Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 18 april 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
I DU N 18AÔ
£MÉÉ£ÉÉÉÉÉÉÉɣɣÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉ:
Endast ödmjukhet leder till seger, högfärd och öfverskattande af egen förmåga till nederlag.
J Otto von Bzsmarclc.
täcka könet ännu alltjämt väcka intresse i
vidsträckta kretsar.
Betraktar man dä först och främst Bis-
marcks förhållande till sin mor, sin enda syster
och sin gemål, skall man finna, att »järnman-
nen» visar sig ha ett rikt hjärta, en fond af
känslighet och ömhet, som lemna det bästa
beviset på, att Bismarcks själ varit och är
starkt mottaglig för äkta kvinnobevågenhet
och behag.
Af fröet ren spörjs blommans art,
af blomman fruktens must,
och sångens friskhet röjes klart
af första tonens lust.
Så sjunger med rätta skalden, och redan
i barnets kärlek till modern visade ung Bis-
marck hela sin senare individualitet. Om
Goethe sagt om sig själf, att han ärft sin
glada naturel från sin mor, kan man om
Bismarck säga, att han af sin mor — Louise
Wilhelmine Meuken, född den 24 februari
1790, död den 1 januari 1839 — fått med
på lefnadsvägen de härliga gåfvorna: klokhet,
skarpsinnighet och hederskänsla. Alla hen-
nes biografer berätta, att hon redan tidigt
hos sonen sökt väcka en ädel äregirighet.
Den skarpa modersblicken spårade redan hos
barnet den slumrande politiska begåfningen.
Tyvärr skulle hon ej upplefva tillfredsställan-
det af sin varmaste längtan, ty hon hade
redan sex år varit död, då Otto von Bismarck
kunde sägas börja sin karrier.
Med stor ömhet och innerligaste kärlek
var sonen fästad vid sin moder. När han
som envoyé uppehöll sig i Frankfurt a. M.,
Paris och St. Petersburg, tänkte han oupp-
hörligt med pietet på den snillrika kvinnans
lärdomar och råd, och äldre vänner utropade
ofta till honom: »Bismarck, om din mor hade
upplefvat detta 1»
Den stora sanningskärlek, som icke blott
i lifvet, utan äfven i politiken alltid utmärkt
kanslern, inympades af modern i barnets
hjärta. Följande anekdot belyser ypperligt
detta utmärkande drag i hans väsen. En kväll
frågade fru von Bismarck honom, då han
sade god natt: »Har du redan ätit din väl-
ling?» Han sprang bort och kom om en
stund tillbaka med ett gladt »ja!» Han hade
nämligen glömt den och frågade först nu sin
sköterska efter den. Under sin mors ledning
var han alltid lugn och vänlig och blef
aldrig ohöflig, ehuru alla skämde bort honom.
Hans innerliga kärlek till föräldrarne gaf
sig bl. a. äfven luft i ett yttrande, som han
vid mogen ålder fällde vid fråga om »Wil-
helm Teil». Han kunde ej tåla denne schwei-
zerhjälte och med honom den schillerska dik-
ten, emedan Tell skjutit på sin son. »Det
hade enligt mitt begrepp varit mycket natur-
ligare och ädlare,» sade Bismarck, »om han i
stället för att rikta pilen mot gossen, som
äfven den bäste skytt kunnat träffa i stället
för äpplet, hellre skjutit rekt på landtfog-
den! Det skulle ha varit en rättmätig vrede
öfver en grym befallning. Kryperi och list
kan jag inte med!»
Efter moderns död hängaf .den unge ädlin-
gen sig med hela sitt hjärta åt sin enda syster
Malwine, senare gift med fideikomissarien von
Arnim Kröchlendorff. I de många bref han
på höjden af sin ära skrifvit till henne såväl
Louise Vilhelmina von Bismarck,
Furst Otto von Bismareks moder.
som senare till sin gemål, född von Puttka-
mer, har han röjt hela sitt rika känslolif.
Kort efter, systerns giftermål 1841 skref
han till henne några melankoliskt-humori-
stiska rader, som tydligt visa, hur kär han
höll henne. Det heter däri bl. a.: »Sedan
du är borta, har jag naturligtvis funnit hem-
met mycket tomt. Jag har satt mig vid
kakelugnen, rökt och anställt betraktelser öf-
ver, hur onaturligt och själfviskt det är, när
flickor, som ha bröder och till på köpet
ogifta sådana, hänsynslöst gå och gifta sig
och låtsas, som om blott de själfva funnes i
världen för att följa sin böjelse, en själf-
viskhet, från hvilken jag lyckligtvis fritager
mig personligen. Sedan jag insett det onyt-
tiga i dessa betraktelser, reste jag mig från
den gröna klädda stolen, i hvilken du
brukade sitta, och störtade mig hufvudstupa
i valrörelsen ...»
