Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 21 mars 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130 I DU N 1890
I det större som det mindre
Se man endast på det inre,
Söke viljans lag;
Hjärtat är en spegelskifva.
Som skall troget återgifva
Plikten drag för drag-
Talis Qualis•
af de närvarande särskildt är de i vida kretsar
bekanta musikaftnarne där, som i första rum-
met framstå för erinringen.
Jag vet ieke, om i något hem i vår stad
hvarken förr eller senare aftonunderhållningar
sådana som dessa haft något motstycke. Mu-
sikaliska soaréer, vid hvilka både mycken och
god musik bjudits, och där gästerna hufvud-
sakligen utgjorts af bekanta musikidkare och
musikvänner, kunna vi väl ock annorstädes
ifrån erinra oss. Här var visserligen äfven
det musikaliska elementet starkt represente-
radt, men det gjorde sig ingalunda gällande
med någon slags exklusivitet; och på grund
af den gästfrihet utan like, som känneteck-
nade det Dalmanska hemmet, och lättheten
att där förskaffa sig tillträde, bar societeten
icke just en påfallande musikalisk prägel.
Men de erbjödo, dessa soaréer, ett alldeles
egendomligt behag och hade en helt egen-
domlig tilldragningskraft, som väl ytterst var
att hänföra till värdfolket, men som också
gaf sig tillkänna i vissa betecknande drag.
Sålunda försiggick aftonunderhållningen ej
just efter ett uppgjordt program, utan hade
snarare karaktären af något improviseradt;
det berodde sålunda till stor del på tillfällig-
v heter, hvad som förekom, och hvilka de med-
verkande voro.
All stelhet var bannlyst. Hvar och en,
äfven den som första gången kom tillstädes,
kände sig strax hemmastadd, och för hvar och
en hade dessa aftnar alltid något af intresse
:att taga vara på, för de allra flesta mycket
och af vexlande slag.
Utom sång och musik — någon gång äf-
ven uppläsning — förekom nämligen åtskil-
ligt både att se och höra; och tillfälle var
därjämte beredt till inledande af de angenä-
maste bekantskaper.
När vi tänka på denna samling, är det ej,
som om vi bläddrade i ett fotografialbum och
plötsligt ljusnade upp, när vi mötte de kända
konterfejen af Adolf Lindblad, Munthe (Hen-
rik Mathias), Troili (målaren) m. fl. ? Hade vi
gått än längre tillbaka, hade vi träffats af
de allvarliga dragen af Erik Gustaf Geijer;
och hade man då för tiden haft tillgång till
en fonograf, kunde vi här i afton fått höra
Jenny Linds och Louise Michaëlis stämmor
och Vilhelmina Nerudas violin, sådana de
ofta hördes i det Dalmanska hemmet; ja, det
var —- som vi veta — ganska vanligt, att
utlandets förnämligaste artister under sitt upp-
trädande i vår stad där läto höra sig, min-
dre till följd af särskild inbjudning än af eget
erbjudande.
Att vår teaters artister — såväl den ly-
riska scenens som talscenens — voro där tal-
rikt representerade, faller nästan af sig själf;
det kunde också därför ibland^ se ut, som om
scen och salong alldeles blandats om med
hvarandra och åtminstone delvis ombytt roler,
så att de musikaliska prestationerna hufvud-
vudsakligen utfördes af amatörer, under det
scenens folk för omvexlings skull fingo slå
sig ner på åhörarbänkarne; men vanligen gick
det så till, att äfven artisterna fattades af
den lifvade stämning, som uppbar det hela,
och villigt bidrogo, hvar i sin mån, att göra
aftonens utbyte ännu mera rikhaltigt.
Men — tänker kanske någon — fröken
Dalman uppträdde ju hvarken som sånger-
ska eller pianist — och det är alldeles
riktigt. Hon lånade nog gärna sitt öra åt
sången och musiken, men hennes öga hade
därjämte åtskilligt att öfvervaka; hon syntes
visst icke på något sätt förströdd, men det
var dock helt och hållet på hennes omsorg
det kom an, att det utsökta nöjet kunde be-
redas åt såväl värdfolk som gäster — och
det var häri, hon hade sin hemliga, sin för-
nämligaste glädje. Hon var detta gästfria
hems egentliga värdinna.
Och hvad detta ville säga i det Dalman-
ska hemmet, vet hvar och en, som erinrar
sig, icke blott huru ofta dessa musikaftnar
återkommo, utan äfven för hvilket vidsträckt
umgänge dessutom detta hem utgjorde en
centralpunkt, huru ofta värdens publicistiska
kollegor, riksdagsbekanta och enskilda vän-
ner där sammanträffade. Jag kan icke af-
hålla mig från att äfven här påminna om
några namn: Anders Fryxell, Rydqvist, Talis
Qualis — att icke nämna ännu lefvande
deltagare i dessa smärre, förtroliga middags-
och aftonbjudningar.
