Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 16 maj 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I D U N 1800
Ü44
delbart må kunna skrida till det praktiska
ordnandet af det goda verket.
Alla inflytande bidrag redovisas i Idun.
Själfva hafra vi som grundplåt tecknat
100 kronor. Måtte den rikt mångfaldigas!
Stockholm den 16 maj 1890.
Red. af Idun.
m
Indirekte.
Af A ve.
IV.
Smittstoff.
»U^ll’ans var kostlig, du Dora! Säg du,
«Safa® liur blossande gossen var, dä han
tog mig om lifvet och valsade ut? Gossar
på sjutton, aderton är äro lustiga; först se
de ut, som om de fruktade bränna sig pâ en
bar skuldra eller arm; sedan —»
»Sch, Vina! Flickungen!»
»Ab, hon läser och häller hus i en annan
värld. — Jag fick verkligen lif i gossen.»
»Att detta kunde roa en sä firad dam
som du!»
»Ofantligt, Dora. Det är som att fä skick
pâ en hundvalp och vinna en sådans första
tillgifvenhet. Här hade jag dessutom lust
att en smula reta fru von Hejkel, som är
så stolt öfver sitt mönster till son. Hon
är dessutom afundsjuk öfver — ja, Dora,
inte kan jag hjälpa att herrar, gamla som
unga, bete sig som tokar, bara jag ser på
dem? Har du aldrig försökt din makt?»
»Du är allt för god, Vina, som tillerkän-
ner din sällskapsdam någon slags tjusnings-
kraft. Jag tror, jag skall försöka mitt lilla
förråd däraf just på Hans von Hejkel, som,
efter hvad jag hörde, blir gäst här under
sommaren.»
Det låg något hämdgirigt i Doras ton, men
fröken Lavinia tycktes blott fästa sig vid
orden och förbehöll sig skrattande att själf
få uppfostra gossen till kavaljer.
Därpå talade de i lägre ton om tilldragel-
serna på förra aftonens bal, där Lavinia hade
varit drottningen. Sedan öfvergick samtalet
till en af Eugén Sues romaner, och så sprang
Dora plötsligt upp från stolen.
»Jag glömde boken inne på din soffa; nu
har Anna säkert fått tag i den. — Ja, du
vet ju, att hon snokat igenom alla de där
gamla herr-romanerna, som vi lagt upp på
en hylla i garderoben?»
»Det är odrägligt med en sådan kammar-
jungfru! Säg henne nu från mig, att hon
får flytta, om hon oftare försummar arbetet
for förbjuden läsning. »
Lavinia kom så fram till den läsande flic-
kan. »Hvad är det nu åter, som min hög-
lärda farbror har gifvit dig att läsa? — Ah,
Orleanska jungfrun ! Har du kunnat hålla
tankarne vid versen, fast vi två andra pratat?»
»Nej, inte när ni talade högt.»
»Här är heller ingen bra läsplats, men
kommer du ut i bilioteket, går det kanske
med dig som med Eva i paradiset: du tar
af den förbjudna kunskapen.»
Den trettonåriga flickan förstod mycket väl,
att hon ej kunde vara något intressant säll-
skap för en tjugufyraårig världsdam.
»Direktören menade, att jag nog läste slut
på detta, tills han och min far komma till-
baka i eftermiddag. —• Jag fick följa med
för att — —,» började hon.
»Kära barn, det behöfver du ej förklara;
vi gästa ju så ofta er; frågan är nu bara:
hvar skall du få vara bäst i fred med din
bok ? »
»Jag går ut i parken,» sade flickan ha-
stigt; hon kände alltid en viss motvilja för
Lavinia.
Knappt hade hon uppsökt sig en lugn vrå,
förrän kammarjungfrun och städerskan kommo
med en del fina tvättsaker, hvilka de började
utbreda på en gräsplan.
»Den där mamsell Dora skall jag ha i
minnet!» yttrade Anna med ilsken röst.
»Ta’ fästmannen från henne, liksom hon
i romanboken gjorde, då hon skulle hämnas,»
svarade städerskan skrattande.
»Gårdsbokhållaren? Ah, den gör mamsel-
len sig bara till för; hon vill bara göra ho-
nom yr i hufvudet med sina konster’»
»Vet du, Anna, i går afton var han, som
eljes är så ung och hygglig, riktigt näsvis
mot mig — -—»
»Tyst, där sitter ju — — —»
Samtalet fortsattes hviskande, och den lä-
sande flickan fick nu i fred fördjupa sig i
boken.
På hösten fick Dora hastigt afsked från
sin plats. Förvirrade rykten lupo om i byg-
den, att fröken Lavinia kommit underfund
med, att sällskapsdamen och den unge von
Hejkel haft en kärlekshandel med hvarandra.
Några berättade däremot, att den knappt
tjuguårige gårdsbokhållaren »förälskat sig i
själfva fröken Lavinia», och att kammarjung-
frun, Anna, af hat till mamsell Dora, hittat
på den förra historien.
Hur det än var, så flyttade Dora och
kort därefter äfven gårdsbokhållaren; direk-
tören skulle, sades det, ha märkt, att den
unge mannen börjat föra ett utsväfvande lef-
nadssätt.