Många äro de smeknamn, både hjärtliga
och lustiga, han gifvit sin syster. Än kallar
han henne »dyraste Kreusa», än »chère Pe-
tite», än »kära Arnimen», än »ma soeur»,
än »Madame» och berättar henne förtroligt
allt, hvad han har på hjärtat: små och stora
fröjder, sorger och förhoppningar, framtids-
planer och önskningar, högviktiga politiska
och statsangelägenheter, såväl som obetydliga
husliga omständigheter. Han har alltid va-
rit lycklig, när han — äfven efter sitt gifter-
termål — kunnat tå bo i Berlin hos sin
»dvra Kreusa» och få utgjuta sitt hjärta för
henne.
Aldrig störde ens den minsta misstämning
det sanna syskonförhållandet mellan dem —
men så är också Malwine von Arnim den
mest uppmärksamma och ömma syster. Hon
har alltid uträttat de uppdrag, han gifvit
henne, skickat honom alla slags läckerheter
o. s. v. Och det är inte alltid lätta upp-
drag hon fått. Sålunda önskade han 1857,
då han uppehöll sig i Frankfurt a. M., att
fru von Arnim som julklapp åt hans fru
skulle köpa ett opalhjärta, som likväl inte
fick kosta mera än 200 thaler; vidare en
klädning för omkring 100 thaler, »ej mera»,
en solfjäder, som skulle »parera bra», men
inte kosta mera än 100 thaler, och slutligen
en stor, varm filt att breda öfver knäna i
vagnen, med tigermönster och på detta ögon
af glas — denna fick blott kosta 10 thaler ...
Såsom redan nämnts, har den ömma sy-
stern äfven sörjt för sin ryktbare broders
kroppsliga vederkvickelse. Sålunda tackar
han henne en gång —• den 10 oktober 1860
— för hennes sändning af blodkorf och lef-
ver. Alldeles hänförd utropar han: »Så god
blodkorf har jag aldrig förr ätit och så god
lefver endast sällan — må dina slaktdjur
alltid frodas — jag har under tre dagar ätit
frukost däraf!»
Hur innerligt furst Bismarck håller af sin
gemål torde vara alltför väl bekant, för att
vi skola behöfva uttryckligen betona detta.
Hon är och har varit hans skyddsgenius un-
der alla förhållanden af hans lif, i hans hem
i Varzin, Friedrichsruh, Schönhausen och Ber-
lin, och den, som varit kanslerns gäst, har
alltid med nöje iakttagit det äkta kvinliga
välde den ädla furstinnan utöfvar och den
djupa kärlek hennes ryktbare gemål hyser
för henne. Endast några få bref från furst
Bismarck till hans gemål ha kommit inför
profana ögon, men de äro alla öfversvallande
af godt humör, kvicka infall och den inner-
ligaste tillgifvenhet. Dessa bref äro på samma
gång ett väsendtligt och tacksamt bidrag till
den politiska dagskrönikan, emedan brefskrif-
varen låter oss blicka in i det innersta af hans
själ. På samma sätt som med sin syster
Malwine, öfverhopar han äfven sin gemål med
en mängd skämtsamma och hjärtliga smek-
namn. Af den mycket fängslande korrespon-
densen vilja vi här endast meddela följande
sats ur ett bref, skrifvet sex dagar före sla-
get vid Königgrätz. Det heter däri bl. a.:
»Minns du ännu, mitt hjärta, hur vi för
19 år sedan på vägen från Prag till Wien
foro härigenom (Hohenmauth) ? Ingen spegel
visade framtiden, icke ens då jag 1852 pas-
serade denna järnbana. Det går oss bra;
om vi ej äro öfverdrifna i våra anspråk,
skola vi äfven uppnå en fred, som är mödan
värd. Men vi äro lika snart berusade som
försagda, och jag har den otacksamma
uppgiften att gjuta vatten i det skumman-
de vinet och fästa uppmärksamheten på,
att vi ej lefva ensamma i Europa, utan att
vi äfven ha tre grannar ... Vårt folk är
beundransvärdt; hvarenda man så eldigt mo-
dig, så lugn, foglig och sedig, med tom mage,
våta kläder, vått läger, föga sömn, lossnande
skosulor, vänlig mot alla, ingen plundring,
de betala, hvad de köpa, och äta mögligt
bröd. Det måste finnas en stor fond af guds-
fruktan hos våra gemene man, eljes kunde
inte allt vara så. »
I bref till sina släktingar och förtrogna
vänner talar Bismarck oupphörligt i den kär-
leksfullaste ton om sin fru. Till minister
friherre von Manteuffel från Frankfurt a. M.
skrifver han 1851: »Sedan jag nu fått hit
hustru och barn, ser jag Frankfurt med helt an-
dra ögoD, så långt åtminstone de många handt-
verkare, jag har i huset, lemna mig ro därtill.»
Midt under tysk-österrikiska kriget då
de tyngsta bekymmer af alla slag bestorma
honom, tänker han på henne med rörande
kärlek och plockar alprosor åt henne, hvar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
