Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 14 mars 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 119
hos gamla vänner, skulle kanske fâ gä och
stöka en half natt för att koka och steka ät
honom.
Jag bad henne att ej försumma något af
sin dyrbara tid genom att dröja i mitt hem;
fången skulle i alla fall bekomma julkost.
Detta besked lugnade hennes upprörda sinne;
med ett tjusande småleende tog hon afsked
och ilade hem. Jag kan ej erinra mig, att
hon senare besökte sin man. Hennes oför-
siktigt visade behagsjuka och njutningslyst-
nad började nu beröfva den sköna martyren
en del af helgonglorian, synnerligast som en
yngre man nu mera syntes i den trupp, som
jämt omgaf henne.
En gång kommo Amis mor och äldste
bror för att besöka fången. Han bad då
svärmodern, att hustrun måtte laga hans fina
linne, hvilket han hade tillåtelse att bära.
Med harm afvisade fru Blom denna bön,
och då fången lemnat rummet, kom hon med
sin vädjan till mig, om jag ej fann detta
anspråk på Ami rent af oförsynt. Hade inte
hon och de alla lidit nog för denna persons
vanhederliga handlingar? Amis bror instämde;
båda voro de ense om, att en karl i Wer-
mérs samhällsställning, som varit nog eländig
att ej, före upptäckten af brottet, »sätta en
kula genom pannan», ej vore värd bättre än
att slita straffångens grofva buldansskjorta.
Jag kunde ej hjälpa, att jag då, medels
några ord ur fru Bloms och hennes mans
historia, stäfjade det fina herrskapets dygdiga
harm.
Aren gingo. Ami kom ej mer, och Wer-
mér kunde nu själf använda sin arbetsför-
tjänst; men inom fängelset bildade sig nu om
honom den meningen, att han helst umgicks
med de sämre bland olyckskamraterna. San-
ning var, att han nu ej mera hade kraft att
hålla sig uppe öfver den flod af moraliskt
elände, hvilken i ett gemensamlietsfängelse
drager de viljesvaga och slappa ned i en
bottenlös dy.
En och annan människa ute i världen, som
något kände till Wermérs dåvarande dagliga
umgängeskrets — på fängelset fanns -en stor
rangskilnad — undrade nu ej längre, att
hans hustru drog sig undan för »en sådan
simpel natur», man beundrade henne, att hon
i det hela någonsin kunnat lefva tillsammans
med honom.
Ändtligen hade så mycket af strafftiden
förflutit, att han, med hopp om framgång,
kunde inlemna en nådeansökan. Men för att
förstärka verkan af en sådan ansökan om
strafftidens afkortning borde hans hustru
förena sina underdåniga böner med fångens,
och Ami hade ju afbrutit all förbindelse med
honom och kunde ej förmås till att nu göra
honom ett besök. Fångens kval låta tänka
sig, då han vid samma tid fick veta, att hon
tänkte på att söka laglig skilsmässa från ho-
nom. Man fruktade för hans förstånd, och
jag erhöll uppdrag att be henne vänta att
söka skilsmässa och först medverka till Wer-
mérs möjliga frigifvande.
Både hon och hennes mor vägrade på det
bestämdaste att villfara fångens önskan. Skä-
let var mig klart: de hade nu funnit en
annan man, som tycktes vara redo att bära
skön Ami på sina händer genom lifvet.
Wermér insjuknade svårt, låg länge på
fängelsets sjukhus, och man trodde, att han
skulle dö, men en skicklig läkare jämte god
behandling bringade honom åter på fötterna.
Hans nådeansökan blef afslagen, och då
han ändtligen slapp ur fängelset, hade han
ingen annan tillflykt än hos ett af samhäl-
lets kvinliga olycksbarn. Snart gifte han
sig med henne och dog i fattigdom och elände.
Ami kunde ju vädja till »hela världens»
rättskänsla, om hon ej gjort fullkomligt rätt
uti att skilja sig från en så usel karaktär
och undandraga barnen faderns fördärfliga in-
flytande.
Huru hennes lif slutade hör ju egentligen
ej hit, men för dem, hvilka tanklöst förfäkta
satsen, att egennytta och själfviskhet stå sig
bäst och längst här i världen, vill jag blott
nämna, att hennes andra äktenskap blef hen-
nes straff. Mannen, som under sinnesruset
varit Amis slaf, blef hennes tyrann, när han
vaknade ur detta rus. Då han gifte sig med
Ami, hade han framför sig en lofvande bana,
men snart slappades hos honom det andliga
intresse, hvilket hittills varit drifljädern i hans
sträfvan, och han blef en hård egoist med
en oböjlig järnvilja, som dock numera sam-
lades kring uppgiften att kufva Amis dolska
hersklystnad.
Man beklagade henne, att hon blifvit af
ödet tilldömd två män, hvilka båda, hvar
på sitt sätt, gjort och gjorde henne så olycklig.
