Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 20. 16 maj 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 247
lagade samt sammansatta i enlighet med helsans
och smakens vanligaste fordringar, då den gäst,
som kommer i själfva middagstimmen, vanligtvis
ej kan begära för mycket, och får man hoppas,
att möjligen hungern blir värdinnan en välkom-
men hundsförvandt.
Smånotiser från kvinnovärlden.
Den svenska slöjden i utlandet. Fröken
Elin Esselius från Göteborg är sedan ett år till-
baka anställd som lärarinna i slöjd vid Pennsyl-
vania State Normal School i staden Califonia i
Pennsylvanien. Tidningen Pittsburgh Dispatch in-
nehåller en spaltlång, entusiastisk skildring af det
för amerikanerna nya läroämnet och af den inta-
gande unga lärarinnan, hvilken, tack vare sin be-
gåfning och sin nitälskan för saken, lyckats väcka
det varmaste intresse för slöjdundervisningen så
väl hos skolans lärjungar som hos lärarepersona-
len. I slöjdsalen arbeta manliga och kvinliga
lärjungar, små och stora jämte hvarandra, vid
hyfvelbänksrne med lust och ifver. Efter det lyc-
kade försöket vid denna skola anser tidningen
det vara blott en tidsfråga, när äfven andra sko-
lor i vestra Pennsylvanien skola följa föredömet
och införa slöjd bland sina undervisningsämnen.
*
Kvinna duger ej till klockare. Med an-
ledning af en af Johanna Maria Knutson gjord an-
sökan har regeringen medgifvit
»att den omständigheten, att ansökanden är
kvinna, ej må utgöra hinder för henne att, därest
hon i öfrigt förvärfvat kompetens, söka och emot-
taga förenade klockare-, kantors- och organisttjän-
sterna i Ärstad och Asige församlingar, med vilkor
att hon, därest hon erhåller ifrågavarande befatt-
ningar, aßönar manligt biträde för klockaretjän-
stens bestridande».
Sökandens begäran att få anmäla sig till dylika
befattningar i hela riket blef afslagen.
Elisabeth Keysers tafla » Violspelerskan»
(större pastell) förut exponerad på Konstnärsför-
bundets föregående utställning, har nu, enligt hvad
konstnärinnan meddelar oss, blifvit köp af gods-
ägaren Johan Hage på Köbenhavns »Foraarsud-
stillnindg.
En verksam kvinna, enkefru Johanna
Maria Kilström, afled den 5 dennes i Udde-
valla i den höga åldern af öfver 86 år. Hennes
var ett idogt och sträfsamt lif, som i rik mån bi-
dragit till stadssamhällets och delvis ock den bo-
huslänska skärgårdens utveckling. Redan 1839
vorden enka, öfvertog hon först såsom arrenda-
torska och sedan som egarinna en stor nätfabrik
och reparebana, som i hennes hand icke allenast
bibehöllo det goda anseende, de förut egde, utan
ock betydligt utvecklades, synnerligast genom det
obetingade förtroende, hon visade för skärgårdsfi-
skrarnes redbarhet, hvilkas hedersord om framtida
likvid hon ansåg »mera värdt än all skriftlig bor-
gen i världen», ett vitsord som af fiskarebefolk-
ningen aldrig sveks. Efter 28 års verksamhet öf-
verlemnade hon 1867 affären i sin mågs händer,
men förblef dock fortfarande verksam, tills hon
småningom böjdes af en lärande sjukdom.
4^
Sen till, att Idun med Modetidning
finnes hos alla edra bekanta!
Teater och musik.
Kungl. Operan uppförde i söndags afton åter »Tru-
baduren» för nära fullsatt salong och med lifligt
bifall. Hr Bötel framkallade som alltid formlig
entusiasm efter utförandet af Strettan i 3:e akten,
hvilken han med vanlig älskvärdhet utförde icke
mindre än tre gånger.
I tisdags uppträdde den celebre gästen åter, då
han utförde Lyonels parti i »Martha», ett af dem,
hvilka sångaren sjelf mest älskar att föredraga.
Titelpartiet sjöngs af fru Östberg, Nancys af frö-
ken Jungsledt och Plumketts af hr Nygren.
Tyvärr måste vi denna vecka för den mellan- |
kommande extra helgdagen så tidigt lägga vår tid-
ning i press, att vi ej hinna komma med något
närmare omnämnande.
