Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 20. 16 maj 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890
”Iduns skollofskoloni”.
Några ord till damerna.
S
et var något nytt, säga helt säkert en
stor del af denna tidnings ärade läsa-
rinnor, när de fästa blickarna på ofvan-
stående rubrik, men jag vågar hoppas, att
den också skall väcka uppmärksamhet och
det varmaste intresse.
Hvar ligger Iduns skollofskoloni?
Ack, den är ännu blott en fattig, men
vacker tanke, väckt till lif en ljum, solig
vårmorgon, då fåglarne sjöngo i de ljust
grönskande björkarne och hvitsipporna bör-
jade breda ut sina blad för att fullt insupa
solens värmande ljus. Den kom som en
smekning af den jungfruliga våren och
trängde in i hjärtat och gjorde det vekt och
mänskligt. Rundt om spirade en ny, ung
kraft upp. Trädens knoppar svällde, mar-
ken klädde sig i hoppets gröna skrud, och
vågorna, frigjorda från sina blågråa bojor,
glittrade i solljuset likt en matta, broderad
med gnistrande diamanter.
Och huru lätt och spänstigt kändes ej
sinnet i den rena luften, förslappade ner-
ver lifvades på nytt, och tanken fylldes af
en oändlig tacksamhet och beundran för
Guds godhet.
Så han I nog kännt det alla, och vid
hvarje morgonpromenad dit ut efter Brunns-
vikens fagra stränder, eller fram den tysta
vägen åt Manilla, har behofvet att komma
ut till det verkliga landet, långt bort från
stadens tryckande stenmassor blifvit allt
starkare.
Och så, I lyckligt lottade, så rüsten I er
alla. De luftiga sommartoaletterna äro i
ordning, och snart gungen I på vågen dit
ut, då I, hvilande i den brokiga häng-
mattan under granarnes helsobringande och
doftande solfjädrar, fån inandas helsa och
nytt lif.
Det är ljuft och skönt. Och icke sannt
— lifvet är härligt!
* *
*
Men innan dess, på vägen dit ut till ljus
och luft, till fröjd och helsa, så låt oss
kasta en blick in till grändernas och bak-
gatornas barn. 1 kyffenas dunkel dväljas
små späda lif, som måhända icke ha en
aning om en solbelyst äng med gungande
guldvifvor eller om en svalkande hafsvåg,
som kastar det hvita skummet högt upp på
strand. Himlen ha de vanligtvis sett genom
smutsigt fönsterglas, och det lilla rummets
kvafva, instängda luft har blekt kinden och
tillsammans med den knappa födan hejdat
kroppens och sinnets utveckling.
Och dock — hvem har väl största rätten
att tillgodogöra sig naturens rika gåfvor om
icke barnet, som med dem till grundfond
skall skapa sin framtid. Och nog ha väl
alla barn lika rätt till ljus och luft. De
fattiges som de rikes. Det står ju så vackert:
»låter barnen komma .. .»
Och I, värderade, husmoderliga ochömhjar-
tade, gamla och unga, älskvärda damer, som
ären eller skolen i tiden blifva mödrar, edra
hjärtan klappa helt säkert äfven för dessa
de fattiga mödrarnas barn, och helt visst
skullen I vilja med en ringa penning bidraga
till att under sommarens korta, men sköna
dagar sprida glädje i deras sinnen, kraft i
IDUN
deras späda lemmar och framlocka några
rosor på deras bleka kinder.
Det är öfvertygelsen pm detta, som kom-
mit Iduns redaktion på den tanken att ge-
nom små frivilliga bidrag från tidningens
mångtusen läsarinnor kunna upprätta en
ny skollofskoloni för fattiga barn i Stock-
holms vackra skärgård, hvilken skulle bära
namnet »Iduns skollofskoloni».
Ordspråket säger: »hvad du gör, gör
snart», och Redaktionen ämnade vidtaga så-
dana åtgärder, att kolonien kunde vara fär-
dig att mottaga barnen till midsommar.
Hur många som kunna mottagas, det beror
ju helt och hållet på den anklang, idéen
kan vinna, och på de medel, som därigenom
inflyta, men det finns ju stora skäl att hoppas,
att deltagandet och intresset kunna blifva
stora. Det är ett gladt barmhertighetsverk,
som fordrar ringa, och då tidningens läsa-
rinnor därborta i bersåns skugga, där de
svala vindarna smeka kinden, öppna Iduns
sommarnummer, så glider kanske ofta nog
en tanke ut till den stora barnastugan där
ute i skären med undran om, »hur Iduns
småttingar ha det?»
Och så står där på en annan sida må-
hända en skildring om barnens lif därute,
hur de växa till i kraft och helsa, i goda
seder och lefnadslust, om deras nyttiga
sysselsättningar och deras lekar. Och då
blir det varmt i hjärtat, ängsblommorna
dofta ljufvare, och sinnet känns harmoniskt.
