Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 4 april 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 159
»Ja, förr, innan Lars Bergs kom till sock-
nen och mor Bergs tvä yngre systrar blefvo
gifta med socknens bönder, var här fred och
ro, ty då fick bildadt folk råda öfver det
allmänna. Men nu, sannerligen är det ej
stick i stäf i allt hvad vi — jag menar mot
hvad våra män vilja, och därför måste här —»
»Göras front mot hemligt kjortelregemente,»
högg husfadern barskt in, väl vetande, att
husets damer skulle, i en gästs närvaro, re-
spektera det sken af makt och myndighet,
hvaruti »pappa» solade sig.
»Ja, pappa låter minsann inga obehöriga
inverka på sina beslut i sådana fall,» för-
klarade äldsta dottern, utan att ens dra på
munnen.
»Fattas bara, att vi män skulle lyssna till
fruntimmersprat, då det gäller allmänna frå-
gor! Jag har blifvit så retad af den här
systertrions intriger mot Pettersson, att jag
och mina vänner skulle genomdrifva karlens
val, äfven om han icke hade haft högre be-
tyg än Pålsson.»
»Ja, inte vore det bra för en socken, om
bondhustrurna på det här viset finge genom-
drifva sina önskningar, eller hvad säger vår
gäst, som så väl känner allmogen?»
Jag medgaf villigt, att, i fråga om sättet,
delade jag min värdinnas åsikt, att bättre
vore det, om kvinnorna öppet deltoge i sock-
nens angelägenheter. Men det upptogs af
dem alla som ett skämt, afsedt att afbryta
ämnet: Pettersson—Pålsson.
Ett par dagar därefter sammanträfläde jag
med mor Berg hos en af hennes systrar, och
då de visste, hvar jag hade min tillfälliga
bostad, sökte de på omvägar utforska mig
angående »herrskapernas» ställning till lära-
revalet. Deras kryssningar kring frågan för-
anledde en liknande manöver från min sida,
och jag yttrade blott, att jag hört, det Pet-
tersson hade de högsta betygen samt goda
vitsord från skolråden i de socknar, där han
längre eller kortare tid varit lärare.
Då hissade mor Berg ren flagga, men det
hon nu hviskade i mitt öra var så ohyggligt,
att jag sprang upp från soffan, där vi sutto.
»Detta måste sägas åt —»
»Vi, min man hvarken får eller vill öp-
pet röra i saken, ty det skulle då sägas, att
vår flicka — fast bevisas kan det, att hon
aldrig kom att gå i skolan, medan han var
lärare. »
»Ja, men jag har förtrott det åt prostin-
nan,» sade mor Bergs syster, »och så veta
också våra män om et, och vi kunna väl al-
drig tro, att Pettersson kan bli vald.»
»Mor Berg, hvarför blef han ej anklagad
och sakfälld; det är ju oförsvarligt att låta
en dylik person förblifva i lärarekallet?»
»Både vår prestfru och jag ville, att där
skulle resas sak, men de andra kvinnorna
menade, att det ej var någon konst för oss,
som ej haft barn i skolan. Vi fingo dock
till sist sä stor makt med dem, att hade vi
kvinnor fått råda, skulle aldrig karlen kom-
mit så från saken, som han gjorde. Men
se, våra män beslöto, att han själf skulle få
begära sitt afsked. Sedan har han ett par
år vikarierat i olika skolor, och nu söker
han sig hit.»
»Prostinnan varnade mig för att angripa
nästans goda namn och rykte; det var lika
med att vara en mandråpare, sade hon,» in-
flickade systern.
Jag försökte kort före min afresa att
enskildt tala med min värd om saken, men
han utlade det som ett nytt prof på mor
Bergs och hennes systrars elakhet och slug-
het, detta att de försökt använda mig som
ett redskap för deras intriger. Här var in-
genting att göra.
Ett par dagar efter.’ min hemkomst från
denna färd läste jag i en tidning, att Pet-
tersson fått läraresysslan. Sedan hörde jag
ej något mera om denne lärare, och blott
när socknens namn någon gång nämndes, tänkte
jag på mor Berg och undrade, hvad jag skulle
tänka om hennes hat till denne man.
Efter fulla åtta års förlopp fick jag på
min tysta, undrande fråga ett förfärligt svar,
som mer än bekräftade mor Bergs utsago.
Läraren var en fullständigt fördärfvad män-
niska. En tidningsnotis omtalade nämligen
ett bedröfligt förhållande, utan att dock ut-
sätta socknens och lärarens namn. Då kom
jag genast att tänka på Pettersson och kände
ett behof att hos mor Berg afbedja mina tvif-
vel på hennes sanningskärlek, ty det anade
mig, att det var i den orten, som ogärnin-
garna blifvit föröfvade, och så reste jag till
Lars Bergs gård.
Nu stodo socknens alla kvinnor som en
människa mot skolrådet, kräfvande laga ran-
sakning och dom mot Pettersson. Men denna
gång kunde icke ens min förra värdinna, med
all sin och döttrarnas slughet förmå något
öfver »pappa» eller de andra skolrådsleda-
möterna, hvilka ville ha saken nedtystad
för att undvika skandal.
Detta skäl verkade också starkt på en
del af kvinnorna, och så fick Pettersson till-
sägelse att — inlemna sin afskedsansökan.
Han erhöll goda vitsord och vardt alltså
oförhindrad att söka ny lärareplats, och han
fick äfven en sådan å annan ort.
Sommaridyll.
För ldun
af Dolly Roon.
(Forts, och slut fr. n:r 12.)
>S|»h|amtalet är snart lifligt i gång; teet kom-
JzSzs mer in, eller rättare sagdt ut på veran-
dan, och tiden går snabbt. Slutligen stiger
Resen upp för att taga afsked.
Friherrinnan Rudow ber honom vänligt
vara välkommen till dem, när han vill,
hvilken tillsägelse Carl kraftigt understödjer.
Resen blickar bort till Cecilia, men denna
betraktar ihärdigt och med djupt intresse en
grön bladmask, som är stadd på upptäckts-
färd bland slingerväxterna.
Han känner sig något besviken, då hon
ej äfven instämmer med sin bror. Efter att
hafva rekommenderat sig hos damerna och
vexlat ett handslag med Carl aflägsnar han sig.
Därefter dissekeras han naturligtvis.
»Han är mycket hygglig,» säger Carl.
»Jag känner honom »par renommée» genom
kusinen, Otto von Resen, som är på samma
regemente som jag. Denne Reinhold von
Resen, är ytterst begåfvad, har studerat vid
ett par utländska universitet och skulle be-
trädt den diplomatiska banan, då fadern dog
och han såsom stor egendomsherre i stället fick
egna sig åt landtbruket, hvaruti han för
resten lär vara särdeles duglig. Han har
senast varit i Skotland en tid och, om jag
ej missminner mig, så var det där, som han
skadade sin arm, då han räddade en gosse,
som fallit uti ett kvarnhjul eller någonting
dylikt. »
»Han förefaller särdeles belefvad,» säger
friherrinnan, »samt är artig och förekom-
mande.»
Cecilia säger ingenting, men Flossy, som
varit onaturligt stillsam och tyst en lång
stund, närmar sig Carl och hviskar i hans
öra: »Tror du, att han är kär i Cecilia?»
Carl stirrar förbluffad på henne, hvisslar
ett par toner och säger retsamt: »Ja, det
kan allt hända, såvida han ej är det redan
uti dig, efter att hafva åsett din skicklighet
uti den ädla ridkonsten!»
Flossy tillkastar honom en föraktfull blick
och aflägsnar sig majestätiskt.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
