Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 19. 9 maj 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230 I DU N 1890
Osynlig är den handen, som världen gjort: Och när du stilla sysslar vid gömda härden,
Så verkar i det dolda allt godt och stort; Då är det kanske du som beherrskar världen.
j^RITHIOF j^OLMGREN.
komediens ingenuer — men småningom utvid-
gade hon i allt högre grad gränserna för sin
repertoar, och för närvarande torde denna vara
mer mångsidig än någon annan skådespeler-
skas i norden.
Med tolkningen af Nora i Ibsens ryktbara
dram — 1879 — höjde hon sig till en konst-
närinna af första rang. Bland hennes bästa
uppgifter från de senare åren räknas för öfrigt
de för stockholmspubliken välbekanta presta-
tionerna i »Vildänden», i »Sällskap där man
har tråkigt», »I asylen» och »Det var en gång —»
samt i »En fallit» (Signe), »En skandal» (Ka-
ren Wahl), »Strandbybor» (Gertrud), »Broder
Bus» (Grete), »Låtom oss skiljas» (Cyprienne)
och nu senast i »Kung Midas» (Anna Hjälm).
Sedan 1877 är fru Hennings gift med hof-
musikhandlaren Henrik Hennings i Köbenhavn.
* *
*
Den egenskap, hvarmed fru Hennings först
öfverraskade stockholmspubliken, var hennes
mångsidighet. Ena kvällen spelade hon »En
liten förmyndare» — den barnsliga yrhättan,
som sluppit lös ur klosterpensionen — andra
kvällen den 80-åriga gumman i asylen, en af-
ton den taniga och bortkomna lilla Hedvig,
lefvande i sin barnsliga drömvärld i sällskap
med sin vildand, den andra den lefnadsglada
och världsvana unga köpenhamnsfrun i baga-
tellen »En middagsbjudning», en kväll den obe-
skrifligt förnäma och nackstyfva prinsessdockan
i Drachmans sagospel, andra kvällen Nora, sång-
lärkan som vet så foga om lifvet och så föga
om sig själf . . .
Men den egenskap hos fru Hennings, som
vann stockholmspubliken, det var den stora
förmåga af individualisering, hvarmed hon gaf
dem lif, alla dessa sinsemellan så olika per-
soner. Det var djupet i hennes konst, som
lärde oss ej blott att skatta den högt, utan
också att hålla af den.
Fru Hennings prestationer hvila på omfat-
tande och djupa studier. Det skulle ej falla
henne in att lita på inspirationen, att spela
— så att säga •— på Guds försyn. Hennes
roller äro med ytterlig omsorg genomarbetade;
hvarje detalj — om än aldrig så obetydlig —
noggrant öfvertänkt och pröfvad. Framställ-
ningen i dess helhet och i dess enskildheter
är aldrig ett utkast utan ett gediget och helt
konstverk, ofta nog —1 exempelvis hos den
80-åriga gumman — till den grad gediget att
där ej kan uppspåras ett drag för mycket eller
för litet.
* *
*
Konsten — har man sagt — måste alltid
i viss mån verka genom öfverdrifter.
För den sceniska konstnärens verk gäller
detta i ännu högre grad än uti målarens eller
skulptörens arbete. Skådespelaren gifver en
kraftig bild af den person, han framställer,
just genom att med full afsikt framhålla vissa
drag i denna persons skaplynne och hålla un-
dan andra, mindre väsentliga drag. Därigenom
inskärper han hos åskädarne det, som han an-
ser utgöra det centrala, det dominerande hos
personen. Natur och osökt sanning måste fin-
nas i skildringen, men för att nyttja ett lite-
rärt slagord måste denna natur vara »sedd ge-
nom ett temperament», uppfattad ej af foto-
grafens själlösa objektiv, utan af den konstnär-
liga personlighetens egen individuella blick.
Fru Hennings bar sin styrka just i den in-
tensitet, hvarmed hon förstår att sammansmälta
personens skaplynne med sitt eget — eller
snarare öfverföra sitt eget temperament till de
personer, hon tolkar — i den intelligens, med
hvilken hon uppspårar och fasthåller det cen-
trala hos personen och skarpt och konsekvent
framhåller dess hufvuddrag, efter hvilka hon
sedan rättar enskildheterna, så att de alla, hvar
i sin mån, bidraga till totalintrycket, men aldrig
störa detsamma.
Hon karaktäriserar personens yttre med
samma skärpa o.;h samma smidighet som hon
använder på klargörandet af karaktären. Hen-
nes figurer bli så utprägladt individualiserade,
så att vi minnas dem — Hedvig, Nora, den
80-åriga asyldamen — som lifs lefvande männi-
skor, och därtill som olika människor, som ha
föga eller intet gemensamt, annat än röstens
smidighet och sympatiska timbre.
