Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 25 april 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
1890
IDUN
»Ja, just i dessa invändningar ligger fe-
let, och följderna kunna ej blifva andra,
än dem du nämnt. Â min sida har jag
följt en annan metod och funnit all anled-
ning till belåtenhet. Genast efter värt gif-
termål lät jag min hustru taga en noggrann
öfversikt af vår ställning och lät henne
komma till insikt om, att äktenskapet ur
ekonomisk synpunkt är att betrakta så-
som ett bolag, hvari båda delegarne äro
lika intresserade och lika berättigade att
ega kännedom om affärens ställning. Om
jag således af henne fordrade redovisning
för den andel af tillgångarna, som stod un-
der hennes förvaltning, så ansåg jag mig
å andra sidan förpliktad att uppvisa, hvar-
till jag använde återstoden.»
»Men, min hedersvän, du vet ju, att jag
är affärsman, och att mina inkomster bero
af vexlande konjunkturer; hur kan du då
begära, att jag skall kunna hålla min hustru
à jour med dessa förändringar eller ens
för henne tydliggöra dem? Då det för
öfrigt är jag ensam, som underhåller famil-
jen, torde jag ega full rätt att yrka på
sparsamhet å hennes sida, men däremot
sakna hvarje förbindelse att redogöra för
sådana obetydligheter som en sexa eller
ett glas punsch, hvarpå jag någon gång
bjuder utomhus.»
»Svårigheten för en affärsman med vidt-
utgrenad rörelse att göra sin hustru förtro-
lig med alla detaljer af verksamheten bör
visserligen beaktas, ehuru många kvinnor
ej skygga därför; men i de flesta fall torde
vara tillräckligt att meddela henne resul-
taten af bokslut och timade viktigare för-
ändringar. I parentes må anmärkas, att
dessa extra dépenser utomhus, dem du fin-
ner så obetydliga, ofta nog vid årets slut
befinnas utgöra summor, som väl förtjäna
att tagas i beräkning. Om den direkta in-
satsen af din arbetsförtjänst med skäl måste
anses som grunden för familjens bestånd,
så är dock hustrun, äfven då hon ej med-
fört enskild förmögenhet, ingalunda att för-
bise. Det är ju hon, som sköter hela ditt
hus, sörjer för din och allas bekvämlighet
och uppfostrar edra barn; på hennes intelli-
gens, omtanke och sparsamhet beror, om
dina inkomster skola bära frukt eller ej.
Håller man emellertid så strängt på sin
rätt, som du synes böjd att göra, och din
fru fortfarande är obekant med husets egent-
liga ställning, så gör hon helt naturligt den
reflektionen : min man påyrkar ständigt spar-
samhet å min sida jämte redovisning för
hvarje öre, men de dépenser han utomhus
tillåter sig antyda noggrannt, att vår ställ-
ning ej är så dålig, hvarför jag ej behöfver
tveka att med kreditens tillhjälp söka an-
skaffa, hvad jag ej på annat sätt kan er-
hålla,
»För mig, min vän, inträffar aldrig nå-
got sådant. Min hustru känner i hvarje
ögonblick vår ställning lika väl som jag,
och hon vet, hur långt hon för vårt ge-
mensamma bästa vågar gå. Mellan oss
båda råder äfven i ekonomiska frågor ett
obegränsadt förtroende, som ingifver henne
en känsla af medansvarighet och stärker
henne till ny omtanke och nya ansträng-
ningar. Enligt min öfvertygelse är kvin-
nan, då hon ej genom dålig uppfostran eller
dåliga exempel blifvit bortskämd, af natu-
ren mera fallen för sparsamhet och försik-
tighet än mannen, och säkrare medel till
utvecklande af dessa anlag gifvas troligen
ej, än fullt förtroende och klart medvetande
om ansvaret. För mig och de mina har
detta sätt att förhålla sig medfört de lyck-
ligaste följder. Med blygsammare inkom-
ster ha vi, utan att hålla kalaser, ständigt
lefvadt godt och bekvämt, kunnat fullgöra
våra förbindelser och väl uppfostra våra
barn och detta allt — märk väl! — utan
skuldsättning.
