndomen år svunnen bort.
Nu är allvar — rena allvar bara,
Unga kraften duger ej att spara,
Sinnet, nyss till yster glädje stämdt,
Sysslar icke mer med lek och skämt.
Nu det gäller läsa till tentamen:
»Hur skall pröfningen väl falla ut,
Skall jag lyckligt genomgå examen,
Eller kanske »kuggad» bli till slut?
Nej, och tusen gånger nej, » han ropar,
Där han stöka ses bland luntors hopar,
»Nej, så illa kan det dock ej gå,
Äh, hvad skulle pappa säga då!
Ej förgäfves har jag träget vakat
Nu i veckor, ofta natten lång,
Och kamraters sällskapskrets försakat
Riktigt hjältemodigt gång på gång.
Som man sår, så plägar man få skära;
Flitig möda måste frukter bära.»
Allt gått lyckligt. — Han sitt mål har hunnit,
Jublande trädi in i bröders flock;
Hvita mössan, som med glans han vunnit,
Prydligt sluter sig kring mörkbrun lock.
Fränder, vänner önska honom lycka,
Alla, alla varmt hans händer trycka;
Hvarje hjärtedörr ju står på glänt
För en ung och lofvande student.
Sådan dag som denna gifvits ingen,
Sådan högtid ej han minnas kan;
O, det finnes under stjärneringen
Ej »en gosse» nöjd och glad som han!
Men den bästa, skönaste minuten
Af hans dag var den, då han blef sluten
Fast uti en vördad faders famn —
Sakta nämnde han då moderns namn.
Ack, det enda i hans sällhet felar
Ar, alt hon, den dyra, ej är när,
Att hon faderns glädje iclce delar,
Ser hur ståtlig hennes gosse är.
»Eller tror du, pappa, hon kan skåda
Från sin himmel neder till oss båda?»
Frågar han och genom tårar 1er. —
»Ja, min son! För dig i dag hon ber.»
Sol mot vesterhafvet sakta skrider
Äfven denna minnesvärda dag;
Hvilans läger har han sökt omsider,
Trött af smiet i kamraters lag.
Skilda toner ’ ljuda i hans öra,
An han tror sig »vespersången» höra,
Ån det klingar som från fjärran trakt:
»Stände stark, du ljusets riddarvakt!»
Dagens många intryck nu sig kläda
Uti drömmen för hans syn i bild,
Och den sista, som han fram ser träda,
Ar hans moders, ljusomstrålad, mild.
Ängelns drag den hulda tyckes bära,
Silfverhvita vingar har hon ock,
Fram till honom går hon, mycket nära,
Kysser ömt hans lunga ögonlock.
Och hon hvislmr i hans öra sakta
Ord, som han ej mäklar fullt förstå,
Huru väl på dem han än vill akta,
JÄk en vindens susning de förgå.
»Du är här, du kära, som jag saknar,
O, min moder,» ropar han — och’vaknar;
Ensam är han, tystnad öfverallt,
Flyktad är den himmelska gestalt.
Morgönstrålen ses i öster gli?nma,
Dagen nallcas med sitt värf, sin id,
Med sin kamp, sin långa arbetstimma:
Unge stridsman, sof en stund i frid!
Vakna glad: den son en mor välsignat
Under lifvets bördor än ej dignat.
Den unga kvinnans plikter
under förlofningstiden.
Af ”Nina”.
Belönad med det utsatta priset vid Iduns nionde
stora pristäfling.
S
vilka drömmar, hvilka förhoppningar
fylla ej den unga kvinnans själ under
förlofningstiden, hur målar hon ej i de gla-
daste färger sitt framtida lif vid den älska-
des sida, samt hur solljust och varmt tänker
hon sig ej det blifvande hemmet. Månne
hon väl också någon gång skänker en tanke
åt de plikter, som vänta henne, åt det stora
ansvar, som en gång kommer att hvila på
hennes skuldror? Nog finnes en och annan
ung fästmö, som använder lifvets skönaste
tid, som sig bör, till allvarlig förberedelse
till en makas och moders kall, men tyvärr
äro dessa kvinnor lätt räknade.
Visserligen bör den unga förlofvade kvinnan
ogrumladt få njuta af denna glädjens och
förhoppningarnas tid, men bör dock väl be-
sinna, att förlofningstiden ej är blott till
»lyst», utan en viktig förberedande pröf-
ningstid. De båda, som skola förenas för
lifvet, böra pröfva och lära känna hvarandra,
så att ej sedermera bittra missräkningar jaga
lyckan på flykten. Ett sådant ömsesidigt
studerande af karaktären är dock blott möj-
ligt i hemmet, där hvar och en mera visar
sin egentliga natur än ute i sällskapslifvet,
hvarför förlofvade borde söka sina nöjen
! mindre utom hus än inom skötet af familjen.
Skulle olika åsikter eller kanske till och
■ med misshälligheter uppstå, så bör den unga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0102.html
