Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 28 mars 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146 I DU N 1890
Jag tror hvar gärning Om här den glimrar eller illa aktas,
På evighetens vågskål lika tynger, Om blott den utförd blir med samma trohet-
J3. 8. Xngemann,
^^^^^W¥¥W¥¥W¥¥^W¥W¥¥¥¥¥¥¥¥W¥¥¥W¥¥¥mëW¥¥W¥¥¥¥¥¥¥W¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥Wm^WS¥¥WW
Ehrenstrahls tafla »Yttersta domen» i Stor-
kyrkan. Dess spöksyner brukade förfölja henne
långt sedan hon efter gudstjensten lemnat kyr-
kan, hvars hela inre för hennes barnsliga fan-
tasi framträdde som ett mystiskt tillhåll för
människor, hvilka voro dömda till helvetets fasor.
Det första besöket pä Nya kyrkogården står
äfven lifligt för hennes minne. Dödens och
evighetens mysterier grepo då för första gån-
gen hennes inbillning med en så öfverväldi-
gande kraft, att hon för hela sitt lif bibehållit
ett intryck af denna stunds underliga, på en
gång högtidliga och ängslande stämning.
Liksom de flesta barn med liflig fantasi
oroade hon sällan sin omgifning med frågor
öfver hvad hon hörde och såg; hon fann tvärtom
ett nöje i att på egen hand spekulera öfver
saker och förhållanden. Det var också mera
ärelystnad än vetgirighet, som dref henne att
i skolan söka utmärka sig.
Vid 16 års ålder blef hon konfirmerad.
Ehuru hennes känslor vid detta tillfälle voro
lifliga och uppriktiga, voro de dock af öfver-
gående art, och öfvade icke något genomgri-
pande inflytande på hennes själslif.
Någon tid därefter föll Büchners »Kraft und
Stoff» i hennes händer. Begärligt och nyfiket
läste hon denna materialismens bibel, hvars
tankegång och innehåll häftigt upprörde henne,
skakande hennes endast på känslosvall hvilande
troslif och efter hand påverkade henne att i
viss mån sluta sig till författarens åskådnings-
sätt.
Hon var nu vuxen, hvilket i hennes sam-
hällsställning ville säga det samma, som att
göra sitt inträde i och sedan med intresse
hängifva sig åt sällskapslifvet. Man hade då
ännu icke lärt sig inse nyttan och nödvändig-
heten af, att en ung flicka, som ej af förhål-
landena rent af tvingades därtill, egnade sig
åt ett allvarligt och planmässigt arbete, men
däremot ansågs det naturligt, ja, nästan till-
börligt, att en ung dam af god familj egnade
både tid och krafter åt middagsbjudningar,
baler, musikaliska soaréer, bazarer för välgö-
rande ändamål, o. s. v. Eröken Koos njöt
ända till öfvermättnad af detta förfinade dag-
drifvarelif, men samtidigt sysselsatte det hen-
nes iakttagelseförmåga och framkallade hennes
kritik, och hennes penna har kanske firat sina
största triumfer i de kvicka och spirituella
skildringar ur det specifikt stockholmska um-
gängeslifvet, som återfinnas inströdda i nästan
alla hennes arbeten.
Under detta nöjesjäktande lif hyste emeller-
tid de båda systrarna en liflig önskan att ge-
nom eget ordnadt arbete uträtta något i värl-
den. Deras historia är historien om hundra-
tals unga flickor, hvilka varit för goda att
alldeles fördärfvas af fåfänga och världslighet.
De började sy sina kläder själfva, taga lektio-
ner i musik och främmande språk, undervisade
i pianospelning och skolämnen, hade syskola
för fattiga barn, o. s. v. Men ingen af dem
fann ännu tillfälle till ett arbete, som kunde
utgöra en verklig lifsuppgift.
Någon tanke på själfständigt författarskap
hade vid denna tid ej uppstått hos fröken
Boos. Visserligen skref hon redan som barn
små lyriska utgjutelser och vid 14 års ålder
en tragedi, som sedan beredt henne mycket
muntra stunder, men hon hade aldrig tänkt
på, att inför allmänheten framträda med alster
af sin penna, förrän hon en dag fick höra
talas om, att en af hennes vänner författat en
liten berättelse, som blifvit intagen i en tid-
skrift. Med ens kom tanken: »hvarför skulle
jag ej kunna göra detsamma?» och berörde
likt en tändande gnista de slumrande anlagen.
Hon fattades nu af en oemotståndlig lust att
dikta och grep sig utan vidare förberedelser
an dermed.
Ännu förmådde hon dock ej gifva diktens
form åt verkliga lifserfarenheter ; hvad hon
skref var blott ett svärmiskt flickhjärtas idea-
listiska fantasier i en rörande och sentimental
form. - Dessa första försök stannade i författa-
rinnans portfölj, men ett par därpå följande
småskisser af icke fullt så öfversvinneligt in-
nehåll blefvo genom en väns förmedling införda
i Svenska Familj-journalen. Därefter skrefvos
åtskilliga mindre saker, dels på vers, dels på
prosa, samt slutligen en tämligen lång roman,
hvilken dock författarinnan, till sin stora sorg,
men troligen till både sin och publikens båt-
nad ej lyckades få förlagd. Detta arbete, som
hon sjelf numer förkastar såsom helt och hållet
omoget, var i själfva verket förstudier till hen-
nes första utgifna arbeten, novellen »Marianne»
och romanen »Höststormar».
