- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1890 /
150

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 28 mars 1890 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

150 I D U N 1890
klädd i blekgrön skrud af späda blad, och de
violetta blomklasarnas knoppar svällde i solljuset,
som vore de i hvarje ögonblick färdiga att brista
och sända ut sin narkotiska ånga — den unga
sommarens berusande andedräkt...
Sonja skyndade med snabba steg uppför den
träsnidade trappan, som under takets långa skärm-
utsprång på snedden efter ena gafvelsidan ledde
upp till den öfre våningen.
1 den lilla förstusvalen knackade hon lätt på en
af dörrarna och steg in, utan att ens vänta på
svar, som en gammal och kär gäst pä stället.
En genomträngande ljum doft af kryddor slog
henne till mötes genast i dörrgläntan, och när hon
hastigt stängt dörren bakom sig, att icke ens en
pust af drag skulle hinna smyga sig in om hennes
kjortelfåll, stannade hon ett ögonblick på tröskeln
för att hinna vänja sina ögon, bländade af det
klara solljuset där utanför, vid skymningen i det
lilla rummet.
Det var en egendomlig interiör, som öppnade
sig här inne, och väl egnad att första gången väcka
den besökandes förundran. För Sonja var nu allt
gammalt och välbekant se’n späda barndomsdagar,
då gumman Bergs »laboratorium», som den gamla
själf älskade att kalla det, utgjorde ett ständigt
mål för hennes barnsliga intresse och lifliga fan-
tasi. Men likafullt, för hvarje gång hon på nytt
steg öfver dess tröskel, genomträngdes hon af
samma egendomliga känsla af mystisk andakt som
inför det halft öfvernaturliga och obekanta ; och
nu, när hennes ögon så småningom började ge-
nomtränga den gröna skymning, som orsakades
af de evigt tillskjutna täta persiennerna för fönst-
ret, stego alla de gamla märkvärdiga möblerna
och tingen, hvaraf det lilla rummet var belamradt,
fram för henne som de kära figurerna i någon
ofta hörd, men likväl alltid ny saga af Hauff.
Rundt om väggarna reste sig svartnande höga
hyllor och fack, belamrade med burkar i alla
storlekar och färger, glasretorter, mortlar nf sten
och malm, väl tillbundna linnepåsar, ordnade i
rader, och staplar af små kasetter af träd, alla
föremål försedda med ordentligt numrerade eti-
ketter i olika kulörer. Längs efter taklisten stodo
på en smal hylla en mängd uppstoppade fåglar,
tydligen af utländsk extraktion, hvilkas ursprung-
Igien lysande färger nu endast svagt glimmade
fram under lager af dam. Jättestora torkade pum
por och främmande frukter af egendomlig form
gåfvo här och hvar omvexling, och sväfvande på
järntrådar under taket grinade tre stora fjälliga
ödlor med tjocka bukar och taggiga svansar mellan
tvänne sköldpaddsharnesk, å hvilka voro insnida-
de inskriptioner i kinesisk skrift.
Nu hördes en svag, melodisk kvinnoröst från
det bortersta hörnet af rummet fråga: »Hvem där?
Är det du, Sven?»
»Ack nej, fru Berg: det är Sonja — Sonja Stjärne.
Jag sökte just er son, direktörn. Och så ville jag
naturligtvis helsa på er också och höra, huru det
står,till. Vi kommo i går kväll, pappa och jag.»
»Åh, är det Sonja — förlåt mig, fröken Sonja
får jag väl nu säga. Hur vänligt att komma ihåg
den gamla gumman! Kom närmare och sätt er
här, att jag riktigt får se mig mätt på er. Jag
ser ej tvärs öfver rummet nu ens mera; mina
ögon bli allt svagare och svagare.»
Sonja gick öfver den tysta mattan, och den
gamla hvithåriga damen sträckte sina magra, af
ifver darrande händer emot henne ur hörnet af
den stora skinnsoffan och drog henne ned bred-
vid sig.
* *
Det var ett själfullt, blek ansikte, som nu vände
sina svarta, nästan hemskt svarta ögon emot Son-
ja; och ur de tusentals fina rynkor, som fårade
det, vittnade ännu omisskännliga spår om en
skönhet, som en gång fordom måste ha varit
mindre vanlig. Det berättades bland folket å det
stora godset, att den gamla fru Berg hade bakom
sig ett lif fullt af sällsamma äfventyr och djupa
sorger, men hvari dessa nu egentligen skulle ha
bestått, därom visste ingen något med säkerhet,
och ryktena och gissningarna voro de mest vex-
lande. Att hennes man, som varit sjökapten, re-
dan sedan ett tjugutal af år varit borta och antogs
förlist vid ett skeppsbrott i Kinesiska sjön, dåden
gamla med sin ende son, trädgårdsdirektören, för
ett tiotal år sedan från ett af de Stjärneska god-
sen i Skåne kommit tili Stjärneholm, hade man
sig dock bekant.
