Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 25 april 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I D U N 201
låg nämligen på en ö — och tjänsten sköttes
af »placemajoren», en gammal gråskäggig artil-
lerikapten, som, när han var »i land», van-
ligen tog in större spritlast, än som med för-
del kunde bogseras ned i slupen. Denna låg
då förtöjd vid broarmen, ibland i fleie dagar,
under bvilken tid kaptenen gick omkring hos
bekanta och roade dem med sitt angenäma
sällskap. I prestgården uppträdde han ofta,
ogeneradt klädd i skor från förrådet, för vär-
mens skull stoppade med hö omkring foten.
Han beundrade högeligen den vackra prestfrun,
som han påstod liknade »drronning Frredrrika»
alldeles »frrappant. » Han hade nämligen som
ung löjtnant och bärande ett förnämt namn
mer än en gång varit till hofs, och vid stats-
hvälfningen hade han spelat en, om än mycket
underordnad roll. Ju mera han hade intagit af
spritlasten, dess »frrappantare» fann han lik-
heten, och dess mera utbredde han sig där-
öfver.
Vidare fanns också, utom fanjunkaren, den
s. k. »oflserskadetten», som hade ett ännu
grannare adligt namn än kaptenen och samma
benägenhet för starka varor, när han var i
land, som sin förman. Fanjunkaren utgjorde
intet undantag från den för det öfriga befälet
— utom »kommendanten» själf — gällande
regeln, och det är lätt att föreställa sig, huru
»tulleristerna», som besättningen vanligen be-
nämndes, skulle vara, när officerarne voro så-
dana spritvänner.
Den, som i detta afseende bland manskapet
var mest framstående, var onekligen nummer
trettioåtta, Triumf, i dagligt tal och på fast-
landet kallad »Trumfen». Han söp »cruelll»,
som kammarherrn sade, och att han icke fick
delirium, berodde måhända på, att det på den
tiden icke fanns något tiodubbelt renadt att
tillgå. Ty om icke bränvinet varit lika svagt,
som Trumfens begär därefter var starkt, så
hade det nog icke dröjt länge, förrän han fått
se icke blott »flugor», utan helt säkert stora
bromsar.
Som det nu var, hände det icke så sällan,
då Trumfen var i land på permission för något
arbete, kanske en hel vecka, att den samlade
arbetsförtjänsten strök åt på gästgifvaregården
med den påföljd, att Trumfen tog sig ett stycke
bondpermission utöfver den lagliga. Under
denna senare tidrymd gick han i »ett glädje-
rus hvar dag», ty full var han, och glad var
han ock, så länge ingen sade honom emot.
Men då blef han vildsint, svor och skrek och
»trumfade» på hvem som helst, så att han
ordentligt var en skräck för befolkningen, när
han vände den sidan ut. Då det ej var så
godt att veta, när Trumfen lät det goda eller
dåliga ölsinnet råda, stängde hvar och en gärna
sin port, när man såg honom vara i antågande,
helst om ur hans rockficka stack upp en blän-
kande buteljhals.
En vacker sommardag, icke långt efter »prin-
sens besök», satt Sjungar-Anna i salen i prest-
gården och spolade lingarn åt Hedda, som nere
i bagarstugan raskt smällde i väfstolen. Små-
flickorna sutto uppkrupna i hvar sitt soffhörn
och lyssnade till en ny visa, som Anna läst
eller författat om en »fånge» på Vesterviks
slott. Den gick på en mycket »ynkelig» ton,
och Sjungar-Anna grät alltid sina modiga tårar,
innan hon slutade den:
I Vesterviken där står ett slott,
Det är så grannt utstrafferadt
Med silfver och med :|: det röda guld :|:
Och malmorstenar till murar.
Och tio famnar inunder jord
En liten pilt där sitter fången ;
Och inte skådar :|: han dagens ljus, :|:
Och ej när natten är förgången.
Dess fader gångar sig till slottet fram,
Han vill den fången utlossa;
Och tiotusen det bjuder han :|:
Allt för det unga lif och dess bloddroppar.
Och tiotusende alls ej förslår,
Ty han har stulit af sig lifvet — —
»Nej, si där är Trumfen!» afbröt sig Anna
och såg ut genom fönstret. »Nu går han in
till Fågelboms — åh, så full han är! Bara
han inte kommer hit 1 »
»Nå, hur gick det se’n, Anna?» hördes ett
par späda ifriga röster från soffhörnet.
»Med fången? Jo, han blef dömd till dö-
den, han, men, när han skulle dö, sa’ han
så här:
Du mästerman, du mästerman,
Du bidar litet med straffet
Ty jag vill skåda all världen kring,
All världen kring!