Herr Bötels gästspel lär afslutas redan med
denna vecka.
Dramatiska teatern firade i lördags ett ovanligt
jubileum, i det att Ernst Ahlgrens 1-aktsbagatell
»I telefon» då gafs för 100:e gången å de k. teat-
rarne. Stycket uppfördes första gången den 7 mars
1887, och af dess rollinnehafvare är fru Ellen Hart-
man den enda, som alla gångerna utfört Siris roll
i stycket; de öfriga rollerna och deras innehaf-
vare ha varit : Häradshöfding Eskilsson hrr Lager-
qvist och Örtengren, Birger hrr Hartman och Skån-
berg, notarien hrr Grip och Bergqvist, Ida fröken
Svensson (nu fru Hamrin) och fröken Bäckström,
Nilla fröknarna Åhlander och Paldani. Program-
met upptog för öfrigt »I asylen» och »Fruntim-
mersskolan» med fru Betty Hennings i den gamla
fruns och Agnes’ roller.
I söndags uppträdde fru Hennings åter uti »I
asylen» och »Fruntimmersskolan», och mellan
dessa pjeser gafs 1-aktsbagatellen »Småflickor».
Salongen var i det närmaste fullsatt af en entu-
siasmerad publik, som slösade med hyllningar.
Spellistan för denna vecka upptager, måndag
»Chamillac», tisdag »I asylen», »En autograf» och
»Fruntimmersskolan», onsdag och fredag »Vildan-
den»af Henrik Ibsen med fru Hennings i Hedvigs
roll samt torsdag (Kristi himmelsfärdsdag) »I asy-
len», »Han är inte svartsjuk» och »Fruntimmers-
skolan».
Hvad ofvan nämnts angående vårt tidiga utkom-
mande gäller ock här.
7m*
Striden om hjärtan.
Ur ett kvinnolifs historia
af
Johan Nordling.
VII.
Krossade illusioner.
(Forts).
S
vad de kröpo långsamt, timmarne den dagen I
Aldrig hade Lager tyckt, att visarne på den
gamla klockan rört sig omärkligare, aldrig hade han
funnit det eviga skrifvandet mera pinande enformigt,
mera andefattigt och intetsägande. Hur de tittade
under lugg på honom, kamraterna, med sådana
där frågande, näsvisa blickar, som om de hade
rätt att fordra räkenskap af honom för hans gö-
rande och låtande. Hvad det retade honom —
han som annars brukade vara oförarglig som ett
barn — att, så ofta han lyfte ögonen från arbetet,
se ett halft dussin hufvuden vända sig bort och
dyka ned mellan permarne till kontorsböckerna i
den mest påtagliga afsikt att dölja sitt spioneri.
Så satt han och retade upp sig själf undan för
undan, till dess han slutligen kände sig så vred,
att han måste gå ut på gården ett slag och svalka
sin hetta vid snödrifvorna, som lågo uppskottade
mot uthusväggen.
Men det kom dock ändtligen ett slut äfven på
den dagen, och Lager rusade i väg från kontoret,
utan att hvarken torka sina pennor eller släcka
sin gaslåga.
* *
*
Det var ett godt stycke väg upp till Uplandsga-
tan, och trottoarerna voro halare än någonsin.
Därför var han både andfådd och svettig, när han
stannade för att låta den häftigaste hjärtklappnin-
gen gå öfver.
När han kom upp och knackade på, öppnades
dörren af en gammal gumma, som gick och bäd-
dade där inne. För öfrigt var rummet tomt.
»Är det herr Lager?»
»Jaha, det är det.»
»Herrn har gått ut för en stund sedan, men
han sa’, att jag skulle lemna detta», och gumman
stack honom i handen en liten väl förseglad bil-
jett och hans egen manuskriptrulle. Så slog hon
igen dörren, och Lager stod där ensam i mörkret
i förstugan.
Hur han kom utför trappan, det visste han ej
rätt själf, men utför kom han, fast benen gungade
under honom och det gick rundt i hans hufvud.
Vid porten stod en gaslykta. Blåsten pep och
hven, och den arma lågan kippade efter andan
som en lugnsiktig.
Lager stödde ryggen mot stolpen, slet upp bref-
vet och läste med någon svårighet i det fladdrande
skenet:
»H. H. Lager!