Den gamla fru Berg hade ett tillbakadraget och
inåtvändt väsen, som förhindrade hvarje när-
mande från den nya omgifningen bland grann-
kvinnorna vid Stjärneholm, och efter några nyfikna
och föga finkänsliga attacker, som gingo ut på
att genomtränga hennes hemlighetsfullhet, men
kallt mottogos och illa aflöpte, nöjde man sig
med att skvallra sins emellan och hålla sig på
ett visst, halft fruktande afstånd.
Det var endast vid ett slags tillfällen, den gamla
frun närmade sig människorna i den yttre världen
kring sig, när nämligen något allvarsammare sjuk-
domsfall inträffade. Då kom hon genast till hjälp,
så snart hon försport ryktet därom ; och man för-
täljde om de underbaraste saker, som uträttats
med de salfvor, dekokter och plåster, som hon
själf tillredt af de år från år hopsamlade och tor-
kade växterna och kryddorna i sitt »laboratorium».
Visst är, att hennes anseende som rent af mäktig
att göra underverk af omständigheternas spel
styrkts i flere fall, där redan läkaren gifvit allt
hopp ute.
Den enda människa, som, utom sonen, kunde
berömma sig af att ha vunnit en plats i den gamla
undergörerskans hjärta, var Sonja. Redan vid
hennes första besök som barn i den nye träd-
gårdsmästarens hem, hade hon dragits till den
lilla gumman med de mörka, sorgsna ögonen och
de hvita ringlande lockarne under tyllmössans
veck. Sonja hade då nyss förlorat sin mor. Det
var en barnahjärtats oemotståndliga instinkt, som
genast fann det varmaste gensvar i den sjuttio-
årigas. Och den vänskap, som da stiftades, för-
svagades ej af flyende år.
Otaliga gånger hade sedan vid hvarje besök a
Stjärneholm den unga flickan följt den gamla åt
på hennes årliga botaniseringsturer om somrarne;
och sedan hade de hjälpts åt att uppe på »labora-
toriet» ordna och sortera dessa läkegifvande ört-
blad, rötter och frön, med hvilka fru Berg vid
makthöll sina starkt anlitade förråd. Om hvarje
särskild blomma, om hvarje liten vissen stängel
hade hon något intressant att förtälja, en sägeu,
historien om en mystisk undergörande kraft.
Och när de slutat sitt arbete för dagen, kunde
hon taga Sonjas lilla hand i sin, draga henne ned
bredvid sig på den kära platsen i soffan och till
belöning för hennes hjälp berätta en af dessa
underbara sagor, dem hon berättade som ingen,
tyckte Sonja, hvilka hon aldrig, aldrig kunde
tröttna att åter höra, och hvilka fyllde hennes
barnsliga fantasi med trolskt ljufva bilder af out-
sägligt rik och skiftande skönhet.
Grefven hade från början ingalunda varit nagon
vän af den varma intimitet, som så hastigt upp-
stod mellan dottern och trädgårdsmästarens mor.
Han till och med rent af sökte förbjuda hennes
besök. .
»Den gamla fjollan tokar bort dig med sina
galenskaper, sina spökhistorier och öfvertro. Jag
vet, hon tror på dem själf. Sån t där är inte
helsosamt vid unga år.»
Men ack — Sonja bad och bad, Sonja grät;
fadershjärtat är svagt, och det fick bli vid det
gamla.
Han kunde för öfrigt verkligen trösta sig dar-
med, att det låg så mycken naturlig friskhet och
käckhet i den unga flickans lynne, att hon ej
tycktes taga något sjukligt intryck af denna egen-
domliga vänskap, som beredde henne ett sådant
nöje. Tvärtom —- när han sökte vända hennes
sinne utåt till friska förströelser och sunda lefvande
intressen, var hon äfven då med, vig, spänstig
och stark, glad och öppen, alltid beredd till ung-
domliga dåd och yr leksamhet.
På de senaste åren hade den gamla fru Berg
drabbats af ett hårdt öde: hennes ben hade slagits
af lamhet, och hon kunde numera ej själf lemna
sin plats. Dessutom började hennes ögon bli allt
svagare. Nu var det den ömt kärleksfulle sonen
och Sonja, som om höstarne fingo styra om, att
hon fick sina kryddpåsar, sina burkar och retorter
fyllda; hon hade då dock något att syssla med
under de långa, ensliga vinterdagarne, när Sonja
var långt borta i hufvudstaden, och sonen upp-
tagen af sitt ämbetes sysslor.
Och nu sutto de på nytt vid hvarandras sida,
och den gamla smekte i återseendets förtjusning
åter och åter Sonjas händer med sina.
»Ack, inte får ni sägafröken till mig, fru Berg»,
invände Sonja förebrående. »Sonja, säg Sonja
som förr —jag kan inte höra det annorledes.»