Med mina kärleksfulla ögon.
Och inte sörjer jag för straffet mitt,
Och heller ej för dessa öden;
Jag sörjer bara för min lilla vän,
Min lilla vän!
Jag tror, hon sörjer sig till döden.
Sörj’ inte du för din lilla vän,
För den är allaredan döder!
I himmelen, där råkas ni,
Där träffas ni,
Uppå den stora domedagen ! *
Det summariska sätt, hvarpå både »fången»
och hans »lilla vän» affärdades, grep Sjungar-
Anna djupt, och det var under tårar och snyft-
ningar hon afslutade sången. Tinnie var också
djupt rörd, men hennes yngre syster, som i
allmänhet ieke var böjd för det sentimentala
och för det mesta tyckte, att »det var rätt
åt dem», när någon af sångens eller sagans hjäl-
tar och hjältinnor råkade ut för tragiska öden,
hon var ej så upptageD af visan, att hon ej
hade ögon, för hvad som tilldrog sig utomhus.
»Så Trumfen skriker därute på Fågelboms
gårdl» sade hon.
Mästerlotsen Fågelbom var nämligen icke
hemma, och hans hustru och dotter stängde
visligen porten och låtsade, som om ingen var
inne. Högst uppbragt häröfver, dunkade Trum-
fen vildsint på porten, hojtade och svor på,
att han skulle slå in både dörrar och fönster.
Men på en gång kom öfver honom en af de
oberäkneliga vändningarna i »ölsinnet». Med
ens blef han glad och lustig, vandrade öfver
den lilla gröna planen, där mästerlotsen på
långa bockar hängde upp sina »skötar» —
ofantliga strömmingsnät — ut på en bergklack,
som sköt fram mellan »prestbacken» och kam-
marherrns palats och steg ut nästan ända ned
till vattenbrynet. Denna klippa sänkte sig
nästan lodrätt ned till stranden, men ofvanpå
var hon slät och något kullrig på kanterna.
Hit marscherade nu Trumfen med stormsteg
och slog sig ned på den lilla slätten, där han
satte sig. Därpå drog han upp en butelj ur
fickan, höll den mot dagern och såg med be-
låtenhet, att den icke var tom, tog sig så en
väldig klunk, tittade på buteljen omigen och
smekte och klappade den med stor ömhet.
Efter det han upprepat denna manöver några
gånger, tog naturligtvis den ljufva nektarn slut,
och hur han kikade i- buteljen var och förblef
den tom. Men den som då blef ursinnig, det
var Trumfen. Med ett tag slungade han bu-
teljen i berget, så att bitarne yrde omkring
honom. Men så blef han glad igen och fick
en lysande idé. Bränvinet var slut, men inte
var det värdt att vara ledsen för det! Trumfen
reste sig och började pä vacklande ben en
* Visan ordagrannt upptecknad och förvarad.
liten glädjedans på berget, hvarvid dock hans
grofva skor med träsulor icke så litet voro
till hinder. Det insåg han också, hvarför han
sparkade först den ena skon och så den andra
utför berget. Inom några minuter följde strum-
porna samma väg och Trumfen dansade glade-
ligen och barfotad uppe på berget.
(Forts.)
För nordens blonda mö!
årt land är fattigt, men ändå
det har en härlig skatt,
ty på den strand, som böljor slå
och under himmel, vårligt blå,
blef fager blomma satt.
Ej rosens glöd, men liljans snö
Allfader henne gaf,
och blå som våg å Östersjö
blef ögats spegel hos den mö,
som ej vet falskhet af.
Af guldgult ax, af solens sken
fick håret färg och glans,
och munnen fick sin rodnad se’n
af smultronet på åkerren —
det rödaste som fanns.
Och ungdomsvarm hon växer här
på vild och klippig strand —
vårt hjärta blef hon dyr och kär;
ej Sverige annan boja bär
än hennes ljufva band.
Då striden brann och svärdet skar
en blodig runeskrift,
den svenska flickans hand det var,
som sömmade vårt fältstandar —
en maning till bedrift.
Där lifvet slagit djupa sår,
där nöd och tårar bo —
dit kvinnan med sin kärlek går,
och i barmhärtighetens spår
ljuft blomma hopp och tro.
Sist, hell dig, gamla svenska jord,
som skänker oss en brud,
hvars trohetsed är blott de ord,
hon hviskar till en son af nord:
— jag älskar dig näst Gud.
Och tändes krigets fackla här
bland skog och fjäll oeh snö,
och om mot döden vägen bär
vi bägarn höja — skålen är
för nordens blonda mö!
Daniel Fal/ström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
