Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 14 mars 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118 I DU N / 1890
A*******************************************************************************************
Ingen drage sig undan, utan alla göre ett; sâ framt hvar och en i sin vrå börjar draga sig undan
och tänka ‘på egen fördel, är det förbi med fäderneslandet.
Axel Oxenstierna.
W¥¥¥WWW¥¥¥¥¥W¥¥¥WW¥¥¥¥¥¥WW¥W¥¥¥¥¥¥¥¥^¥¥¥¥¥W¥WW¥W¥¥W¥¥¥¥¥W¥¥WW¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥*¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥
räckte till, gaf hon sig ut pä bygden och hop-
samlade där hos vänner och bekanta den för
tillfället behöfliga summan. Aldrig lät hon
sitt mod nedslås af en tillfällig motgång, utan
tvärtom stegrade en sådan hennes arbetslust,
och med gladt sinne och godt humör tog
hon nya, kraftiga tag, till dess målet var hunnet.
Om vintrarne lefde familjen Wennberg i
Stockholm, där den till följd af kommersrå-
det Wennbergs ställning och förmögenhet lif-
ligt deltog i hufvudstadens nöjen och sällskaps-
lif. Man skulle kunna tänka, att Lotten, som
öfverallt, där hon uppträdde, genom sitt lif-
liga, själfulla väsen och sin medfödda elegans
blef beundrad och uppmärksammad, härigenom
lätt skulle förlora lusten för sina arbeten i
välgörenhetens tjänst samt blifva en bortskämd
och fåfäng ung världsdam. Så var emellertid
ej förhållandet. Samma lif och lust, hvarmed
hon om vintrarne deltog i sällskapslifvet, följde
henne sommartiden på hennes vandringar till
de fattige. Ännu hade hon likväl- icke gjort
välgörenheten till sin lifsuppgift, men länge
skulle det ej dröja, innan så skedde.
Den förut så lyckliga familjen drabbades af
ett svårt slag, då fadern plötsligt bortrycktes
af döden och lemnade efter sig affärerna i en
sådan ställning, att man kunde befara, att fa-
miljen skulle blifva helt och hållet ruinerad.
Sä blef emellertid ej förhållandet. En ganska
betydande del af förmögenheten blef bergad.
Men den hotande faran och den lyckliga rädd-
ningen ur densamma hade dock djupt in-
präglat sig i Lottens sinne och hos henne
alstrat en innerlig tacksamhet mot försynen
och en brinnande håg att på fullt allvar egna
sina krafter åt lidande och nödställde.
Erån denna stund började också arbetet på
fullt allvar, och det utfördes på samma sätt
nu som under tidigare, sorglösare dagar med
glädje och friskt humör. Hvarje dag vandrade
hon omkring inom Jakobs och Johannis för-
samling, där hon var bosatt, sökande efter nöd-
ställde att bispringa, sjuke att vederkvicka.
Och där hon inträdde, där inträdde äfven hop-
pet och förtröstan, ty detta förstod hon att i
rikt mått ingjuta hos alla. Hon kom ej med
allvarsam uppsyn och gudsnådlig min, talande
stränga, främmande ord, nej, med glad hels-
ning trädde hon inom den fattiges dörr, och
under gladt samspråk gjorde hon sig under-
rättad om lefnads- och familjeförhållanden. Där-
för lemnade hon också, när hon gick, endast
glada och af hopp lifvade ansikten efter sig.
Man må dock ej tro, att hon hjälpte till
höger och venster på ett, så att säga, okri-
tiskt sätt. Hade så varit förhållandet, skulle
hennes namn icke varit så nära förbundet med
en sann och verklig välgörenhet, som det än
i dag är; hade så varit förhållandet, skulle
hon icke nu anses som mönstret för en klok
och förståndig välgöran le kvinna. Så snart
det kom i fråga, att någon skulle hjälpas, var
hon själf icke blott hos den fattige, utan
gjorde genast besök hos församlingens myn-
digheter för att göra sig underrättad om den
nödställdes föregående lif samt nuvarande upp-
förande och lefnadssätt, äfvensom om han eller
hon förtjänade att hjälpas. Och sedan dessa
förberedande arbeten afslutats, började den
icke mindre ansträngande och alltid svårare
delen af hennes verksamhet, nämligen den att
åstadkomma hjälpen. Själf kunde hon endast
i ringa mån bidraga till nödens lindrande, ty
det lilla hon hade räckte ej långt, men hvad
som fanns gaf hon med godt hjärta, och många
af hennes värdefulla saker vandrade till pant-
lånekontoren för att sedan, förvandlade till
penningar, göra mera nytta än de måhända
gjorde i sin ursprungliga gestalt. Det gällde
således för Lotten att söka intressera andra
personer för sina fattiga och sjuka, men i för-
sta rummet att vinna fattigvårdsföreståndarne
på sin sida, ty hon ville nämligen, att kom-
munen i främsta rummet skulle taga hand om
de behöfvande och lidande och den enskilde
först i andra rummet, då kommunens medel
ej räckte till. Denna del af hennes verksam-
het fordrade mycken takt och omtänksamhet,
men just därför var Lotten Wennberg rätta
personen att utföra densamma. Det gällde
härvidlag att icke komma olägligt, icke trötta
med långa berättelser om lidande och nöd, icke
vara för enträgen och ändock icke visa sig
likgiltig. Hon förstod i grund konsten att
göra människor intresserade för de fattiga, och
därför kunde hon också få all den hjälp, hon
behöfde.