»Nej, nej, nej,» sade den gamla och skakade sitt
gråa hufvud; »det passar sig inte, det passar sig inte.
Ni fyller sjutton år i dag, och er gamla vän ber
Gnd välsigna ert vika hjärta, välsigna det tusenfaldt.
Hur glad är jag inte, att ni kom just i dag ! Jag
har något, som jag just på denna dag hade be-
slutit säga er; jag har tvekat mycket, mycket,
men nu har jag beslutit mig, ser ni, fröken Sonja.
Ja, jag tror att det är det rätta, det enda rätta.»
Så satt ^ hon tyst en stund och vaggade sakta
fram och åter med hufvudet som i djupa tankar,
allt under det hon ideligen smekte öfver Sonjas
händer i sitt knä. Det kom en egendomligt hög-
tidlig stämning äfven öfver Sonja, och hon kunde ej
förmå sig att bryta tystnaden. Den gamla schwarz-
walderkloekans knäppningar från skuggan i vrån
mätte upp tiden till flere oändligt långa minuter,
innan åter ett ord från den gamla kom Sonja
att spritta till.
»Och så har jag en gåfva jag skulle vilja gifva
er,» sade hon sakta, »en anspråkslös liten gåfva
utan värde, men den är dock ett stycke af mitt
eget hjärta.»
»Se där,» fortsatte hon, »vill ni hjälpa mig,
min kära fröken! Där — bakom den stora korallen
på min chiffonier — ja, ni vet väl — där slår
mitt recepstchatull, vill ni gifva mig det.»
Sonja reste sig och efterkom hennes önskan. Det
var ett vackert gammalt schatull af päronträ med
prydliga inläggningar och beslag, som Sonja från
första stunden af deras bekantskap betraktat med
en helig vördnad, då hon hört den gamla antyda,
att hon därinom förvarade de mystiska källskrif-
terna till sin läkevisdom. Men aldrig hade det
tillstadts henne att ens med den flyktigaste blick
tränga in bland hemligheterna under dess sirade
lock.
Med darrande händer satte hon nu från sig det
dyrbara klenodiet i gummans knä ; ett enda tryck
från den rätta lilla nyckeln på hennes skramlande
nyckelring, och med en knäppning sprang konst-
låset upp! Locket lyftes.
I andlös spänning böjer sig Sonja fram för att
se; hennes stora bruna ögon brinna af en bäfvan-
de nyfikenhets eld.
Men ack; hon kände sig helt besviken! Hon
hade väntat sig att få se–––ja, head, det visste
hon icke rätt själf, men något aldrig förr sedt,
något obeskrifligt, mystiskt . .. Och så endast
detta! Några tunna häften med tätskrifna blad, af
ålder bleknade och gula, ett par buntar bref, väl
ombundna med skära sidenband, några pressade
blommor, som föllo ur ett öppet kuvert mellan
gummans darrande fingrar, där hon plockade upp
allt detta,, packe för packe och lade det bredvid
sig på soffan.
Till sist hade hon kommit till det lilla skrinets
botten, utan att något synnerligen märkvärdigt
kommit i dagen, tyckte Sonja; och nu fanns intet
åter.
Jo, ännu — ett hopvikt litet papper i ett af dess
hörn! När den gamla frun söker veckla upp dess
slitna veck, skälfva hennes händer så starkt af
rörelse, att det glider ned ur hennes knä och på
golfvet. Sonja tar upp det. Ett föremål faller
därur och glimmar i hennes hand.
Det är ett helt tunnt, starkt nött litet kors af
silfver, hängande på en smal svart snodd; ett
smycke, knappast ett smycke mera, hvars värde
en guldsmed nätt upp skulle gitta beräkna. Men
den gamla damen griper efter det med girig ifver
och pressar det mot sina torra läppar, medan
varma tårar stilla rinna ned öfver hennes kinder
från de halfblinda stackars ögonen.
»Ja, detta, detta Sonja är ett stycke af mitt
eget hjärta. I dag skall jag fästa det om er hals,
och ni skall lofva mig, hör ni, lofva mig att al-
drig lemna det ifrån er!»
Och när Sonja böjer sitt unga hufvud ner att
kyssa den skrumpna handen, lägges den smala
snodden öfver den yfviga flätan i hennes hvita
nacke.
»Aldrig! Hör ni det, lofvar ni mig det?»
*Aldrig» — svarar Sonja.
(Forts.)
Det är orätt att anse kvinnorna föga lämp-
liga att sköta affärer. Tvärtom äro de däri
oöfverträffliga, så snart de det ringaste egnat
sig däråt eller däri förvärfvat minsta öfning.
Fru de Gerardin.
Hvad som ofta afhåller en kvinna från att
vredgas öfver den kärlek, man visar benne,
är att hon nästan alltid tror den vara ädlare,
än den verkligen är. Fru Fee.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0158.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free