Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 28 mars 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N
» Hårdt mot hårdt» är ieke allenast uttryck
för ett allvarligare konststräfvande än de före-
gående arbetena, utan präglas också af en kär-
lek och ett deltagande för dem, som bära dagens
tunga och hetta, hvilken står i bestämd mot-
sats till de föregående arbetenas intelligenta
skepsis och indifferenta skämt med litet af
hvarje. Förklaringen härtill ligger däri, att
fröken Boos’ lifsåskådning vid denna tidpunkt
började undergå en genomgripande förändring.
Från en mer och mer tilltagande skepticism,
i hvilken tron på kärlekens tillvaro, d. v. s.
tron på Gud, nästan gått förlorad, återfördes
hon så småningom och naturligtvis under svåra
inre strider till kristendomen genom en, först
i fantasien uppväckt, så i hjärtat och intelli-
gensen inträngande medkänsla för mänsklig-
hetens gränslösa lidande. Hon säger själf, att
om denna medkänsla ej fått sitt aflopp i kri-
stendomen, skulle den endast ha nedtryckt
henne och på nytt gifvit henne till pris åt
pessimismen. Det förekommer mig mycket
sannolikt, att läsningen af Tolstojs romaner och
didaktiskt religiösa skrifter, hvarmed fröken
Eoos vid denna tid var ifrigt sysselsatt, äfven
öfvat sitt inflytande på förändringen i hennes
tänkesätt.
I berättelsen »Själsstrider», införd i novell-
samlingen »Lifsbilder» som utkom våren 1888,
hafva de nya idéstämningarna i författarinnans
själslif fått starka och gripande uttryck. Frö-
ken Eoos’ sista arbete, som, både på grund
af stilens skönhet och skildringens värme och
känsla, intager en afgjord plats framom allt
hvad hon förut utgifvit, är, som bekant, »Fa-
miljen Werle», hvilken utkom sistlidne höst.
Denna bok erbjuder, såväl i komposition som
i karaktärsteckning och lifsuppfattning, tydliga
likhetspunkter med Tolstoj ; den röjer äfven en
viss frändskap med George Elliot, utan att
man därför kan skylla fröken Eoos för att på
minsta sätt imitera någon af dessa författare.
Jag skall tillåta mig att afsluta denna ofull-
ständiga teckning af vår sympatiska och om-
tyckta författarinna med några ord ur hennes
egna anteckningar:
»Jag har aldrig och kan aldrig, på grund
af den kritikens ande, som kommer mig att
se fel och förtjänster å ömse håll, tillhöra
något parti, vare sig i religiöst, literärt eller
socialt afseende. Detta är på en gång min
svaghet och min styrka. Min svaghet, emedan
jag härigenom blifvit ensam i mina sträfvanden,
och detta har alstrat en ofta nedslående tung-
sinthet; min styrka, emedan, som skalden
säger, blott den ensamme är stark. Eller, för
att yttra mig i öfverensstämmelse med den
anda, som nu mera fyller min tanke och
känslovärld:
»Enhver
Gud sætter ene
Er selv Han mere nær.»
(B. Björnson.)
Kar/ Wåh/in.
Vi använda alla möjliga medel för att be-
röfva kvinnorna modet; krafterna skulle vara
lika, om uppfostran vore det. Pröfva dem
i talanger, som uppfostran icke försvagat, och
vi få se, om vi äro sä starka.
Montesquieu.
En man förstår aldrig att lefva väl, om
ej kvinnor blanda sig i hans sak.
de Méré.
Begrafningsbuketten.
j rütta rosetts färg jag bär,
DSj ïjtptrittietts, warnt otfj skär,
3åj futrjtttrïtïattttttatt spribrr gïaît
jlin prakt kiattît mina sorgsna Wait:
JBïxrii itfrkasie konnaijer små
Jjfanb mina ïjoita rosor stå,
itgtrosser siå om kom on ring
©rfj iiijor kofta rnnkt omkring.
Jrj bjärt ortj oarm jag stttoka får
Jtn tärnas iockigt krnna tjår,
3fj prtjktt nti fostlig sat
Jtn skfintjoi, sttttjtkak rikt titt kat;
Min tärna ar on btoknak mö,
jlnm snart skatt bäkkas nor i snö,
©ttj kärföro kon färg jag bär
J»å btok som tjjärtais ointor är.
Fågel Blå.
Att varna och att förekomma.
barnkammaren uppehåller sig den unga
i modern roed sina båda älsklingar. Baby
ligger i sin vagn, synbart mycket belåten;
han låter då och då höra några läten, omöj-
liga att definiera och slår omkring sig med
sina små runda armar. Den lilla tioåriga
Anna springer munter och stojande fram och
tillbaka i det stora rummet med sin blond-
lockiga favoritdocka, då och då vändande sig
till modern med en barnslig fråga.
»Mamma, är kakan färdig?» ropar hon nu,
då modern reser sig och ställer det stora fatet,
i hvilket hon. ifrigt rört, ifrån sig på bordet.
»Ja, min älskling, nu skall den gräddas
brun och vacker i ugnen, men rör den inte.»
Med dessa ord går hon ut för att hemta
kakformen. Knappt var hon i köket, förrän
hon får höra ett gällt skrik, som gör, att hon
förskräckt skyndar tillbaka till barnkamma-
ren. Där står den lilla Anna, drypande af
fätets innehåll, och skärfvorna ligga rundt
omkring. Baby har blifvit så skrämd, att
han förenar sitt skrik med den lilla systerns.
Där ligger den nu, den kiyddoftande, guld-
gula massan, på hvilken ingenting sparats,
vare sig smör eller ägg, som ändå nu voro
så dyra — den en hel timme omsorgsfullt
rörda blandningen till kakan, afsedd för mor-
gondagens fest, den älskade mannens födelse-
dag. Den skulle säkert ha lyckats ypperligt.
Det var hans favoritkaka. »Du oförsiktiga
barn!» — Borde väl i stället heta: »Du
oförsiktiga moder!» I stället för att sätta
fatet så långt upp på bordet, att de små hän-
derna icke kunna nå det, ställer du det tank-
löst nära kanten med den lugna anmärknin-
gen: »rör det inte!» Du vänder ryggen till
bara ett ögonblick, men — olyckan är fort
framme.
Du hade några gånger gjort den lilla för-
tjust genom att ge henne ett russin ur fatet.
Kan du förarga dig öfver hennes nyfikenhet,
att hon ville se, om det inte fanns flere rara
russin, att hon klef upp på pallen och drog
i fatet till sig? — Hvad som sålunda hände
14?
hade du kunnat förbindra; varningen ensam
är sällan tillräcklig här i lifvet.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
