Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 18 april 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 187
vid humorn, denna hans trognaste ledsagare
genom lifvet, aldrig lemnar honom. I denna
anda skref han t. ex. frän Hohenmautk den
9 juli 1866: »Om ni inte har någon under-
rättelse frän någon, kan ni obetingadt antaga,
att han lefver och är frisk, ty så snart en
känd person sårats, får man veta det inom
minst 24 timmar.»
Om än icke så ofta, underlåter Otto von Bis-
marck likväl ej att då och då i bref till sin
syster och sin hustru fälla omdömen öfver
damvärlden i allmänhet och särskildt öfver
en och annan af dess representanter, med
hvilka han kommit i beröring. Vanligtvis
sker detta på hans godmodigt skämtande sätt.
Som skarp iakttagare af toaletten skildrar
Bismarck i ett bref till den förut omtalade
friherre von Manteuffel en bal hos grefve
Thun. »Toaletterna,» säger han, »skulle i
Berlin öfverträffa allt genom sin glans, höjd
genom rika diamantsmycken. Damernas ma-
nér äro ytterst eleganta, de tala väl och med
ostentation franska, besöka Paris och lemna
sina män hemma, samtalen äro efter våra
vanor icke fria från lättfärdighet.»
Bland stjärnor inom teatervärlden har Pau-
line Lucca varit en af Bismarcks favoriter.
Fama, som gärna uppdiktar något om be-
römde statsmän såväl som om berömda sån-
gerskor, kunde ingenting berätta om den store
statsmannens intimare förhållanden till främ-
mande damer och gjorde därför en mygga
till en elefant. 1865 hade den österrikiska
badorten Ischl två intressanta gäster i den
preussiske ministerpresidenten Otto von Bis-
marck och den preussiska kammarsångerskan
Pauline Lucca. Alla svärmade på den tiden
för »Paulinchen», och primadonnan, som för
öfrigt då lefde i lyckligt äktenskap med sin
gemål baron von flhaden, umgicks i de för-
nämsta kretsar. Vid Luccas giftermål var
Bismarck bröllopsvittne, och konstnärinnan
kom sålunda i närmare beröring med Bis-
marckska familjen. Under sommarfristen nämn-
da år utspelades i Ischl mellan de båda
ryktbarheterna en scen, som gaf anledning
till allt slags grundlöst prat. Af ett trovär-
digt ögonvittne berättas den lilla episoden på
följande sätt:
Pauline Lucca uppehöll sig ett ögonblick
utanför hotell Elisabeth, där furst Bismarck
och dåvarande kung Wilhelm brukade
taga in. Plötsligt kom den förstnämnda ut
från hotellet. Ministerpresidenten uppmärk-
sammade genast sångerskan, gick fram till
henne och skakade hjärtligt hennes hand.
»Följ med, ers excellens,» bad Lucca, »jag
måste till fotografen.»
»Jag kan inte, jag väntar mina chiffrörer,
de tyckas vara ute och promenera.»
»Ah, ers excellens, ni kan läsa depescherna
sedan,» sade Lucca, och de gjorde båda säll-
skap. Hos fotografen lät först Lucca och
sedan Bismarck porträttera sig hvar för sig.
Därpå sprang plötsligt den lilla förförerskan
upp med utropet: »Ers excellens, en superb
idé! Hur skulle det vara, om vi skulle låta
porträttera oss tillsammans?»
Bismarck gick leende in därpå och foto-
grafen gjorde, hvad på honom ankom. Om
några dagar fanns porträttet i hundratals hän-
dér. Hela Ischl talade ej om något annat.
Om någon tid funno likväl båda kontrahen-
terna, att det vore bäst om denna fotografi
försvunne ur konsthandeln, och så måste fo-
tografen förplikta sig att ej göra några nya
kopior.
För skandalhungern gaf detta oskyldiga
skämt anledning till en mängd misstankar.
Till och med några vänner till Bismarck gjorde
honom förebråelser därför. Sin ställning till
denna lilla cause célèbre har Bismarck i ett
bref af den 26 december till en sin vän, en kyr-
kans tjänare, klargjort i följande intressanta,
humoristiska uppfattning:
»Om Lucca-fotografien skulle äfven ni för-
modligen döma mindre strängt, om ni visste,
hvilka tillfälligheter den har att tacka för
sitt upphof. För öfrigt är ju fru von Rha-
den, om också sångerska, en dam, hvilken
man lika litet som mig själf kan beskylla
för några otillåtna förhållanden. Likväl
skulle jag, om jag i det lugna ögonblicket
kunnat ana, hur mycken anstöt många och
trogna vänner skulle taga af detta skämt, dragit
mig undan området för det mot oss riktade
glaset. Af den omständlighet, hvarmed jag
talar om saken, kan ni se, att jag uppfattar
er skrifvelse som en välmening, och att jag
på intet sätt vill upphäfva mig till domare
öfver dem, som bekänna sig till samma tro
som jag. Men af er vänskap och er egen
kristliga öfvertygelse väntar jag, att ni vid
framtida tillfällen skall ålägga de dömande
mera hänsyn och mildhet; det behöfva vi
alla. »
Efter hvad vi redan anfört om Bismarck,
faller det af sig själft, att han i sitt umgänge
med det täcka könet — vare sig i bref eller
under muntliga samtal — alltid ådagalägger
den största artighet.
