Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 4 april 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158 I DU N 1890
Nu är det vår. Gå, såningsman, till fälten, Så korn! Så ljus! Så framtids rika hopp,
Så ädla frön! Det är en bördig jord. Men så ej blåst, att du ej skördar storm!
Z. Topeiius.
^^^wwwwwwwwwwwwwwwwwwwww^wwwwwwww^wwwwwwwwwwwww^wwwwwwwwwwwww^wwwwwwwwww^wwwwwwwwww^wwwwww
Indirekte.
Af Ave.
II.
för att sjunga den malande kvinnans lof!
Men det är väl den där gamla nemesis
igen !
Saken är den, att da jag en kväll i Pub-
licistklubben skrötöfverKonstnärsförbundets
i dagarna öppnade utställning, en medlem af
»Iduns» redaktion försåtligt frågade, hvem
jag ansåge som den bästa af våra kvinliga
exponenter. Utan tvekan svaradejag: »Hanna
Hirsch !»
»Biografera henne!» lydde genast ordern.
Men hvad vilja ni då, kära läsarinnor,
veta om henne? Af vidfogade porträtt se
ni, att hon är en vacker judinna. Från min
vän Pauli, hör jag att hon är godheten själf
och en riktigt förståndig mamma. Från de
gånger jag varit i hennes hem vet jag, att
»lilla Hirsch» är glad och älskvärd. I klub-
ben lät jag, som sagdt, undfalla mig, att
hon är vår talangfullaste målarinna, men i
största förtroende kan jag här »oss flickor
emellan» bedyra, att hon för mig är den
»styfvaste» jag känner. Kom inte med Kosa
Bonheur igen (inom parentes sagdt också
judinna). C’est de vieux jeu! Nej, vår
Hanna är målarinna, såsom vi nu för tiden
mena det: djup och sund i färgen samt
käck i tekniken. Jag minnes från världs-
utställningen i somras, där hon bland annat
exponerade en solbelyst, svensk, röd lada,
huru de unga franska artisterna döko som
pilar rätt på den lilla friska biten, mum-
lande ett: sacre nom d’un chien, ce n’est
’pas laid, ça!
Här hos oss exponerar hon endast små-
taflor och skisser, men alla duktiga.
Där se vi »Gubben och gumman»; den
senare spinnande och stretande med linet
eller kohåret, under det den förre, »familjeför-
sörjaren», är starkt upptagen att titta på.
O, kvinnofråga!
Där en sydländsk flicka med blommor i
håret, det hela i dunkelbrun färgprakt.
Där en skiss af Stockholm i blid kar-
minstämning. Så ett dam-porträtt, så stu-
dier massvis, bland andra originalet till teck-
ningen i sista »Julkvällen», föreställande
hennes lille pojke, som matas af »gamla
Margret» (samma Margret som för tjugufem
år sedan pysslade om den nyfödda Hanna).
Hvad vilja ni mer veta? Att hennes
pappa är den bekante musikförläggaren?
Att hon är genom borgerlig vigsel germa-
niserad och förenad med en annan duktig
artist, Georg Pauli, den bekante parfymfa-
brikörens son? Att hon »gått på Akademi’n»
och studerat i Paris? Ja — se där, mina
älskvärda, allt livad jag vet om henne! Hon
lär nog själf sörja for, att ni snart få veta
mer om henne, hennes sträfvanden och hen-
nes konst. Carl Larsson.
Det Ur lifvets stora konst och filosofi att
göra det bästa af det närvarande, antingen det
är godt eller svårt; att bära det svåra med
resignation och tålamod och att njuta det goda
ined tacksamhet och måtta.
vilken tro och hvilken lära
Hvilken tanke du må bära
Om det högstas art och lag,
Måste tanken dock du höja,
Fri från tvifvel och från hån,
Måste hufvudet du böja
Här inför Marias son!
Ensam, sviken, öfvergifven,
Fängslad där vid korsets stam,
Till en brottsling är Du blifven,
Till ett mål för spe och glam.
Röfvarne invid din sida,
De som sköflat, dräpt och brännt,
Samma straff som Du få lida,
Du som blott din tro bekännt!