»Man agiterar i våra dagar så mycket
för kvinnans likställighet i alla förhållan-
den med mannen, och jag kan ej ogilla
det, ty kvinnan är ju ett väsen med samma
själsförmögenheter som mannen, och snillen
träffas lika ofta inom det täcka könet, som
inom det starka. Men den sidan affrågan,
som jag tagit mig friheten kalla den eko-
nomiska likställigheten eller lika rättigheter
och skyldigheter med afseende å familjens
ekonomi, har, ehuru mångenstädes beaktad,
ej efter mitt förmenande blifvit till sin fulla
betydelse framhållen. Med dess upphöjande
till princip skulle säkerligen inom många
familjer ställningen blifva vida bättre, än den
för närvarande visar sig. Hur alltför ofta lef-
ver ej en hustru i den tron, att öfverflödiga
tillgångar finnas, och att ingen sparsamhet
behöfver iakttagas, under det mannen hål-
ler god min, döljer sitt tilltagande obestånd
och söker medels lån och omsättningar
uppehålla krediten för att följa med ström-
men och föra stat vida öfver sin ställning,
tills omsider en krasch eller hans bortgång
lemnar enka och barn på bar backe. Så-
dant skulle antingen alldeles icke eller i
mindre betänklig mån blifva fallet, om fullt
förtroende mellan makarne egde rum, om
det förunnades hustrun att följa affärernas
gång och rätta sin hushållning därefter.
Hon skulle då ej kunna beskylla sin hädan-
gångne man, att han bragt henne ovetande
i fördärfvet. »
»Min kära bror, det märkes, att du
ej på länge varit i Stockholm! Hvad
man i landsorten är naiv med sin moral,
sin beskedlighet och sina funderingar! Tack
emellertid för lexan, som skall läsas öfver
vid tillfälle! Men det är redan sent —
jag gissar, du ej har något emot, att vi
bryta upp ? » Il-
För den yppersta uppsats I ämne
rörande kvinnan eller hemmet
på högst 5 af våra spalter ut-
betalas likaledes ett honorar af:
Sjuttiofem (75) kronor.
För en samling af 3 de hästa
poem äfvenså ett pris af:
Sjuttiofem (75) kronor.
Samt slutligen: för den bästa förslags-
lista, omfattande namn på 20
kvinnor, lämpliga och värda att
porträtteras i Idun, ett honorar af:
Tjugufem (25) kronor.
Vid bedömandet af de till denna täfling
inkommande skrifterna ha följande personer
gndhetsfullt lofvat biträda: skriftställarinnorna
fruarna Mathilda Lang/et och Eva Vigström
(Ave) samt skriftställarne herrar J. Björk-
lund, Georg Nordensvan och Birger Schö/dström.
Samtliga för denna täfling afsedda skrifter
skola vara insända till Redaktionen före den
1 augusti detta år, åtföljda af förseglad
namnsedel och på konvolutet försedda med tyd-
lig påskrift: Till den stora pristätUngen.
Hvad icke prisbelönade täflingsalster angår,
förbehåller Redaktionen sig företrädesrätt att
efter närmare öfverenskommelse med förf. dem
använda.
I förhoppning om liflig anslutning och in-
tresse helsa vi alla eventuelle deltagare hjärtligt
välkomna.
Stockholm i april 1890.
Redaktionen af Idun.
I forna dagar.
Strödda blad ur minnets album, samlade
af Mathilda Langtet.
5.
Nummer trettioåtta, Triumf.
ßtor pristäflin
Sjuhundrafemtio kronor utdelas
i pris.
Vi inbjuda härmed samtliga våra läsarin-
nor och läsare, en hvar som hugad vara må,
att deltaga i en stor pristäfling, den Redak-
tionen anordnar i afsikt att bereda tidningens
innehåll än ytterligare ökadt intresse och ge-
diget värde. Och utfäsia vi för denna täfling
följande pris:
För den bästa och för tidningens publik
mest lämpade och underhållande följetong
med ett omfång af minst 40 af våra
vanliga textspalter utbetala vi ett
honorar af:
Femhundra (500) kronor.
För den bästa, kortare skiss eller
berättelse om 3 af Iduns spalter
betala vi ett pris af:
Sjuttiofem (75) kronor.
t
en lilla skanseD, där den finske majoren
var oinskränkt herskare, hade fordom
varit af en viss betydelse, men sedan
andra väktare af inloppet till Stockholm blifvit
upprättade, var »fästningen», som den i dagligt
tal kallades, så godt som öfvergifven. Skenet
bibehölls dock till en viss grad — det vill
säga, befälet var kvar och var mer än till-
räckligt för en besättning af trettiotre man.
Först var där nu »kommendanten», den
finske majoren, som »var med år åttioåtta re’n
och var re’n gammal då», högrest, hvitbårig,
enkel och rättfram, föga mån om sin värdighet
och tämligen likgiltig i fråga om sitt ämbetes
utöfning. Det var kanske icke så alldeles
öfverensstämmande med rätta förhållandet, det
där att han »var med år åttiåtta», men 1809
var han dock med, och i Pommern hade han
också varit. Tinnie ville göra honom till sin
héros, men olyckligtvis tog han icke mera
notis om henne än om sin »fästning», och
allraminst drömde han om, att hon i sitt stilla
sinne upphöjde honom till rang af minst fält-
marskalk.
Fordom hade han bott på fästningen, men
hade nu tillåtelse att bo på fastlandet — den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