Unge von Hejkel stannade hela hösten och
vintern kvar på godset, och allmogen, som
ej kände till, att kvinnosporten att fånga själar
kunde bedrifvas af andra än af de simplaste
fruntimmer, antog, att den så firade damen
verkligen blifvit kär i ynglingen, och att de
skulle bli ett par, »så väl såg det ut dem
emellan». Men så fram mot våren uppträdde
kammarjungfrun med anspråk på honom;
han lemnade orten och vardt nu förklarad
för ett ovanligt tidigt förderfvadt och lätt-
färdigt subjekt. Han blef sedan rykbtar som
lejon och hjärtekrossare i hufvudstaden.
Lavinia gifte sig samma år och framlefde
sina dagar i yttre glans med en vacker till-
sats af offentlig välgörenhet och sträng sed-
lighetsifver.
Dora flyttade från plats till plats, enligt
egen uppgift allestädes förföljd af männens
passion för henne. Vid fyrtiofem års ålder
gifte hon sig med en ladufogde, och från den
tiden brukade hon ofta med en ifver och cy-
nism, som hade tycke af sinnessjukdom, att
skildra sina forna »triumfer». Hon hade i
sitt äktenskap en son, hvilken inom sin klass
gjorde sig lika beryktad för ett otygladt lef-
nadssätt som von Hejkel i sin.
Ungefär tio år senare hade det giftiga frö,
som blifvit nedlagdt hos den unga kammar-
jungfrun, nått sin fulla utveckling. Genom
något som man plägar kalla en händelse, men
som är en högre skickelse, blef denna för-
derfvade kvinna hejdad i sin förderfbrin-
gande bana, just då hon stod i begrepp att
störta ett nytt offer i förderfvet. Hon hade
då genomlupit hela banan af hemliga synder
och förbrytelser; men från hvarje plats, hon
haft, medförde hon utmärkta betyg. Ingen
af de familjer, i hvilka hon spridt förderf
och sorg, hade velat blotta hennes uselhet,
kunde det ej heller, då det väl ej går för
sig att affatta en orlofssedel i enlighet med
sådana varelsers verkliga uppförande. Vid
fyrtio års ålder hamnade hon i fängelse, öf-
verbevisad om att, medels förgiftade bakelser,
ha sökt röja ur vägen en person, som, enligt
hennes tanke, stod emellan henne och den
egendom hon eftertraktade.
På dödsbädden.
Skiss
af Wilma Lindhé.
(Forts.)
;|)ch i ungdomstiden! Hvilka kyska, lyckliga
■
5} drömmar, hvilka outtalade känslor och
tankar — sköna som doften af skogarnes
blyga linnea.
Hon hade svärmat för än en, än en an-
nan, utan att fästa sig helt vid någon. Ett
vänligt ord, en blick, några danser på en
bal, och han var den rätte, den ende - -
ända tills... !
Det drog ett bittert, sorgset uttryck öfver
hennes ansikte, och ögonen slötos krampak-
tigt, medan händerna omedvetet knöto sig.
Hon hade burit på det så länge, och hade
tiden än lekt såret, kändes det nu —- när
hon såg tillbaka — som fanns det bara ett
minne, en känsla, som slukat allt annat,
kommit henne att glömma barndomstid, för-
äldrar, syskon, vänner, allt — eller gjort det
endast till staffage kring hans bild. Egent-
ligen hade hon så litet att minnas, så litet, att
hon aldrig kunnat tala med någon därom.
Det var nästan att skratta åt — och ändock
hade det kostat hennes sinnesfrid.
Hon hade träffat honom på landet hos
bekanta, där han uppehöll sig några dagar
endast. Det var trettio år sedan dess nu.
Hvilka underbara timmar och dagar, då
det vårades i naturen liksom i hennes eget
hjärta!
De hade sjungit tillsammans, promenerat,
ridit, dansat — och talat framför allt. Ta-
lat, som man talar i ungdomsåren, då lifvet
ligger framför en med tusen löften och in-
tet synes omöjligt eller oupphinneligt. Talat
ur öfverfulla, lyckliga hjärtan, för hvilka sorg,
skiljsmessa och död endast synas som ab-
strakta, dunkla begrepp. Han hade utmärkt
henne — så mycket till och med, att det
talades om det —■ sagt halfva ord, gifvit
varma blickar, ömma handtryckningar — och
så lät han henne fara — uppsökte henne
aldrig.
Ännu — så långt efteråt — kände hon
samma vrede, samma dofva, hopplösa smärta.
Hur hade hon ej väntat på bref, på tec-
ken, på det omöjliga! Först hoppfullt —
så tungt, bittert, motstulet.
Åh, att vara kvinna och intet kunna göra,
annat än vänta och tåla! Ej ha rättighet
att taga ett steg för att söka upplysning
eller visshet! Endast gräma sig öfver att
ha visat för mycket af en tillgifvenhet, som
räckt ett helt lif. Blygas öfver det bästa
inom en — det enda man kunnat vara
stolt öfver.
Han hade gjordt henne så ondt, så ondt,
och ändock var han hennes lifs bästa minne.
Men...? Hade han rättighet att vara så-
dan, som han var, när han intet menade —
när han visste, att allt låg i hans hand —-
när hon ej kunde göra annat än tiga och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