Du som friden blott förkunnat
Och din väg i frid gått fram,
Du som kärlek alla unnat,
Bunden än vid korsets stam!
Dig ditt eget folk förnekar,
Dina närmaste dig fly, —
Än vid grafvens port ej tvekar
Du, vill kalkens drägg ej sky!
Än i sista dödsminuten
Talar så Du fridens ord,
Och fast jordisk kraft är bruten,
Har Du för din ovän ord:
”Fader! Ack, förlåt dem alla,
Ty de veta ej sitt brott!
Fader! Ej till doms dem kalla.
De sin handling ej förstått!”
Rena hjärta, varma hjärta
Somna in i ljufvan ro!
Glöm den smälek, glöm den smärta,
Som du rönte för din tro!
Somna bort från världens vimmel;
Från dess lumpenhet och brott
Väntar dig Din Faders himmel,
Lån till jorden var du blott!
Esther.
Bakom kulisserna.
»
nder ett af de första åren af min sam-
lareverksamhet, råkade jag på en af
mina forskningsvandringar efter gamla folk-
minnen — folklore, som det nu kallas —
midt in i en valstrid. Ny lärare skulle näm-
ligen tillsättas i en folkskola.
Hittills hade jag ej träffat kvinnor, som
varit synnerligen intresserade för lärarevalen;
vi ha ju också alltid varit vana att se män-
nen ensamme utse och välja både lärare,
prester, riksdagsmän och barnmorskor, så jag
blef något förvånad öfver att här finna kvin-
nor, hvilkaj lifligt agiterade för och emot de
olika kandidaterna. Äfven männen voro starkt
upptagna af valstriden, men dock bar allt
en underlig hemlighetsfull prägel, tydande
på, att båda de kämpande parterna hade
dolda orsaker till striden.
Jag hade fått min tillfälliga bostad hos
en s. k. herrskapsfamilj, med stort inflytande
på socknens angelägenheter, och där omtalade
husets damer oförbehållsamt deras och familje-
faderns beslut att genomdrifva herr Petters-
sons val, till trots för mor Bergs och hennes
gifta systrars fäktande för, att Pålsson skulle
få sysslan.
»Arbeta dessa hustrur öppet för Pålsson?»
»Nej, min bästa fru, det är just det harm-
ligaste, att de låtsa sig vara fullständigt lik-
giltiga för hela saken, medan de puffa fram
sina män och få dem till att värfva nya
motståndare mot oss andra!» tog husfadern
själf till ordet. »I förgår gjorde jag, liksom
händelsevis, besök hos Lars Bergs, träffade
blott nådig mor själf, försökte leda sam-
talet på Pettersson, men hon var, bildligt
taladt, så höghalsad och igenknäppt, att jag
i denna sak ej fick ett ord af henne utom
det, att henne kunde det ju vara detsamma,
hvem som blef lärare; hennes flicka, enda
barnet, är öfver skolåldersgränsen. Men hon
kan dock ej höra Petterssons namn, utan att
ögonen gnistra på henne.»
»Ja, både hon och systrarna hata honom,
det märker man,» afgjorde husfrun, och en
af hennes döttrar vände sig till mig, medde-
lande den upplysning, att Lars Bergs för nå-
gra år sedan bott i en socken, där Petters-
son varit lärare.
»Men vore det då ej af nöden, att man
toge reda på orsaken till hennes och hennes
familjs ovilja mot denne lärare?»
»Orsaken, min bästa fru, är ingen annan
än den, att Pettersson ej velat dansa efter
mor Bergs pipa. Både hon och hennes syst-
rar äro af det slags kvinfolk, som skall ha
näsan i allt, synnerligast i det, som endast
angår oss män. Mor Berg hade rent af
makten på den där orten, och, genom sitt
inflytande på sin egen man och därmed in-
direkte på de andra i skolrådet, intrigerade
hon bort den skicklige läraren från platsen.
Nu vill hon drifva samma spel här!»
Min värd talade så häftigt, att han fick
ett lindrigt höstanfall, och frun tog ordet:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