* *
Den, som har nöjet att skrifva dessa
rader, besökte för ett par år sedan en skol-
lofskoloni ute i skärgården, och intrycket
efterlemnar ett minne, som icke snart för-
bleknar. Högt uppe i en backe, omsusad
af blandad gran- och björkskog, låg den
stora rödmålade byggningen. Nedanför
sträckte Kanholmsfjärden ut sin vida, i
grönt och blått gungande duk, och stranden
kantades af väldiga klippblock. Byggningen
innehöll två stora rum, ett mindre, hvari
föreståndarinnan bodde, samt ett stort kök,
som tillika tjänade som bostad åt kokerskan.
I det ena stora rummet hade flickorna
sina sofplatser och i det andra gossarne.
Man var tidigt på benen i den lilla kolo-
nien. Kl. 7 blåste föreståndarinnan appell,
och då tittade glada barnaansigten yrvakna
upp från de enkla bäddarne och grinade
mot solstrålarne, som dansade in genom
fönsterrutorna. Men snart var man på
benen, bäddarne undanskaffade af barnen
själfva, den korta morgonbönen gjord och
den första frukosten, bestående af mjölk och
bröd, intagen.
Så ut i Guds sköna natur under lek och
ras för att få ren luft i lungorna! Men
förmiddagen användes icke blott till lek.
Så väl flickor som gossar fingo under ett
par timmar om dagen taga fram nål och
tråd och garn för upphjälpandet af sönder-
trasade strumpor, utryckta knappar m. m.
Så kom den enkla, men stadiga frukosten,
och sen bar det af ut i skog och mark,
där de unga, då smultronen rodnade mellan
tufvorna och blåbären mognade, själfva fingo
genom bärplockning bidraga till middags-
måltiden.
Och limmarne gingo, och snart stod solen
i zenit. Små stackare, hvilka förr haft för-
skräckelse för vatten, längtade efter bad-
timmen. Först fingo flickorna, under före-
ståndarinnans uppsikt, likt små najader
243
tumla omkring på den grunda sandbädden,
där vågorna lekte sin yra dans öfver deras
hvita kroppar, och en timme senare blef
det gossarnes tur.
Det var ett nytt lif, som hade öppnats
för de ungas synvidd, och de insöpo helsa
och lefnadsmod i djupa drag. Den enkla
middagen intogs med frisk aptit, eftermid-
dagen tillbragtes under promenader, med
bollspel och små jordarbeten, roddturer och
vattenbärning, och sedan aftonvarden var
inmundigad, bönen läst och »Jon Blund»
gjort sina första påhelsningar, hvilade den
lilla kolonien vid 9-tiden i stilla sömn.
När ett par veckor gått, så märkte man
snart luftens och solens välgörande inverkan.
Ansiktena hade fått färg, de matta ögonen
glans, och musklerna hade blifvit fastare.
Och ej nog med det. Försummade i hem-
met, började små ovanor bortarbetas: bar-
nen blefvo lydiga och lärde sig höfviskhet.
Deras sinnen blefvo mjuka och glada af
naturens omedelbara inverkan, och man
såg, att de gingo igenom en metamorfos,
som måhända icke var utan betydelse för
deras framtida lif.
Det var visserligen med litet vemod de
lemnade den gröna skogen och den silfver-
glittrande stranden för att vända åter till
det fattiga, mörka hemmet, men de började
med gladt mod och stärkta krafter sin skol-
gång, lyckliga i hoppet alt möjligen en
kommande sommar åter få begifva sig ut,
dit bort, där solen virkar guldspetsar mel-
lan trädens lummiga grenar och fågelskaror
hålla gratiskonserter i skyn.
Och nu, I goda, älskvärda läsarinnor,
skulle det ej kännas ljuft alt genom litet
sammanslutning och en obetydlig penning
upprätta en dylik anstalt, som skulle komma
en hel mängd små fattiga barnahjärtan att
klappa af glädje?
Församlingarna här i Stockholm ha sina
skollofskolonier, men — ack, de räcka ej
långt! I grändernas mörker blicka ändå så
många, många barnaögon drömmande ut
för att uppfånga en skymt af den blåa som-
marhimlen. Och för att de drömmarne
måtte till någon del blifva sanning — låt-
om oss alla glada gå till verket med Iduns
skollofkoloni!
Adolf Hellander.
Hänvisande till ofvanstående varmhjär-
tade uppsats inbjuda vi härmed alla våra
läsarinnor att öppna hand och hjärta
och med förenade krafter bidraga att
grunda
en egen skollofskoloni.
De minsta bidrag mottagas med tack-
samhet; ingen, som något kan offra, skall
d7’aga sig undan — det är vårt vissa hopp!
Men hvad som skall göras, måste göras
snart.
Insänden därför, ärade läsarinnor, oför-
töfvadt Edm bidrag till Redaktionen af
Idun Stockholm, i postanvisning eller post-
sparmärken (ej frimärken). Vid försändel-
sen bör tydligt angifvas, att den är afsedcl
för »Iduns skollofskoloni».
Inom fjorton dagar
bör allt vara afslutadt, att vi sedan ome-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0251.html
