Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. 9 maj 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890
Och alla älfvor, ring vid ring,
Där lyfte sig till dans.
De sväfvade som fläktar kring
I kedjor och i krans.
De gungade i böljor hän
TJtöfver ängens strå,
De viftade mot skogens trän
Med silkesslöjor blå.
Och en, som allra ljufvast var
Och som en drottning krönt,
Hon såg på mig med blick så klar,
Hon log så underskönt.
Då ljöd ett hanegäll i byn,
Då kom en vind så kall;
Då — flög hon bort, då sjönk min syn
I mörka vågors svall.
C. V. Modin.
Vår söndagseftermiddags^
klubb.
(Med anledning af »Aves» artikel: »Sådana segrar
göra vår ruin».)
»Irffcär sitta vi nu åter kring ditt trefliga
eH?® kaffebord, och i dag har du riktigt
beredt oss en »extra förplägning» med bref-
ven från vännerna i Stockholm. Jag säger
nu också vännerna, ty, ehuru barnen helt
beskedligt hållit mig inom hemkanterna, är
jag dock, tack vare edra beskrifningar, lika
god vän med dem som ni.»
»Nu skall jag till på köpet visa er Pers
häst och höna, som han i senaste bref teck-
nade åt mig.»
»Åh, det hjälper ej, Mathilda, att d» sö-
ker skryta med Per. Elma håller nog ändå
mera på Sven, som röjer så tidiga anlag för
aritmetik, att han redan kan räkna tretton
bär på stickelbärsbusken. »
»Tvärtom borde jag ju då i honom frukta
en konkurrent till mina små flickor, som ej
heller hafva så dåliga anlag. Men, åpropos
konkurrens ! Sågo ni, att en namne till mig
för någon tid sedan i Idun uppmanade någon att
bemöta Aves artikel: »Sådana segrar göra vår
ruin». Jag måste medgifva, attjag verkligen, tack
vare influensa och sjukdom, för öfrigt blott
flyktigt ögnade igenom den; men nu borde
vi verkligen ordentligt läsa igenom den.»
»Nå, inte tycker jag att någon af oss pre-
cis har ordet i sin makt; men »hvar fågel
sjunger efter sin näbb», och då vi ju alla
äro varmt intresserade för saken, kunna vi
kanske äfven draga ett litet strå till stacken».
»Yi läsa således igenom hela artikeln och
säga vår tanke om saken, öfverlemnande åt
skickligare pennor att bemöta den bit för bit.
Ave menar, att de mera lyckligt lottade
arbetssökande kvinnorna borde göra front mot
prejerisystemet. Men hvari består dessa sä
kallade lyckligt lottades lycka. Kanske i
att äga ett välburget hem eller rika släktin-
gar. Ett välburget hem har hon visserligen,
så länge föräldrarna lefva, men, då dessa
dö, delas förmögenheten, och det kommer kan-
ske ganska litet på hennes lott, åtminstone
ej tillräckligt att lefva af på räntorna. El-
ler har välståndet berott af faderns goda lön ;
då han fallit undan, är hon kanske för gatn-
I DU N
mal att söka sig en plats, och hon får den
tunga lotten att lefva på andras bekostnad.
Men att kvinnan ej ännu kan tänka på
att taga upp konkurrensen med männen an-
nat än genom mindre löneanspråk, är helt
naturligt, ty ännu är det knappt nog andra
än de helt unga kvinnorna, hvilka kunna
tala om en så grundlig skolbildning som den,
hvilken beståtts äfven den dummaste pojke
från till och med ganska fattiga hem.
Därför må det vara fullt berättigadt, att
hon söker erhålla en plats äfven genom att
fordra mindre lön, om ändamålet är att där-
igenom skaffa sig en oberoende existens.
Annat är det, om hon tager en plats blott
för att skaffa sig en sysselsättning, af nyck
eller för att hafva litet mera nålpenningar.
Äfven då ville jag ej säga det vore någon-
ting orätt, men bättre och mänskligare vore
då att ej taga arbetet för allt för liten lön.
Dessa fall äro väl för öfrigt ganska sällsynta
och verka ej nämnvärdt på det stora hela.
Nedprutning af arbetslönerna beror, skulle
jag vilja påstå, ej utaf att kvinnorna åtnöja
sig med så litet, utan helt enkelt på en
fruktansvärd arbetsbrist och en ojämn fördel-
ning af arbetslönerna på olika arbetsfält. Så
till exempel är kroppsarbetet oproportionerligt
litet lönadt, jämfördt med arbetet på andliga
områden. »
»Men, Gerda, visst måste du medgifva,
att lönerna betydligt nedtryckts, sedan kvin-
norna erhållit tillfälle att bestrida åtskilliga
tjänster!»
»Visserligen, men hvarigenom hafva lö-
nerna förut kunnat hållas högre. Jo! på
kvinnans bekostnad! Dessa hafva hittills
hållits ifrån arbetsfältet och fått åtnöja sig
med den mest sorgliga existens som nådehjon
eller med det usla uppehälle, arbetet med
nålen (äfven detta svårt hotadt af maskinerna)
kunnat skaffa dem.
