Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 28 mars 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148 I DU N 1890
oskyldig till hela olyckan? Felet var de bada
odygdiga pojkarnes, som tvistade, om hvilkens
torn var det högsta. Då stötte Fritz omkull
Ottos torn, så att de tunga byggnadsbitarne
slogo omkull lampan, just som lilla Hermi
sträckte sig öfver bordet för att taga en nål
ur mammas sykorg. Den olyckligas tunna
förkläde fattade genast eld, och olyckan hade
händt.
För den stackars modem äro hennes lilla
flickas jämmer och gråt som en knif genom
hennes inre. »Ack, hyllan, den olyckliga
hyllan är skulden till alltsammans!» Hvar-
ken mannen eller hustrun uthärda att se den
längre, och den har för länge sedan försvun-
nit från salen. Men i barnkammaren hänger
nu en stor vacker taklampa. Ack, om den
blott för längesedan varit där!
Moder och smak.
Några iakttagelser
af Helena Nyblom.
(Slut från föreg. n:r.)
f
| Paris affektera många, — men i synnerhet
!§, herrar — att kläda sig efter engelska
moder. Också äro de butiker, där det endast
säljes engelska varor, bland de dyraste och
mest eftersökta i Paris. Stofferna äro alltid
af bästa slag, och när en fransk dam sätter
prägel på en engelsk modeartikel, blir den
icke blott praktisk, utan också smakfull, och
det finns ju ingen anledning, hvarför icke
dessa två saker skulle kunna förenas. Både
fransmän och tyskar karrikera i det oändliga
de engelska damernas toaletter, men deras
framställning af saken, såsom man ser det i
deras skämttidningar och anekdotböcker, är i
hög grad öfverdrifven. De framställa alltid
de mest excentriska karrikatyrer af vissa re-
sande engelskor, som uppträda med blåa glas-
ögon, blå slöjor, stanleyhattar och herrkängor.
Men de tyckas alldeles ha glömt de många
vackra engelska unga flickor, som i sina enkla
och ändamålsenliga dräkter besitta en egen-
domlig frisk och kraftig skönhet.
För resten borde tyskarne minst af alla
göra anmärkning på, hur andra kläda sig,
ty om de tyska damerna kan man med rätta
säga som Ehrensvärd sade öm deras konst:
»Försynen har nekat nationen smak».
Det har icke fallit på min lott att se en
välklädd tysk dam, och dock har jag uppe-
hållit mig i de största tyska städer. Yid en
kortare vistelse kan ju något sådant vara en
beklaglig tillfällighet, men man ser ju tyska
damer öfverallt på resor, och man kan väl
af tyska modetidningar och modeartiklar göra
sig något begrepp om deras smak. Så godt
som allt, hvad de handla med och alltså för-
modligen köpa, utmärker sig för klumpighet
och en obehaglig färgsammansättning. De
tveka om att utpynta sina kläder och hattar
med en massa småsaker; pärlor, band och
blommor öfverallt, där de kunna få plats,
och alla dessa saker se som oftast icke vidare
fraicha ut.
Det finns ju ingen regel utan undantag,
och förmodligen existera tusentals tyska da-
mer, som kläda sig bra och som, oaktadt de
högt anropa Berlins namn, dock hemligen
köpa sina kläder i Paris, men hufvudintryc-
ket är dock, att tyskorna icke ha någon smak.
Allt hvad de prestera för toaletten förefaller
öfverdrifvet, skrytsamt och simpelt.
Medan fransyskorna gå ut ifrån, att en
dräkt först bör sitta väl och därnäst vara
så litet i ögonen fallande som möjligt, —
när man undantager dräkter för särskilda
högtidliga tillfällen inomhus, — så tyckas de
tyska damerna så mycket som möjligt vilja
draga ögonen till sig. Deras toaletter riktigt
anropa åskådaren: »Se bara på oss, hur vi
se ut! » —
Allra mest saknar man ett intryck af ord-
ning och harmoni i deras toalett, dessa ting,
som kunna göra den enklaste dräkt tilltalande.
Om de danska damerna måste sägas det
samma som om de tyska: de ha ingen för-
måga att kläda sig. Det är mycket vanligt
att i Danmark se en damtoalett, bestående
af en praktfull och högst modern hatt, en
tämligen illa medfaren klädning, som icke
alls öfverensstämmer i färg, ett par mycket
begagnade handskar och ett par omöjliga kän-
gor. Oaktadt damerna där ofta visa smak i
att arrangera sina hem, tycks deras öga för
färgsammansättning och skönhet upphöra vid
toaletten. Man kan se högst märkvärdiga
saker i den komiska genren. — Under det
svenskorna äro så svaga för det moderna, att
de ängsligt se sig omkring, huruvida det är
säkert, att de ha samma kläder som alla
sina bekanta, är en dansk dam sällan rädd
att uppträda i en hattkomposition, som kunde
vara hennes mormors och en kappa, som ser
ut att vara fem, sex år gammal.
I det afseendet är det en alldeles märkvär-
dig skillnad på svenska och danska damer.
De svenska äro mycket svaga för konvenan-
sen, de danska bry sig icke det allra ringa-
ste om, hvad modet för dagen är. (Jag ber
att få påminna om, att jag icke tänker på
undantagen, som finnas öfverallt, utan på
flertalet.)