Iduns
Mode- och Mönstertidning
har slagit så an och blifvit så väl mottagm,
att första kvartalets alla nummer af den mer
än 10,000 exemplar starka upplagan äro to-
talt utgångna och ej vidare kunna anskaffas,
För att tillmötesgå från många håll utta-
lade önskningar vilja vi beträffande Mode- och
Mönstertidningen göra
följande medgifvande:
De af Iduns prenumeranter, som för längre
tid än årets första kvartal prenumererat på
Idun ensam (utan Modetidningen), men hvilka
från och med aprilkvartalet äfven önska få
Iduns Mode- och Mönstertidning, utan att be-
höfva för densamma erlägga den högre afgif-
ten (kr. 3: 75 till årets slut), böra gå till
väga på följande sätt för att erhålla Mode-
tidningen för den lägre (= halfva) afgiften:
Prenumereren på Iduns Mode- och Mönstertid-
ning vid närmaste postanstalt och erläggen den
högre afgiften (för s/4 år 3: 75, 1/2 år 2: 50,
1/4 år 1: 25) samt insånden prenwnerations-
kvittot till Iduns Redaktion, så återsända vi
•med omgående till Eder halfva afgiften (med
afdrag af postportot). Detta är det enda
sätt, hvarpå de, som prenumererat på Idun
ensam, kunna erhålla Modetidningen till det
för Iduns abonnenter afsedda lägre priset.
Posttjänstemännen måste nämligen hålla sig
till den utfärdade posttaxan, och där står före-
skrifvet, att prenumeration skall ske på en
gång å båda tidningarna, för att Modetidnin-
gens lägre pris skall erhållas.
Därför böra ock de, hvilkas prenumeration
utgår med innevarande kvartal, skyndsamt för-
nya densamma samt då på en gång prenume-
rera å båda tidningarna, på det de må komma
i åtnjutande af Modetidningens lägre pris (65
öre pr kvartal, 1: 25 för T/2 år, 1: 90 för
3/4 år).
Märken Väl: Ofvanstående medgifvande
gäller endast för dem, som verkställa prenu-
merationen före innevarande månads utgång.
Och ju förr prenumerationen sker, dess säkrare
ären I att erhålla alla nummer. Sena prenu-
meranter riskera alltid att gå miste om ett
eller annat nummer, alldensiund upplagan är
begränsad.
Profnummer af Modetidningen kunna er-
hållas, om ett 4-öres frimärke insändes jämte
namn och adress.
Det är af vigt att skyndsamt förnya
prenumerationen.
Iduns Redaktion.
Aloder och smak.
Några iakttagelser
af Helena Nyblom.
■
ina damer! Jag skulle önska att med
er diskutera en särdeles viktig fråga!
Skulle man döma mängden af de tankar och
omsorger, som dagligen användas därpå af
millioner kvinnor, skulle man frestas att an-
taga denna fråga som en af lifvets viktigaste ;
— det är nämligen frågan om, hur vi damer
kläda oss.
Det är naturligtvis till er, och endast till
er, jag talar. Männen förstå blott litet eller
intet af denna sak. De se kanske resultatet,
men endast få af dem uppfatta de detaljer,
som åvägabringa det.
Om än valspråket har rätt, som säger:
»Det är icke kläderna, som göra mannen»,
(och alltså icke häller kvinnan), så kan det
icke nekas, att en dams yttre är liksom ett
slags titel på innehållet, ett synligt tecken
på hennes smak, hennes tycken, ja, till en
viss grad på hennes karaktär. Visserligen
fordras i detta, liksom i allt annat världsligt,
både talang och pengar, men dock är icke
detta, i synnerhet icke pengarne, det afgö-
rande. En hvar af oss skall säkert kunna
påminna sig en och annan ung flicka eller
fru med högst begränsade medel, som dock
förstår att kläda sig så, att man genast får
intryck af en ordningsälskande och fin per-
sonlighet, under det andra, som icke behöfva
se på, hvad någonting kostar, uppträda på
ett sådant sätt, att man blott får intryck af
en smaklös toalett; personen får man knappt
tid att se på.
Det är ingen lätt sak att kläda sig så,
att det öfverensstämmer med ens utseende,
ålder, stånd och penningpung. Få ha verk-
ligt stor talang därtill, men frågan sysselsät-
ter och är tvungen att sysselsätta så godt
som alla världens kvinnor.
Medan alla andra vexlingar i åsikter och
tankar, ja också i smak, måste ha en viss
tid att slå rot och vinna erkännande, behöf-
ver modet så godt som ingen tid därtill. I
går var modet ett, i dag är det plötsligt ett
annat. Och samma fanatiska undersåtar, som
i går dyrkade det gamla modet, ropa i dag
högre än alla andra: »Det gamla modet är
dödt! Lefve det nya!» De som hade tänkt
lefva och dö i snäfva ärmar, rusa i väg för
att få puffar på dem. De som hade svurit tur-
nyren evig trohet, anställa en autodafé på
denna parasit, så snart modet har förklarat
den lifdömd.
Öfver mänskligheten flyger modet som en
stor, brokig, fladdrande fjäril, vexlande i färg
och rörelse hvarje ögonblick. Ingen har ännu
lyckats fånga den och sätta en knappnål ge-
nom lifvet på den.
När man bläddrar i de illustrerade verk,
som framställa de europeiska folkens sätt att
kläda sig i den historiska tidsåldern, måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