Så kom koleraåret 1853, och nu fick Lotten
Wennberg mycket att bestyra såsom sekrete-
rare i centralkomitén och Jakobs församlings-
komité af den stora förening för lindrande
af nöden för de fattiga och omhändertagande
af vården om de många föräldralösa barnen i
hufvudstaden, som ett antal af stadens damer
bildat. Här arbetade hon tillsamman med för-
eningens ordförande, Fredrika Bremer och
några andra för fattigvård intresserade perso-
ner på ett i sanning välsignelsebringande sätt.
Hon var den, som ingöt lif och lust hos för-
eningen, och Fredrika Bremer säger själf om
henne, att hennes lif och lynne voro champag-
nen vid de sällskapsaftnar, som denna förfat-
tarinna i egenskap af föreningens ordförande
hade anordnat i sitt hem för att under dem
planlägga föreningens arbeten.
Det skulle föra oss för långt att här följa
Lotten vid alla hennes olikartade göromål i
denna förenings tjänst; de voro både många
och svåra, men fullgjordes alla på ett sätt,
som medförde de bästa resultat.
Omsider skulle dock denna rastlöst verk-
samma varelse hejdas i sitt så välsignelsebrin-
gande arbete. Ett inre lidande af den mest
förfärliga beskaffenhet nedlade henne 1864 på
sjukbädden, hvarifrån hon sedan aldrig mer
skulle uppstiga. Hon hann likväl, innan hon
allt för svårt insjuknade, deltaga i omorganisa-
tionen af asylen för ålderstigna, fattiga frun-
timmer af den bildade klassen, en stiftelse, för
hvilken hon lifiigt intresserade sig, och till
hvars utveckling hon i rikt mått bidrog. Sam-
ma år hon dog erhöll hon af konung Karl XV
medaljen »för berömliga gärningar» att i hög-
blått band bäras å bröstet, ett bevis på, att
landets monark med välbehag sett hennes
oegennyttiga sträfvan och ansträngningar för
nödens lindrande i hufvudstaden.
En Lotten värdig minnesvård restes endast
några dagar efter hennes död, i det att drott-
ning Lovisa den 10 november 1864 stiftade
»Lotten Wennbergs fond för bjälpbehöfvande,
på det den ädla, oförgätKga kvinnans namn må
hädanefter såsom hittills välsignas af de fattiga ».
Vi afsluta denna skildring af Lotten Wenn-
bergs lif och verksamhet med anförande af
följande bestämmelser ur stadgarne för fondens
räntemedels användande :
l:o) till inköp af en frisäng med Lotten
Wennbergs namn å »Stockholms sjukhem», be-
stämdt för emottagande af obotligt sjuka;
2:o) till inköp af en frisäng, likaledes med
Lotten Wennbergs namn, å »Vårdanstalten för
sjuka barn»;
3:o) till inlösen och underhåll af ett värn-
löst barn vid någon af i hufvudstaden varande
skolinrättningar eller barnhem ;
4:o) till understöd åt sådana fattiga och
välfräjdade personer, som genom sjukdom eller
annan oförvållad olycka äro i behof af en till-
fällig och ögonblicklig hjälp.
» Toto».
Indirekte.
Af A v e.
I
En skönhet.
(Slut från föreg. n:r.)
■
Sennes bostad låg några få steg från en af
fe stadens vallgrafvar. En mörk natt gick
en arbetskarl miste och föll i vattnet, just
utanför Amis dörr. Ett par dagar därefter
hörde jag henne på sitt blida, mjuka vis för-
tälja, att hon hört ångestrop och orden:
»Hjälp, hjälp, herre Jesus, jag drunknar!»
»Och fru Wermér gjorde ingenting för att
rädda människan!» utbrast jag.
»Jag! Inte kunde jag springa ut och dra’
upp en karl?» Hon vardt högst förvånad
öfver en sådan fordran, som att hon skulle
bry sig om en karl.
»Nej, men fru Wermér har ju tre eller
fyra manliga hyresgäster.»
Nu blef hon djupt sårad. »Men jag skulle
väl ej blottställa mig, mitt rykte, genom att
springa till herrarnes rum midt i natten, vet
jag! Och därtill oklädd! Jag kunde nog
tänka mig, att det var någon drucken usling,
för när han ropat och bedt några gånger,
blef det rent tyst, och jag somnade, trött som
jag var efter allt mitt stök.»
Denna vår började hon synas mycket ute
tillsammans med sina bröder, deras fästmör
samt en af dessa damers fader. Denna mun-
tra, lifliga trupp valde alltid vägen förbi fän-
gelset, där Wermér arbetade på ett kontor
med utsikt just ut till denna väg. Ofta, myc-
ket ofta, stod fången tryckt intill fönstrets
galler, stirrande öfver fästningens vallgraf,
hvilken låg mellan honom och hustrun, som
skrattande gick förbi.
Följande jul kom hon för att tala med
honom, d. v. s. för att få penningar. Ett
par gånger förut hade han vid någon högtid
bedt henne att använda en del af dessa pen-
ningar till inköp och tillagning af någon hög-
tidskost åt honom, en lindring i eländet, som
då, under vissa vilkor, var fången tillåtet att
emottaga. Ami hade då uppfyllt hans bön.
Nu nekade hon tvärt att möda sig med så-
dant och beklagade sig för mig öfver man-
nens själfviskhet, som kunde fordra, att hon,
som stod färdig att resa bort och fira julen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