Och när jag nu har kommit fram till de
svenska damerna, måste jag säga dem san-
ningen, nämligen att de på ett allt för små-
aktigt sätt följa modets nycker. Yi, liksom
alla andra äro dock alltid litet efter vår tid.
Kiktigt parisiskt moderna äro endast damerna
i Paris, — men så snart moderna ha seglat
norr ut, gripas de med ängsligt spejande blic-
kar af de svenska damerna. De underkasta
sig blindt, och då, som oftast, blott ett fåtal
af de former, som parisermodet uppfinner,
når till oss, följer däraf denna oändliga ko-
piering af samma modell, samma färger, sam-
ma prydnader, som pariserkartongerna för-
klara som det enda saliggörande.
De svenska damerna ha mycken smak, och
till de bäst klädda damer jag har sett, kan
jag räkna flere svenskor, men för den stora
mängden är dock det moderna det, som afgör
deras toalett. Deras fasa och förskräckelse
skulle vara att uppträda i något, som icke
liknade, hvad alla andra uppträda i, och unga
och gamla, tjocka och smala, vackra och —
mindre vackra iföra sig samma kläder, samma
hattar, samma öfverdrifter, blott de ordineras
af modet. Och dock är modet väl till för
att tjäna damerna, och icke damerna för att
tjäna modet.
Hvad man skulle lära af pariserdamerna
vore just detta att kunna välja, att känna
sitt eget utseende så mycket, att man läm-
par sin dräkt därefter. Däraf följer icke,
att man skulle kläda sig så afstickande eller
besynnerligt, att man väckte uppseende. Om
en renässansdräkt eller en japanesisk kostym
vore aldrig så klädsam, skulle det väl där-
för icke vara önskligt, att en svensk dam
uppträdde till hvardags däri. Konsten ligger
just i, att ungefär se ut som alla andra och
dock ej tvinga sin person till att bära något,
som alldeles icke passar för den.
Man bör, som en klok man en gång sade,
»studera sin egen arkitektur». Om en mode-
färg användes aldrig så mycket, bör man icke
bära den, om den missklär en. Det finns i
så fall alltid fullt upp af andra färger att
välja på, som icke skola stöta någon och
bättre kläda en själf. Målet borde vara att
se så bra ut som möjligt, utan att vara på-
fallande. De damer, hvilkas mål det just
är att vara i ögonen fallande, som genom
sin skönhet, rang och rikedom just önska att
väcka uppseende, ja, på dem har man helt
andra, större fordringar, deras studium för
att kläda sig bör vara åtföljdt af en så ge-
nomgående smak, att vi också uppriktigt må
kunna beundra resultatet, liksom man be-
undrar allt annat vackert och smakfullt.
Om man nu frågar: »Men hvar finns då
idealet?» måste man svara: »Idealet finns in-
genstädes, åtminstone icke som regel.» Ett
och annat undantag närmar sig idealet, men
de äro alltid få, i klädseln liksom i allt an-
nat. Skulle man göra en sammansättning af
det engelska, praktiska sinnet, den franska
elegansen och den italienska plastiska nobles-
sen, skulle man dock endast uppnå, att det
utmärkande för hvarje nations egendomlighe-
ter försvann, och intet helt uppnåddes; unge-
fär som om man ville sammansätta ett an-
sikte af de vackraste ögon, den mest regel-
bundna näsa och den behagligaste mun, man
hade sett. Sådana kompositioner blifva all-
tid misslyckade.
Man bör hvarken försöka likna den
ena eller den andra, utan man måste
försöka att, bland allt som bjudes, välja det,
som bäst passar ens utseende, figur, ålder,
stånd och penningpung.
Emellertid kan jag icke underlåta att ut-
trycka den tanken, att de damer, som — af
alla jag sett — motsvara hvad jag tycker,
medelklassens damer böra sträfva efter, just
äro sådana svenska damer, som icke preten-
dera att uppträda i toalett. Därtill höra
hufvudsakligen de svenska damer, som äro
bosatta på landet, alla dessa fruar och unga
flickor från herregårdar, hvilka man ser un-
der sommarresor på järnvägar och ångbåtar,
eller i deras hem på landet.
De äro för det mesta mycket enkelt klädda;
bomullsklädningar och halmhattar och någon
liten tröja eller krage, men jag har aldrig
hos några andra unga damer funnit en sådan
förmåga att se intagande ut med litet eller
att gifva ett sådant intryck af genomgå-
ende renlighet, ordning och behag.
Jag erinrar mig, då jag en gång kom sö-
der ifrån och hade passerat Köbenhavn, att
jag riktigt blef smått kär i två unga svenska
flickor, som kommo in vid en station i Söder-
manland. Det var en sann tillfredsställelse
att igen se en klädning, som satt så bra och
var så bländande ren, så fina små fötter i
passande skor, så nätta handskar, så väl kam-
madt hår, och allt utan den minsta preten-
tion på att vara vare sig särskildt modernt
eller »stiligt».
Man såg först på dem själfva, sedan med
en förnöjd blick på deras dräkt, där allt
passade tillsamman, och där ingenting störde.
När jag tänker mig typen for en svensk
dam, ser jag den icke i de eleganta damer,
som slafviskt följa modets nycker, utan i
dessa två unga sörmlandsflickor, som sägo
lika rena och friska ut som en svensk som-
mardag, icke för fina för att kunna företaga
sig hvilket arbete som helst och icke för
tarfliga för att kunna visa sig för hvem som
helst. De förstodo tydligen att uppfatta sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