Jag har nu läst igenom ert manuskript, som ni
önskade, och jag beklagar verkligen, att jag nöd-
gas smärta eder med ett afslag. Ni saknar vis-
serligen ej — enligt mitt förmenande — talang,
men nybörjaren röjer sig allt för mycket, och för-
laget af ert arbete skulle ingalunda blifva någon
affär. Med största högaktning
K. Sundin.i
Detta var då så pass rakt på sak, att det knap-
past kunde missförstås, och han missförstod det
ej heller. Han hade lyktstolpen att hålla sig uppe
efter, annars hade han dumpit på gatan, lång som
han var, ty han kände, hur blodet rusade honom
åt hufvudet och marken vaggade under hans fötter.
Om det ej blåst så kallt, hade han nog så länge
blifvit, där han stod, men nu började det till ytter-
mera visso att yra, och när den kalla, hvassa
snön slog honom i synen, lade sig i riktiga små
drifvor på hans hattbrätten och våt och isig trängde
ned under kragen, började han med långsamma
steg gå hemåt.
Så gick han gata efter gata med hufvudet sänkt,
kragen uppslagen och händerna i fickorna. Han
gick utan en tanke, utan en dröm, gick som i ett
rus, viljelös, slapp, maskinmässigt. Han kände
på sig, att han passerade Gustaf Adolfs torg, såg
gaskandelabrarne kring statyn skimra genom snö-
yran, pulsade fram genom modden öfver Norrbro
och efter Skeppsbron och kom så upp på Söder.
* *
*
Fru Lager satt vid sin söm och väntade med
spänd uppmärksamhet. Hennes hjärta slog af
moderlig oro, och arbetet gick trögt.
Så snart hon fick höra Henriks långsamma,
tunga dröjande steg i trappan, begrep hon genast
allt, allt.
Skola vi låta dem ensamma gråta ut tillsam-
mans? — ty de gräto, gräto i hvarandras armar
som barn, både hon och han. De gräto öfver
sina krossade förhoppningar, sina svikna dröm-
mar, öfver den leende gryning, som knappast da-
gats, förr än skymning föll.
Modern kunde dock ej rätt få ur sitt hufvud,
att icke allt berodde på en förblindad värld, och
kände i djupet af sitt hjärta tron på sonens talang
orubbad. Ack, du naiva moderstro, hvarför är du
starkare än sanningen?
Men på det örat hörde då nu mera icke Henrik,
och då modern försökte komma med några upp-
muntrande ord, skakade han tröstlöst gång efter
gång på hufvudet.
De åto kvällsvard tillsammans, det vill säga, de
sutto vid hvar sin ända af bordet och sökte tvinga
sig att äta, för att för hvarandra dölja djupet af
sina känslor. Men när de slutat detta mål, som
syntes dem bägge som ett graföl öfver deras gru-
sade hopp, kysste Henrik genast modern på pan-
nan och gick ensam in till sig.
När han kommit in och tändt ljus, fick han se
sin manuskriptrulle, som moddSn lagt in på bordet.
Han tog den, bläddrade i den, läste några ver-
ser här, några där, kastade den så plötsligt ifrån
sig och satte sig tungt i länstolen.
Där satt han länge och drömde med armbågarne
på bordskanten och hufvudet i händerna.
Med ens spratt han upp, liksom gripen af en
tanke, gick fram till kakelugnen, öppnade luckorna,
drog ifrån spjället, tog manuskriptet från bordet,
tände det vid ljuset och kastade det i askan.
Det fllammade upp med ens. De löst hophäf-
tade pappersarken erbjödo en riklig näring åt de
giriga, slickande lågorna. De svartnade under
deras famntag, bugtades, vredo sig, blossade upp
på nytt med ett rägn af lätta, dansande gnistor.
Föllo så samman till en hand full aska.
»Ros i Solhagen!» Kort var ditt lif. Leende
drömmar! I ären förbi. Sköna stunder, sköna
minnen! I ha’n flytt.
Lika godt. Man kan väl lefva, utan att vara
poet, och vara lycklig, utan att vara stor.
Och dock–––Han hade ju tänkt det så skönt,
känt det så djupt! (Forts.)
I följd af det strängt anlitade utrymmet ha vi
för dagen måst inskränka ransonenJöljetong, men
skola se till att ge ersättning ett följande nummer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0255.html