Då nu äfven kvinnorna få tillträde på
flere arbetsområden, ökas tillgången på ar-
betssökande, och den naturliga följden blir
att lönerna tryckas ned. Jag tror ej häller
det hjälper, att där söka arbeta emot, utan
måste det väl på naturlig väg småningom ut-
jämnas genom att nya arbetsfält öppnas eller
illa lönade arbeten betinga sig bättre lön.
Att kvinnan har mindre lefnadsbehof är
sannt, men det kunde, som »Elma» anmär-
ker, ej skada, om äfven männen inskränkte
sina. Och till en del beror det väl äfven
på en sedan urminnes tider ärfd fördom.
Hvarföre ej mannen likasåväl som kvinnan
kan bädda sin säng, sopa sitt golf, sy en
knapp i sin skjorta, kan jag ej fatta, och
att han har andra drömmar än flickan, kom-
mer väl äfven till stor del däraf, att han
från vaggan blifvit annorlunda uppfostrad.»
»Ja då! det kan jag intyga. Ehuru fast
besluten att uppfostra våra gossar och flickor
lika, ertappar jag mig mer än en gång med :
»Evi är en liten flicka, inte skall hon springa
med gossarna», och aldrig kom jag mig före
att rusta ut ett ordentligt syskrin åt gossarna
som åt Evi. För öfrigt tror jag nog, att
äfven kvinnornas fordringar skola stiga med
de större tillgångarna och med den trygg-
het, utsikten att kunna försörja sig själf
gifver.»
»Det tror jag äfven, så att nog utjämnar
det sig så småningom, ehuru det nu i bryt-
ningstiden kan vara litet krångligt.»
»Men det finnes ett annat långt giltigare
skäl än det större lefnadsbehofvet, som gör
att mannen måste betinga sig en högre lön,
och det är det, att han måste tänka på att
231
försörja familj. Här utjämnas likväl äfven
förhållandet något därigenom, att hustrun äf-
ven kan skaffa sig något litet arbete, därtill
hon nog har tid, så länge stoppning, lapp-
ning m. m. betalas så illa, att man med ett
par timmars skrifarbete eller genom att gifva
ett par lektioner kan hålla en sömmerska
två dagar. För öfrigt beror väl hela kon-
kurrensen här som i hela naturens rike på
kampen för tillvaron, och här liksom öfver-
allt tränga de bäst utrustade sig fram och
de andra gå under.
Må vi därföre hvar och en inom sin lilla
krets se till att hjälpa de svaga i kampen
genom att så vidt möjligt rättvist betala hvarje
arbete och lindra nöden så mycket och så
grannlaga vi kunna.»
»Men nu hafva vi pratat så mycket, att
Idun ej har lust att taga in en så lång ar-
tikel.»
»Nu blir det också på tiden att gå hem.
Adjö! Adjö. Glöm ej de hjärtligaste häls-
ningar, då du skrifver till vännerna i Stock-
holm.» M. N.
I forna dagar.
Strödda blad ur minnets album, samlade
af Mathilda Langtet.
5.
Nummer trettioåtta, Triumf.
(Ports, och slut fr. n:r 17.)
Ä
llt detta följdes af intresserade åskådare.
Hedda hade funnit sig föranlåten att lemna
bagarstugan och väfven, när Trumfen var i
närheten, och nu stodo hon, Sjungar-Anna och
båda småflickorna vid fönstret åt backen och
följde med en viss ängslan den druckne kar-
lens rörelser. Än vacklade han åt ena, än åt
andra sidan, och stundom var han så nära
kanten af berget, att det föreföll obegripligt,
huru han kunde hålla sig kvar. Tinnie sprang
efter sin mamma, som hon trodde om att råda
bot på allt i världen, men hon, som bättre än
de andra förstod faran, blott ökade deras
ängslan.
Slutligen fann Trumfen sig besvärad af äfven
andra klädesplagg, han ref af sig västen och
slängde den långt bort — någon rock hade
han ej, så här i sommarvärmen — ännu några
minuter och mössan gick samma väg, men när
så Trumfen började göra ansatser att äfven
vränga skjortan öfver hufvudet, då gick ett
fasans skri öfver tre par läppar, och Hedda,
som var en praktisk människa, for upp och
ryckte bort öglan från spiken, så att gardinen
i en blink rullade ned och dolde frispektaklet
för de innevarandes blickar.
Lyckligtvis kommo ungefär samtidigt pastorn
och mästerlotsen hem, och som de båda två
voro fyndiga och resolverade karlar, uppgjorde
de i blinken sin plan. Lotsen gick in till sig
efter glas och butelj, och pastorn uppsökte i
»farstuskåpet» en liten flaska, hvarmed han
skyndade öfver till lotsen. Denne gick nu ut
på berget och visade Trumfen, huru han var
rustad. Blott en blick på buteljen var nog.
Barfotad och barhufvad med skjortan häDgande
på ena armen skyndade Trumfen glädjestrå-
lande honom till mötes. Lotsen bjöd honom
in i sin »bod» och slog i en konjak, som han
sade — brunt var det i alla fall och starkt
var det också — och Trumfen tömde sitt glas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