Fröken Dalman var emellertid i detta hem
något ännu mycket mer än dess värdinna.
Hvad betydde hon ej därjämte för dess med-
lemmar, för hvar och en af dem särskildt!
Ständigt stod hon vid broderns sida med råd
och dåd — och den, som var något förtro-
gen med hans skaplynne, måste bekänna, att
hon i sig förenade just det, som han framför
allt behöfde för att kunna med gladt mod
och ostördt egna sig åt sin mångartade, be-
tydelsefulla verksamhet; hon egde därjämte
gåfvan att ana hans önskningar — och att
ana dem var att förekomma dem!
Ständigt omgaf hon hans ädla, i allt utom
å hälsans vägnar så rikt begåfvade maka
med systerlig vård och egnade oaflåtligt en
dotterlig åt den då ännu lefvande åldriga
modern.
Om vi länge dröjt vid erinringarna från
det Dalmanska hemmet, så ha vi endast gjort,
hvad gästerna där ständigt brukade göra: se-
dan de kommit dit, stannade de där länge
och gärna.
För öfrigt har ju detta besök så mycket
mindre utgjort en digression frän ämnet, som
fröken Dalman just var detta hems samman-
hållande medelpunkt.
Och ändå — hvem såg man oftare ute,
än här, än där, i stadens olika, aflägsnaste
delar? Det Dalmanska umgänget var ju så
vidsträckt — gällde kanske den brådskande
gången återgäldandet af mottagna besök? Icke
så precis -— saken var, att fröken Dalman
äfven hade sitt särskilda umgänge, som icke
fick försummas.
Det gällde nu att i nödens kojor bringa
hjälp, och detta icke endast i form af utdelta
allmosor; hon medförde äfven rika skatter
af deltagande, af råd, af uppmuntran, ja äf-
ven — där så tarfvades — allvarliga påmin-
nelser, och återvände därifrån ännu rikare —
med skatter af välsignelser.
Och när hon kom hem — hvad papper,
hvad skrifvelser belamra borden! Uträknin-
gar för gåfvors utdelning, redovisningar för
det mottagna, kallelser till sammankomster!
Hvilken dag! Och så dag efter dag —-
hvilket lif!
Emellertid började det att skymma i det
förr så ljusa, så vänliga hemmet. Ålder och
krämpor trängde sig in. Det gällde nu att
fördubbla verksamhet och omtanke.
När brodern med mer och mer minskad
synförmåga, men alltjämt med oförminskad,
okuflig arbetslust tog sig för att hufvudsak-
ligen ur sitt klara, hållfasta minne teckna
våra ståndsriksdagars historia, hvem är det
väl som presiderar vid skrifbordet, omgifven
af böcker och riksdagsprotokoll och manu-
skript, om icke fröken Dalman? Hon var
nu hans handsekreterare, hans föreläsare, ja
hans öga: hon fick nu ofta lof att något
sakta den vanligen så raska farten, ty hon
var äfven i bokstaflig mening hans ledarinna,
hans stöd.
Och äfven då hon måste gå som bud och
hjälparinna mellan sjuksängarne i hemmet
— icke glömdes därför skyddslingarne där-
utanför: skyddsföreningar, tjänarinnehem,
Asylet, Tysta skolan, barnhem — ja jag är
icke i stånd att ens uppräkna alla dessa
föremål för hennes välgörande, välsignelserika
verksamhet.
Ja, vi må väl säga ännu en gång — hvil-
ket lif! Ett lif föi- andra, utan tanke på
sig själf — skulle man säga, om icke ett
sådant lif just innebure rätta siktet på detta
själf, om icke ädla sinnen i uppoflrande verk-
samhet just funne sin sannaste, sin djupaste
tillfredsställelse. »
~3KÜ
En moders bild.
Fyra sånger
af
Charlotte Lindholm.
(Belönade med hedersomnämnande af Svenska
akademien den 20 dec. 1889).
IV.
Den gamle.
Stilla afton, du, som kvalet söfver,
Sank dig svalkande till dalen ned!
Särla dagg snart vissnad ros behöfver,
Hon har stått i solen dagen öfver
På den ljungbevuxna, brända hed.
Ljufva afton, öppna sakta porten
Till de ljusa drömmars sagoland!
Drag den förlåt bort, som döljer orten,
Där de sälla vandra hand i hand!
Kom med friden ock, o aftontimma,
Till den gamle vid hans tysta härd!
Sänd, o bleka måne, ned en strimma,
I hvars sken en svunnen fröjd må glimma,
Gifva ljus åt minnets dunkla värld!
Ty den gamle helst med minnet talar,
Det har blifvit honom till en vän,
Svalt det är uti dess tempelsalar,
Skönt där vandra om och om igen.
Och då lefnadsdagen tyckes stupa
Mot den sista, skumma afton ner,
Ses den gamle stilla sig fördjupa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