Intelligensen är sålunda den dominerande
egenskapen i Betty Hennings konstnärskap.
Hon har tillräckligt af fantasi och inspiration,
men fantasien hålles med strama tyglar af för-
ståndet, af reflektionen, och tyglarna släppas
aldrig. Det är just därför hennes konst är så
stark, så fast, så säker på sig själf.
Att hennes spelsätt är fritt från all upp-
styltning, torde ej behöfva sägas. Det är mo-
dernt och nervöst, och fastän alltgenom beher-
skadt, likväl på samma gång bredt och hållet
i stor stil, så som den danska traditionen vill
ha det, och så som en stor scen och en stor
salong fordrar.
Må man ej missförstå mig, om jag äfven
vågar nyttja det uttryck, att hennes spelsätt
är gladlynt. Jag menar därmed, att det upp-
bäres af en uppenbar och genomskinlig konst-
närsglädje —• glädje öfver att kunna gifva ut-
tryck för skaldens tankar, för samtidens jäsande
idéer, för brytningarna inom själslifvet. Denna
konstnärsglädje har också fått sitt uttryck i de
otaliga små präktigt belysande drag, hon skän-
ker sina personer, små ljusglimtar öfver en
eller annan del af personligheten, drag, som
visa en sällsynt och för en scenisk konstnär-
inna oskattbar spänstighet, rörlighet, ung-
domlighet i lynnet.
Det är det djupaste allvar i Betty Hennings
konst, men där är också så mycken lefnads-
glädje, skalkaktighet, ungdom.
* *
*
Det är denna uppfattning, stockholmspu-
bliken fått af de roller, hvari den danska konst-
närinnan hittills visat sig för oss.
I sitt fädernesland är ingen profet, och den,
som -— trots ordspråket -— lyckas komma
därhän, får åtminstone ej hvar dag glädja sig
åt sin gloria.
Fru Hennings, i två årtionden köbenhav-
narnes kälbarn, har i längden ej gått fri från
den lott, som drabbar flertalet sceniska förmå-
gor, då de år efter år uppträda för en och
samma publik och därunder naturligtvis ofta
tvingas att utföra roller af föga intresse och
som föga stämma öfverens med deras indivi-
dualitet. De komma in i ett manér, de börja
upprepa sig själfva, hvarje ny figur i deras
omfattande galleri blir ej på samma gång en
ny lefvande personlighet — och så har publi-
ken sitt omdöme färdigt — »hon är enformig,
affekterad, hon jagar efter effekt» -— och så
öfverflyttar man sitt intresse till de unga kraf-
terna, som man ej ännu lärt sig utantill och
hunnit tröttna på. Det är tidens gång.
Det är ej länge sedan fru Hennings i Kö-
benhavn väckte stormande hänförelse genom
det sätt, hvarpå hon utförde Anna Hjälms roll
i »Kung Midas». Åskådarne funno knappt ord
för sin förtjusning.
Men så kom Didi Heiberg — en frisk fjäll-
vind — och gaf samma roll, sedd genom ett
helt annat temperament och förklarad med an-
dra uttrycksmedel. Och då blåste flöjeln från
vestan till ostan, då ref man ögonblickligen
ned den gamla guden, hvars ärestod man själf
rest.
Dylikt tillhör opinionens vindkast, som äf-
ven andra än scenens förmågor få uthärda.
Det är i alla fall icke dagens vexlande tycke,
som uttalar sista ordet i fråga om en männi-
skas verk och betydelse.
Och det faller väl ej häller någon in att
bestrida den stora insats, Betty Hennings gjort
i nordens moderna konst. Hennes bästa fram-
ställningar tillhöra det bästa, som blifvit sedt
på scenen. Georg Nordensvan.
Ältfdansen.
’ug stod en kväll i barndomsdar
Vid säfomkransad sjö,
När månen, trolsk och underbar,
Steg upp bak lummig ö.
Som silfver glänste hvarje våg,
Hvart strå som pärlemw,
Och öfver ängens tufvor låg
Ett stilla töckenflor.
Bland näckrosblad vid djupets rand
En kull af änder gled,
Och tyst, så tyst var allt på land,
Och kvällen led och led.
Då sänkes sakta säfvens topp,
Då sväller vattnets bryn,
Och fagra älfvor dyka opp,
Så luftiga som skyn.
Kring bröst och skuldror håret flöt
I långa lockars svall,
Som, ringlande på vågen göt,
En glans lik stjärnefall.
Jag stod så tyst med fjättrad blick,
Jag höll hvart andetag.
Ett sus igenom säfven gick,
Så ljuft som harposlag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0238.html