Att en verkligt ädel kvinnas kärlek inver-
kat välgörande på den väldige statsmannen,
och att han utan den skulle ha kännt sig
olycklig, tillstår han öppenhjärtigt i bref till
sin hustru. Af talrika ställen anföra vi en-
dast följande utgjutelse, som kastar ett klart
ljus öfver hela hans tänkesätt. »Jag vet
inte,» skrifver han, »hur jag förut härdat
ut; skulle jag nu lefva som då — utan Gud,
utan dig, utan barn — vet jag verkligen inte,
hvarför jag inte skulle kasta bort detta lif-
vet som en smutsad skjorta...»
Han tröttnar ej att vid hvarje anledning
visa sin gemål en liten uppmärksamhet. För
att öfverraska henne på hennes födelsedag,
skref han t. ex. till sin syster Mahvine:
»Du vet, att den 11 april föddes grunden till
min husliga lycka; mindre bekannt är dig kan-
ske den omständigheten, att jag i fjor ut-
tryckte min glädje öfver denna dags åter-
komst genom en present af två briljantörrin-
gar, köpta hos Wagner, Unter den Linden,
och att den älskvärda mottagarinnan för
kort tid sedan förlorat dessa, troligen genom
stöld. För att i någon mån mildra sorgen
öfver denna förlust, skulle jag gärna till den
11 vilja ha ett par likadana prydnader till
min högtärade gemåls örsnibbar. Wagner
vet nog ungefär, hurudana de voro, och hvad
de kostade. Jag skulle helst vilja ha dem
så lika som möjligt, enkelt infattade som
dina, och få de i nödfall vara litet dyrare
än de förra! Min budgets jämnvikt låter
väl inte rubba sig för en utgift af hundra
thaler mer eller mindre.»
Af det här sagda inser man, att romantik
och kärlekspjunk ej spela någon roll i riks-
kanslerns lif, men att han alltid varit upp-
fylld af en äkta tysk kärlek till mor, syster,
maka och ädla kvinnor. Statsmannen af
»blod och järn» har ej varit någon vek tru-
badur, därtill har riksbyggmästaren saknat
lust och tid, trogen sitt uppoffrande lifs sanna
motto: »Jag ställde alltid fäderneslandet
framfor mitt eget jag.»
Sommarminne.
gommar i sinne, sommar i skog!
Soliga morgon, jag minns dig nog!
Skuggad af skogens stödjande stam,
Gömd liten blomma spirade fram.
Blomman, hoars oäsende våren väckt,
Föddes och dog i en morgonflåkt.
Lockande vandraren ljuft med sin doft,
Vardt hon i människohand ett stoft.
Hvilar nu vissen och utan saft,
Röfvad den fägring hon en gång haft,
Gömd i en bok, som jag bläddrar i,
Nu sedan sommarn är långt förbi.
Hvar gång jag ser dess bleknade blad
Drömmer jag om jag vet icke hvacl.
Vinter i sinne, vinter i skog!
Aldrig jag glömt hur sommaren log.
Karl Wåhlin.
Om hemstudier.
Några ord till Iduns läsarinnor
af L—a.
»fgunskap är makt», så lyder en allmänt
«ÜW känd och erkänd sats. Mindre känd,
men lika sann och betydelsefull är den sat-
sen, att kunskap är en af lifvets renaste och
på tillgångar rikaste tröstemedel. Hvarje
människas rättighet och plikt är det att, i
mån af förmåga, tillegna sig ett större vetan-
de, och för oss kvinnor särskildt gör sig detta
kraf nu mer än någonsin gällande.
Nödvändiga vilkor för en verklig kunskap
äro, att den skall vara klart uppfattad och
väl ordnad, ty med rätta heter det, att kun-
skapen icke består i att veta mycket, utan i
att verkligen veta. Om äfven det område,
hvarinom man rör sig, är aldrig så begrän-
sadt, bildar det likväl en fast stödjepunkt i
vår utveckling, så snart vi vunnit det som
vårt eget, och i och med besittningen följer
vissheten, att hvarje gjordt framsteg gifver
kraft till ett nytt. Förmågan af själfständigt
och systematiskt arbete är oss alltså nödvän-
dig, men hvem vet icke, huru isynnerhet
kvinnans i de första ungdomsåren afslutade
studier i bästa fall lemna hos henne en läng-
tan efter intellektuel utveckling, utan att gifva
den ofvan nämnda nödvändiga förutsättningen.
Flere äro de metoder, genom hvilka man
sökt afhjälpa denna grundbrist. En af de
bättre är säkerligen den, som praktiseras af
de s. k. föreningar fer hemstudier, hvilka,
bildade efter en amerikansk idé, hafva nått
en betydande utveckling i sitt hemland, i
England och Skottland, samt äfven i Sverige
vunnit flere lifligt intresserade anhängare.
Många känna dem nog till namnet och veta,
att äfven Fredrika-Bremer-förbundet här hem-
ma i denna sak tagit initiativ, men hvad
de egentligen åsyfta, och huru de äro orga-
niserade, torde för den stora allmänheten
vara obekant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