Det var vid dennä tidpunkt som August
Strindberg framträdde med sin uppseendeväc-
kande roman »Röda rummet». Denna bok gjorde
ett lifligt intryck på Mathilda Koos. Hon såg
nu, att det lät sig göra att skrifva enkelt och
kraftigt och på samma gång färgrikt, och från
denna stund blef det hennes sträfvan att bann-
lysa all högtrafvande svulst ur sina skildringar
och att i dem söka återspegla det lif, som
rörde sig omkring henne. Hon stod sålunda
— åtminstone i teorien —- på den realistiska
konstprincipens grundval, då hon hösten 1881
utgaf novellen »Marianne», det första af hennes
tryckta arbeten. Med en oreflekterad och naiv
tillförsikt hade hon gripit till pennan och efter
ögonblickets ingifvelse nedskrifvit detta arbete,
utan att ens närmelsevis förstå, hvilket kom-
pliceradt tanke- och minnesarbete den realistiska
romanen kräfver. Det är naturligt, att denna
brist på förstudier och på insikt i författare-
skapets oerhörda svårigheter förorsakade stora
svagheter i teckningen, men till ersättning hvi-
lade redan öfver detta hennes första arbete en
sådan fart och lif i skildringen och en sådan åder
af kvick och trälfande iakttagelse i detaljen,
att framgången var gifven och Mathilda Koos
från och med denna sin literära debut en af
den läsande allmänhetens gunstlingar.
Kort efter »Marianne» följde »Höststormar»,
som infördes såsom följetong i Stockholms Dag-
blad. Detta arbete skrefs, icke allenast utan
förstudier, utan till och med utan bestämd
plan, helt och hållet »på inspiration». Det
är öfverraskande att finna, med hvilken säkerhet
författarinnan trots denna vågade och okonst-
närliga arbetsmetod, lyckats gifva en bild af
det hufvudstadslif, i hvilket hon själf tagit en
så liflig del. I synnerhet har hon fått ett
ypperligt grepp på skildringen af det slags
»flirtation», som mest härrör af brist på nyttig
verksamhet eller af dålig uppfostran. Här är
hennes framställning mönstergill, sprittande af
lif, träffande i hvarje rad.
Man har numera svårt att förklara, att denna
berättelse på många håll väckte anstöt för sina
erotiska skildringar, hvilka ansågos vara allt
för naturliga och trovärdiga, i synnerhet för att
vara skrifna af en ung dam ; men då man tager
kännedom om den menlöst pjollriga tonen i den
äldre svenska fruntimmersromanen, förstår man,
att den sträfvan efter lifsvärme i skildringen,
som utmärkte detta arbete, skulle väcka be-
störtning hos den läsande allmänhetens mer
eller mindre ålderstigna onklar och tanter. Den
i sällskapslifvet uppburna unga damen blef
i hast utpekad såsom ett sorgligt bevis på
»nutidsungdomens» brådmognad och olämpliga
erfarenhet, och för att göra det varnande exem-
plet ännu mera eklatant, nedsatte ryktet siffran
på författarinnans ålder till betydligt lägre än
den i själfva verket var. »Jag bar allt sedan
dess», brukar fröken Roos skämtande säga, —
»aldrig lyckats uppnå min verkliga ålder, utan
ständigt förföljts af en efterhängsen ung dam»,
— och häri har hon för öfrigt icke så orätt.
Då dessutom vissa i skildringen förekom-
mande likheter med personer inom societeten
hade gifvit anledning till skvaller, fann för-
fattarinnan lämpligast att för tillfället uppskjuta
romanens utgifvande i bokform, oaktadt ett
par förläggare hade gjort framställning därom,
och då den några år senare utkom, hade den
i mer än ett afseende undergått en grundlig
omarbetning.
Vintern 1882 påbörjade fröken Koos, trots
trycket af flere personliga sorger, deribland den
så varmt älskade faderns död, en ny roman,
»Vårstormar», som utkom den därpå följande
våren. Ehuru denna berättelse utmärker sig
för samma kvickhet, samma skiftande och pi-
kanta stil, som gjort »Höststormar» så omtyckt,
uppnår den dock ej som helhet sin föregångare.
Det finnes i den, hvad författarinnan själf kal-
lar, »intetsägande mellanrum», ställen där fan-
tasiarbetet ej beledsagats af tillräckligt strängt
aktgifvande på verkligheten och dess forsknin-
gar. Dessa brister undgingo ej författarinnan,
men hon lät ej nedslå sig däraf, utan sporra-
des i stället till nya ansträngningar att åt sina
följande verk gifva till grundval ett mera all-
varligt och planmässigt arbete. Man kan där-
för betrakta »Vårstormar» såsom slutpunkten
i första skedet af hennes författarskap.
Hemkommen från en tids vistelse i utlandet
skref fröken Roos ett drama i tre akter, som dock
icke kom till uppförande, och hvilketförfattarinnan
själf numera anser ega föga värde. Därnäst följde
berättelsen »Hårdt mot hårdt», som utkom hösten
1886. Författarinnan har här icke längre nöjt
sig med att gifva uttryck åt tillfälliga stäm-
ningar och fantasier. Det var denna gäng
hennes bestämda afsikt att rikta ett slag mot
samhälleliga missförhållanden och att sätta sin
skildring i så nära rapport med det verkliga
lifvet, att den därigenom skulle kunna i någon
mån verka till det goda. »Hårdt mot hårdt»
är en mörk bok, jämförd med sina föregån-
gare. Den förtäljer om en ung flicka, som
varit en firad medlem af societeten, så länge
hennes fader lefde och höll ett gammaldags
gästfritt hus för sitt umgänge, samt om alla
de förödmjukelser och frestelser hon måste ge-
nomgå, då hon vid faderns och strax därpå
moderns död helt plötsligen finner sig utan
tillgångar och på egen hand måste börja kam-
pen för tillvaron.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
